Sju tankar efter IFK Göteborg – Varberg (1–1) ”Fattar ni inte att det kostar mer än bara två poäng?”
Den som vill vara positiv kan ju ta med sig att Blåvitt i alla fall börjat skapa målchanser igen. Gustaf Norlin sumpar två drömlägen idag, vilket är ett stort steg framåt från att inte skapa något alls mot AIK.

Sju tankar efter IFK Göteborg – Varberg (1–1) ”Fattar ni inte att det kostar mer än bara två poäng?”

IFK Göteborg fortsätter kräftgången och lyckas för tredje hemmamatchen i rad slarva bort en 1-0 ledning. Här är sju tankar efter matchen.

1. Visa motståndarna rätt sorts respekt
Det är svårt att ta sig till Allsvenskan. Ett lag som är inne på sin tredje allsvenska säsong är inte ett dåligt lag. Spelarna i laget är tveklöst några av landets bästa spelare. Det finns ca 600 000 aktiva spelare på herrsidan, och bara 176 av dem kan vara startspelare i en Allsvensk omgång. Säg att ca 300 får speltid under en Allsvensk säsong.

Varberg må vara ett litet lag från landet, men spelarna är bra, och IFK Göteborg måste visa den respekten de förtjänar. Alla lag i Allsvenskan, och de flesta i Superettan också, är så pass bra att du inte vinner om du inte tar matchen på allvar.

Med det sagt, Blåvitt ska vinna hemma mot Varberg. Blåvitt kan inte gå ut mot lag som Varberg, Kalmar och Mjällby och låta motståndarna diktera villkoren. Framför allt inte hemma på Gamla Ullevi. Det känns som om Blåvitt över en längre tid låtit en hälsosam respekt för utmaningen övergå till en väldigt ohälsosam ursäkt för att man inte klarar av att göra sitt jobb.

Ja Varberg är bra. Annars hade de inte spelat i Allsvenskan. Men Marcus Bergs villa är fan värd mer än hela Varberg omsätter på ett år (typ, kan vara en viss överdrift). Visa respekt inför utmaningen och fokusera på matchen, absolut. Men använd inte det som en ursäkt för att inte göra jobbet som krävs för tre poäng. Använd inte det som en ursäkt för att gå ut på hemmaplan och parkera bussen.

2. Resultatbaserad bransch.
På väg hem från stugan innan matchen så lyssnade jag ikapp mig på lite poddar och framför allt senaste avsnittet av ”Team Stahre”, där jag reagerade på något Stahre sade. Nu kommer jag inte ihåg ordagrant vad som sades, men det gick något i stil med ’IFK Göteborg provade ett sätt att spela fotboll på och IFK Göteborg slutade elva, sjua, tia och åtta.’ Stahre upprepade raden en gång till som för att verkligen trycka på hur usla resultaten var. Och det fick mig att reagera på framför allt tre saker. Först och främst. Va fan Micke. Du var tränare i 22 matcher det senaste året när det blev en åttondeplats! Vidare, Blåvitt ligger fan elva just nu. Säsongen är inte över än, mycket kan fortfarande hända, men just här och nu så ligger vi lika dåligt till som den sämsta av de dåliga säsongerna du precis rabblade upp. Tredje, och det som kanske lämnar mest bitter eftersmak är ju förutsättningarna.

En av de där dåliga säsongerna som du precis rabblade upp, den näst sämsta, där blev det en tiondeplats och Cupguld med Sargon Abraham och Alexander Farnerud som ”anfallare”.

Blåvitt ligger just nu elva med Marcus Berg, Oscar Wendt, och Gustav Svensson i truppen.

Det är, lustigt nog, 22 matcher kvar av säsongen, mycket kan fortfarande hända. Men som läget ser ut just nu, så behöver Mikael Stahre nog en lite större spegel att se sig själv i när han pratar om tidigare resultat kontra sin egen gärning för Blåvitt. 

3. Grädden på moset.
Det räcker liksom inte med ännu en usel insats, ännu en bortkastad säsong, ännu en jävla tjonbollsfest. Någon sorglig budgetamöba tycker alltså att det är en bra idé att kasta ner en fyrverkeripjäs på fotograferna på kortsidan. Inte en banger, inte ett ölglas. En jävla fyrverkeripjäs.

Egentligen är det lite imponerande att man kan vara så jävla korkad men ändå förstå hur en tändare fungerar.

Och det är lätt att sitta här och fördöma ett ensamt pucko, men låt oss vara ärliga. Det har regnat in en hel del saker på plan hela säsongen. Det regnade ner bengaler på nedre stå mot Djurgården. Tyvärr är det nog ganska många som skulle behöva låna Stahres nya spegel och se sig i den de också.

4. Något ljus i tunneln?
Blåvitt hade inför dagens match fyra raka utan seger. Blåvitt har varit rätt kassa de senaste åren. Det är omgång åtta, så den där premiärboosten är borta. Blåvitt möter Varberg, så ingen kommer för att se motståndet. Ändå dyker det upp 13 000 på matchen.

Det är just den här typen av matcher som Blåvitt haft väldigt svårt att locka folk att gå på tidigare. Något görs rätt någonstans.

Frågan är hur många av de som gått på årets fyra hemmamatcher som är sådär jättesugna på att komma tillbaka. Varbergsmatchen slutade förvisso med seger, men det var krampaktigt, och i de andra tre matcherna har laget kommit ut som apatiska i andra halvlek och tappat 1-0 i alla matcherna.

Det är en sak att spela tråkig fotboll när du vinner. Alla vill se ett lag som vinner. Men när du spelar 1-2 mot Kalmar och 1-1 mot Varberg så måste du göra mer än bara slå långt och hoppas att Berg kan ta ner bollen och friställa en medspelare om du vill att publiken ska komma tillbaka.

5. Rotation?
Jag skrev en text om det här för något år sedan. Jag tog upp ett tänk om så kallade ”Known unknowns” och ”unknown unknowns”. Det kan kort och gott sammanfattas som att det finns problem vi vet att kan uppstå, och så finns det problem som är svåra att förutspå.

Ett typexempel på kategorin ”unknown unknowns” är mot Degerfors hemma förra året när en fiskmås landar i straffområdet och styr in bollen i mål. (Okej, kanske inte helt sant, men det kändes så.) Det går liksom inte att förbereda sig på. Det handlar bara om att försöka göra något så bra som möjligt av en oförutsägbar situation.

Att spelare däremot skadar sig eller blir avstängda är ett ”known unknown”. Det händer så ofta och är så sannolikt att vi i princip kan räkna med att det kommer ske under säsongen. Så det behöver man på något sätt vara förberedda på.

Förstå mig rätt nu, Johan gjorde inte bort sig idag. Men att Blåvitt hamnar i en situation där vi måste starta med Johan Bångsbo vars enda tidigare A-lagsframträdande är ett inhopp i minut 60 mot Utsikten i en träningsmatch känns inte som en ideal förberedelse. (Nej, matchen mot Norrby där man ställde upp mot U-laget men sålde biljetter som om det var A-laget som spelade räknas inte.)

Jag fattar att det inte är lätt. Blåvitt har inte haft några matcher som varit ”avgjorda” i minut 60 och det är lugnt att byta in en junior på länge, men det är inte idealt att låta en 19 åring som knappt spelat med laget innan hoppa in från start i en match av karaktären ”Vi måste vinna för att inte kasta bort ännu en säsong”.

6. Krypande ambivalens.
Jag gjorde en intervju med Håkan Mild för inte så längesedan där vi avslutade med att prata lite om frustration och ilska efter match. Håkan menade på att det är okej att vara sur efter en match. För då var du där, du engagerade dig, du brydde dig.

Men nu står vi här. Det är mycket kvar av säsongen. Ja, absolut. Men Blåvitt spelar rätt dåligt. Det vi skapar skapar vi mest tack vare att Marcus Berg är för bra för Allsvenskan. Alla har väl olika tröskel för var gränsen går. Vissa av oss, som mig, gillar att klaga men kommer likväl stå där i en kall oktoberkväll och se en betydelselös match om niondeplatsen. Vi kommer muttra om att vi har bättre saker för oss, men i slutändan är vi som den polaren som tar tillbaka sin partner varje gång, trots att den varit otrogen för ”vi älskar den ju så mycket, och den kan bli bättre. Vi vet det innerst inne”.
Andra kommer fortsätta sin nästan äckliga optimism och alltid hitta en anledning att se fram emot nästa match.

Och vissa kommer konstatera att det här var ännu en säsong som dog i Maj. De kommer planera in sin semester och de kommer skita i att de missar Blåvitt i Juni, Juli och Augusti. De tar nya tag nästa år. I oktober och november kommer det vara kallt och tråkigt att se en betydelselös match på en lerig höstplan, så de kommer sitta hemma i värmen.

Som sagt, jag kommer fortsätta gå på matcherna, men jag kommer också känna mig lite död på insidan när jag sitter där. 

Ibland vill man nästan banka in dörren till omklädningsrummet, ställa sig på bordet i mitten och skrika ”Fattar ni inte att Blåvitt tappar mer än bara två poäng här?”

7. Det kunde varit värre.
Just nu är allt mörker, det är en av nackdelarna med att ha ambitionen om att få ut texter samma dag som matchen spelas, men jag tror det är bra att lämna på en positiv ton ändå. Något bra att ta med sig inför framtiden. Det som är bra är att Blåvitt för första gången på ett tag faktiskt skapar en hel del målchanser. Förvisso är vi tillbaka i ”sumpa allt” läget som Blåvitt gjorde till en konstform under Poya Asbaghis sista säsong i Blåvitt, men att vi skapar målchanser är ett steg fram.

Det är också, även om jag tycker det är en taskig sits att sätta honom i, skoj att se Johan Bångsbo som inte gjorde bort sig alls.  

Också skoj att se Kevin Yakob och Hussein Carneil när de hoppar in.

Sist men inte minst så dömde inte Kristoffer Karlsson. Bojan Panzic gjorde inte en perfekt match (missade ett ganska solklart rött kort i första halvlek t ex) men han var ändå ljusår bättre än Kristoffer Karlsson som istället fick äran att förstöra Stockholmsderbyt mellan Hammarby och AIK. Där producerade den gode Kristoffer feldömda straffar och tillät offsidemål åt höger och vänster. Varje match Blåvitt slipper honom är en liten seger för fotbollen.
 

Adrian Pihl Spahiu @pihlbaoge2022-05-15 22:45:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg