Sju tankar efter IFK Göteborg-Varbergs BOIS (1-2), ”Hur är det mentala måendet på Kamratgården?”
Tunga huvuden på de blåvita efter en ny förlust mot ett duktigt och skickligt Varberg.

Sju tankar efter IFK Göteborg-Varbergs BOIS (1-2), ”Hur är det mentala måendet på Kamratgården?”

Ett lag som trots en tung seger senast mot Malmö helt saknade självförtroende, mot ett lag som hade mängder av detsamma innebär en total poängnolla över två matcher mot Varberg.

Har ni hört den förut…
Inte nog med att det är ett gammalt öl-osande, ”gubbskämtande” humorprogram från 90-talets SVT, så är det också den verklighet man lever i som blåvit supporter. Denna gång tog det knappt sex minuter innan två mittbackar tittar mer på boll och varandra än på den enda anfallande spelaren i straffområdet och vips, 0-1.
Har ni hört den förut? Ja om vi har. Att starta matcher utan ett handicap till motståndarlaget verkar tyvärr inte vara något som Blåvitt anno 2021 är förmögna att göra. Sedan att det bara tog fyra minuter i andra för att släppa in 0-2 orkar jag knappt ens nämna.

Försäsongshockey
Även om det är dryga månaden kvar till dess att SHL har sitt första nedsläpp, så fick man mer känslan av att det var oslipade skridskor på nyspolad is snarare än snabba, kreativa fötter på Ullevis naturgröna matta man fick beskåda. Spelare som halkar, som kommer fel in i pressen och som har direkt panik när innehavet ska förvandlas till något med spets.

När alla vännerna gått hem
Fotboll är ett förhållandevis enkelt spel. Matcher avgörs inte helt sällan i de båda straffområdena. Man vill gärna ägna mestadelen av kampens 90 minuter i, eller åtminstone i närheten av detsamma. I det offensiva straffområdet har vi kanske två av seriens bästa forwards som man då kan tycka borde sättas i spel så ofta som det går. Men det verkar vara en fasligt svår historia rent ut sagt. När man till slut vinner bollen av ett Varberg fyllt av självförtroende och skicklighet, så är det fler spelare bakom den nyvunna bollen än spelare som är påväg framåt mot de två tidigare nämnda spelarna. Det blir en smal sak att som rättvänd backlinje möta två ensamma och felvända spelare utan understöd eller löpningar att riva sönder hål med. När alla vännerna gått hem är det inte många att leka med längre och det är inte särskilt kul att nästan alltid få leka själv.

Ljudet av ett annat hjärta
Det tog cirka 18 minuter innan de första buropen ekade över Ullevi. 18 minuter! I första halvlek. Detta alltså i nästkommande hemmamatch efter den närmast bragdartade segern nere i Malmö omgången innan. Hur ska det ens få vara möjligt? Att prestera på ett sådant vis som gör det helt skäligt och legitimt att det är dessa ljud och inte jubel som fortsatte att genomsyra matchen från läktarhåll. Jag förstår det inte. Burop är aldrig kul att få, jag kan förstå det. Men att det i match efter match ska vara supportrarna som visar mest hjärta och glöd och inte de spelare som får möjligheten att beträda planen i de vackraste av färger. Det har jag så oerhört svårt att förstå. Jag är inte dummare än att jag även förstår att det knappast är med flit som spelet hackar, som passningar missas eller mål släpps in. Men att lyckas undvika att visa glöd och passion inför de som älskar er allra mest, är direkt oförsvarbart.

Det finns alltid ett motståndarlag också
Även om man ofta är nära upplösningstillstånd när matcherna ser ut som de gör, så får man ibland inte glömma att det kan finnas andra skäl än de egna spelarnas oförmåga till att ett resultat blir som det blir. Varberg gör det bra, de gör det väldigt bra. Det är ett enat kollektiv som oftare tar rätt beslut än det omvända, som varierar ett lugnt passningsspel med en stark defensiv och oömma spelare som tar jobbet i båda längdriktningarna. Rätt och slätt ungefär de saker som Mikael Stahre säger sig vilja göra, men det är Jocke Persson som lyckas.  

Söder får göra mål igen
En av få positiva saker var såklart att Robin Söder återigen är i målprotokollet. Mål i cupen senast och nu i Allsvenskan på nytt. I den milda forceringen som blev så var han på rätt ställe och rullade in reduceringen. Även om han troligtvis kommer att få agera inhoppare även framgent, så skadar det inte med en inhoppare som nyligen fått nätkänning och det är alltid något att ta med sig, både för Robin själv men även för laget i stort.

Ännu ett halmstrå som glider ur händerna
Placerade ungefär i mittens rike av tabellen med blicken snett upp mot de mer nordliga delarna av densamma och med en vad man trodde energiboostande seger i förra omgången, så skulle väl Varberg få se på fan, eller hur var det nu igen? Nej det blir ju som det ofta blivit nu, att så fort det finns en tillstymmelse till häng så glider det ur händerna. Eller rättare sagt så släpps det bara ur händerna på nytt. Varje gång verkligen. Jag själv börjar undra hur det mentala måendet verkligen är på Kamratgården, hur kan så stora och starka namn och spelare falla genom och kamma noll i säsongens dubbelmöten med Varberg. Är det en övertändning som på något vis istället blir en låsning? Är det ens möjligt? Ja det är jag fel person att svara på och säkert många med mig, men något behöver göras och det fort.
 

Andreas Astegren@astegren2021-08-23 21:31:34
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg