Sju tankar efter IFK Göteborg – Norrköping ”IFK Göteborg är en arrogant förening”.
Blåvitt kommer från en rejäl plattmatch mot Varberg och de flesta hade nog förväntat sig en rejäl uppryckning till hemmamötet mot Norrköping, men så blev det inte. Här kommer sju tankar efter att IFK Göteborg än en gång svikit sina supportrar.
1. Revanschlust eller konsekvenslöst?
Trots att Blåvitt presterade en av de sämsta matcherna man sett sedan den berömda 0-5 matchen mot Gefle under Stahres senaste sejour i Blåvitt så valde Stahre att låta samma elva som förlorade mot Varberg starta idag igen. Kanske hoppades man att laget skulle komma ut rejält revanschsugna men det såg vi inte mycket av. Istället var känslan att det spelar ingen roll hur dåligt du är i dagens IFK Göteborg, usla prestationer har inga konsekvenser.
Just konsekvenstänket och reaktioner på det uppenbara är något som saknats i Blåvitt ett tag nu, och som fortsatt blir tydligt. Inte bara ur perspektivet att spelare som spelar dåligt får fortsätta spela, utan i hur spelare agerar på plan och i sina förberedelser. Men det är nog en punkt för sig själv.
2. Hur vill IFK Göteborg spela egentligen?
Det går att snacka hur mycket man vill om att Norrköping har tur i sina mål (det har de inte, trots att Stahre försökte dra en ”vi blir hårt straffade”) men faktum är att det knappt gick att tyda anstymmelsen till en spelidé. Blåvitt gjorde en sak och bara en sak. Slog långa bollar från backlinjen till Kolbeinn Sightorsson och Marcus Berg. Punkt. Och när jag säger punkt så menar jag punkt. Blåvitt kunde inte ens vinna de långa bollarna man slog på Sightorsson och Berg.
På det så kom den så kallade ”kontrollerade aggressiviteten” helt fel. Spelarna var för långsamma in i de flesta dueller, vilket gav motståndarna tid att få kontroll på bollen, men pressen var samtidigt så aggressiv att spelarna sålde sig och lätt blev rundade. Det är i princip så båda Norrköpings mål kommer till. En spelare ska upp i press, men kommer in för sent, och hamnar bakom Norrköpingsspelarna och tvingas försöka springa ikapp.
3. Vad tar vi med oss från det här?
Efter matchen mot Mjällby så frågade jag mig vad vi tar med oss från det här. Då spelade Blåvitt rätt dåligt men lyckades ändå vinna matchen. Skulle vi ta med oss tre poäng, vara glada över det och fokusera på det positiva för att bygga en positiv stämning i laget, eller skulle man fokusera på det negativa och försöka faktiskt ta itu med de många saker som inte fungerade?
Då försökte jag blanda. Vara både positiv och ändå påpeka det negativa som fanns att ta upp. Den här gången går jag inte i den fällan igen.
Andra halvlek är inte värt ett skit. Det spelar ingen roll att Blåvitt skapade flera lägen att kvittera i andra halvlek. För Blåvitt kvitterade inte. Blåvitt ställde ut ett gäng koner på plan i första halvlek och släppte in två mål och uppryckningen var för lite för sent för att ens rädda en poäng.
Blåvitt har själva byggt sig en åldersstruktur där det här laget inte har någon framtid. Eller ja, ingen framtid i det perspektivet att det finns något att bygga vidare på. Det finns ingen spelare i dagens Blåvitt som man kan bygga sitt lag runt i flera säsonger framåt. Det här är ett lag fyllt av duktiga spelare som är i slutet av sina karriärer.
I det läget finns det bara en sak som räknas. Blåvitt förlorade på hemmaplan. IGEN. Blåvitt gjorde en usel första halvlek där man i princip gav bort matchen. IGEN.
Hade det varit ett lag av 22 åringar så hade vi kunnat snacka om att vi kommer tillbaka starkare. Det här är en lärpeng osv. Men det här är inte ett gäng 22 åringar. Det här är ett 30+ lag. De kommer inte komma tillbaka starkare. De kommer lägga skorna på hyllan. Och då är en uppryckning i paus och några skapade kvitteringschanser inte värda något.
4. Det är skoj att spela fotboll.
Jag ska inte sticka under stol med att det finns vissa spelare som jag har ett lite extra ont öga till just nu av olika anledningar. Alla har väl sina hackkycklingar antar jag. Det finns en spelare som jag tyckte väldigt mycket om fram till en händelse i våras där jag tappade väldigt mycket av de positiva känslor jag hade för honom. Och jag har försökt sätta fingret på vad det vad som fick mig att ändra mig helt över en match. Idag tror jag att jag insåg vad det var.
Det känns som om det är många spelare i Blåvitt som tycker det är skoj att spela fotboll. Det är gött att kunna få betalt för att spela fotboll. Och de är nöjda med det. Det är klart det är roligt att vinna, men det finns viktigare saker i livet.
5. IFK Göteborg är en arrogant förening
Inför Cupfinalen 2020 var jag på Kamratgården och gjorde en del intervjuer med spelare och ledare. Och sen blev det lite slösnack med folk runt omkring också. Och något jag hörde flera gånger som landade fint i mitt arkiv och liksom bet sig kvar i minnet var kommentarer om hur Blåvitt behövt se sig själva i spegeln. Hur man inom föreningen tvingats komma till insikten att inget är permanent. Det finns ingen naturlag som säger att IFK Göteborg alltid ska vara ett topplag. Det finns ingen naturlag som säger att IFK Göteborg är Sveriges starkaste varumärke. Det finns ingen naturlag som säger att IFK Göteborg är Sveriges populäraste lag.
Idag är det ganska många år sedan Blåvitt var ett ständigt topplag. Idag har Blåvitt blivit omsprungna av andra idrottsföreningar som det starkaste varumärket i idrottsvärlden. Blåvitt håller sig alltjämt som landets populäraste lag, men hur länge till kommer det vara?
Det har gått ett år sedan den där cupfinalen, och känslan är att den där insikten man pratade om då är som helt bortblåst. Nu är vi tillbaka i att ”IFK Göteborg hör hemma i toppen”. IFK Göteborg 2021 är inget guldlag. IFK Göteborg 2021 är inget topplag. IFK Göteborg 2021 påminner mycket mer om IFK Göteborg 2017 än om IFK Göteborg på 1990-talet.
Det fanns en gammal reklam från 2003 inför Blåvitt – Djurgården på Ullevi där en kille springer in på en bar och ropar att ”Svenska Mästarna spelare på Ullevi ikväll” och en trött Blåvitt-supporter arrogant svarar ”Ja, vilka möter vi?”. Där och då tyckte jag den var väldigt rolig, men idag har jag insett att den på många sätt perfekt illustrerade vad som är fel i föreningen. Det har gått 18 år sedan den matchen, men känslan är absurt nog att Blåvitt är precis lika arroganta idag.
6. Hur många kommer tillbaka? Hur många får komma tillbaka?
På tal om arrogans så är ju känslan att det samma gäller publiken. Både dess närvaro och hur den agerar på plats.
Först och främst så är ju frågan hur länge till Blåvitt kan räkna med att samma lättlurade idioter fortsätter lägga tid på att se det här. Det man presterade i första halvlek, speciellt givet att man hade Varbergsmatchen i bagaget, är än en gång under all kritik. Visst, vi är en grupp människor som är så pass inbitna och lojala att vi kommer fortsätta dyka upp oavsett men förr eller senare kommer folk i den breda massan tröttna på det här.
Inte bara på att Blåvitt återigen är betydligt närmare nedflyttning än topplaceringarna. Utan på hur många spelare uppträder på plan. På hur spelare och ledare kommer med tomt snack om förbättringar. På hur föreningen ökat avståndet till supportrarna. På hur det inte finns någon framtidstro.
Som grädde på moset så är ju snacket på stan, i alla fall i de delar av stan där jag rört mig, att många av de som lockats till Blåvitt under åren man satsade på att bli ”hela stadens lag” tappats igen. Den goodwill som föreningen byggde sig genom att våga satsa på en ung tränare, egna produkter och ett försök till en vägvinnande fotboll är bortblåst.
Och även om de vill komma tillbaka? Hur många får komma tillbaka? I ett år har fotbollen pratat om hur ”vi kan ta ansvar” och liknande i hopp om att få tillbaka publiken på arenorna. Utan att säga allt för mycket så tror jag inte att myndigheterna är så imponerade av hur trängseln såg ut idag. Jag blir inte jätteförvånad om det blir hårdare restriktioner för Blåvitt snart. Där måste vi nog själva ta oss en rejäl titt i spegeln. Ullevi är en stor arena. Vi behöver inte stå och sniffa främlingar i håret när vi köar till toaletter och kiosker.
7. Förberedelser och att ge sig själv rätt förutsättningar.
Om vi bortser från att det är väldigt oklart hur Blåvitt vill vinna matcher så tillkommer problemet att spelarna helt enkelt inte är speciellt bra på att göra det ”simpla” de kan göra.
För ett lag med Berg och Sightorsson i straffområdet kan i princip göra målchanser av det mesta.
Men inläggen i Blåvitt håller på tok för låg kvalitet överlag och har så gjort länge nu. Det förvånar mig enormt att en spelare som Alexander Jallow till synes inte övat på sina inlägg alls.
Liknande går för övrigt att säga om Blåvitts sätt att jobba och att ge sig själva rätt förutsättningar. Varför spelar man med två targetspelare när de enda som slår inlägg är mittbackarna? Om vi ska slå långt från backlinjen, hade det inte varit en fördel att slå långt på spelare som går i djupled? Istället för att låta Sightorsson och Berg ta ner bollarna bara för att tvingas spela hem till samma backlinje igen?
Om vi gör A, kan vi inte också göra B?