Sju tankar efter IFK Norrköping - IFK Göteborg (0-2) "Det behövs inte så mycket för att det ska lossna"
En svala gör ingen sommar men två raka segrar raderar utan tvekan en kval och ångestfylld höst för Blåvitt. Det är en rakt igenom stabil insats som ger tre poäng och ett välbehövligt avstånd ner till de ack så förhatliga strecken.
1. Bäst när det gäller
Något som vi annars vanligtvis inte förknippar med Blåvitt blir ikväll personifierat av de elva som mönstrar planen för IFK Göteborg.
Fråga vilken Blåvittsupporter som helst inför dagens match om vilka som han/hon anser är lagets fem viktigaste spelare och jag garanterar, att samtliga hade haft med Paulos Abraham och Kolbeinn Thordarson bland dessa fem namn.
Så givet de förutsättningarna, så är det en rakt igenom ”bäst när det gäller”-insats av dagens lag.
Att sakna två så viktiga kuggar i lagbygget och ändå få det att se så pass självklart ut som de gör idag, det är inget annat än riktigt jäkla bra gjort av laget.
2. Tålamod
Folk har stundom spytt galla över avsaknaden av 9:or, målgörare och den horribla skadesituationen för truppen.
Men under hela den här tiden så har vi haft ett enormt sparkapital i Laurs Skjellerup.
Jag har ända sedan träningsmatchen mot Bröndby lovordat honom gång på gång och då även i de inhopp han har fått göra och som inte har lett till några poäng för laget.
Samt jag skrev i betygssättningen efter derbyt att "Laurs är klass rakt igenom och han har ännu bara fått ur sig några få procent av allt det som bor inom honom. Vänta och se!"
Men nu tror jag det är fullständigt uppenbart även för de mest kritiska, att Laurs har något, något som är riktigt jäkla bra!
Det är inte bara målproduktionen i det här fallet utan minst lika mycket hans targetspel samt även det faktum att han trycker ner motståndarnas backlinje bara genom sin blotta närvaro på planen.
För de måste ta djup mot honom och även försöka vinna de höjddueller som nästan är omöjliga att vinna mot Skjellerup. (Än så länge har han bara mött sin överman i Häckens Johan Hammar men då det till största delen är en basketspelare, så anser jag att det räknas ej.)
Laurs närvaro på planen skapar enormt många positiva synergieffekter för laget.
3. Självförtroende
Det är ibland häpnadsväckande hur mycket det mentala spelar roll i fotboll.
För varje gång man själv har skrivit eller verbalt yttrat orden ”det behövs inte så mycket för att det ska lossna” så har man känt sig aningen dummare och aningen mer bortgjord.
Efter insatsen mot Hammarby på GU så kändes att något var på gång hos spelarna.
Jag var bergsäker på vinst inför mötet mot Häcken men där kom det mentala in hos spelarna och man lyckas kasta bort segern i matchens sista spark. (Mental kollaps hos flertalet spelare.)
Mot Halmstad i matchen efter, så kändes kvalångesten som en blöt filt som låg över hela GU och så även över laget.
Man borde i ärlighetens namn ha förlorat den matchen men får med sig en poäng.
Västerås borta och laget ser ut som de har dominerat hela säsongen och låter inte Västerås låna bollen förrän man har gjort 1–0 efter 21 minuters spel.
Sedan kom man på att man är Blåvitt och inte kan vinna matcher som måste vinnas....
Vad är det då som händer i måndags mot GAIS?
Spelarna kommer ut som om de har käkat taggtråd och aldrig någonsin, oavsett vad, kommer släppa en enda jävel över bron.
Det är i det närmaste en metamorfos för laget.
Den känslan tycks man ha tagit med sig in till mötet mot Peking.
Självförtroendet är inte gigantiskt men det är fullt tillräckligt för att både Gurra och Agge efteråt delvis är missnöjda med tre poäng på grund av sättet man spelade på.
Visst, det var stabilt bakåt mestadels och de kändes aldrig riktigt farliga var båda spelarna inne på men det är inte gott nog.
Snacka om förvandling för ett lag som tidigare inte ens vågade anfalla på hemmaplan förrän sista femton minuterna. (Sirius hemma.)
4. Gurra och Agge
Tänk så avslappnande det är för oss åskådare med att ha ett stabilt och rejält mittbackslås.
Jag tror inte någon saknar alla de lägen där man satt som på helspänn i 90 minuter över om det bara skulle vara Gurra kvar ensam mot två motståndare, då hans kollega gett sig av på en räd till ingenmansland för femtielvte gången.
Eller alla de situationer man var livrädd över att det skulle dras eller sparkas ned en motståndare helt i onödan.
Särskilt sådana som man vet faller lätt likt Malmös AC. (Bortamatchen ifjol är ett smärtsamt minne på temat än idag.)
Om man dessutom är så pass gammal som jag är så bedömer man blåvita mittbackar efter nivån hos Peter Larsson och Glenn Hysén, vilket jag tycker är en fullt rimlig nivå.
Än är inte vår nykomponerade mittbacksduo där men de tar stora kliv för varje match som går. Vilket är gott nog.
5. Adam Carlén
Finns det något finare än Adam Carlén? (Givetvis inte eftersom frågan är retorisk.)
Om jag hade fått gissa tio spelare som skulle bli Billborns ”gubbe” inför hans och Björklunds intåg på KG, så hade jag nog inte gissat rätt ändå.
Och då är ändå Carlén en av de spelare som jag själv har tagit i försvar otal gånger i betygsättning efter matcher.
Nu får han får äntligen visa vad han går för!
Det fullkomligen lyser självförtroende och jävlaranamma om den gode Adam.
Förhoppningsvis hinner han med att döna in ett par bollar mot AIK och Malmö med innan vi har säkrat kontraktet även i teorin och inte bara i praktiken.
6. Ola Larssons obefintliga nerver
Man undrar ju lite vad den mannen är gjord av.
Oavsett hur risigt det har sett ut på planen eller med truppen, så har han gång efter annan stått och mässat ut om hur bra det ser ut med den resa Blåvitt är på.
Folk har gått bärsärk både en och två gånger på grund utav det där.
Vet Ola något som vi övriga inte vet eller är det bara så att han helt enkelt inte har några nerver överhuvudtaget?
Att så iskallt räkna hem Laurs medverkan i de matcher som avgör serien för oss, det hade gett mig skakande knän om jag varit en del av det ökända ”sportrådet” och inte var just Ola Larsson.
Men nu står vi här, med ett kontrakt som i praktiken är så gott som klart.
Det ska bli spännande att se om Ola har haft rätt hela tiden eller om det i stället är hans motpol i form av supportern ”Erik” som haft rätt i sin kritik. (Se krönika).
7. Vart är vi på väg?
Det är lätt att ryckas med på glädjetåget över säkrat allsvenskt kontrakt. Särskilt som det sett så in i helskotta kört ut långt in på årets säsong.
Men när den känslan så småningom har lagt sig, så kommer årets säsong summeras till en turbulent och i viss mån ännu en fiaskoartad sådan.
Visst, det är orättvist mot de spelare och ledare som precis har kommit hit men likväl så ser det ut om man tittar på det utifrån och efter tidigare års säsonger med sig i beräknandet.
Någon gång måste det här Blåvitt börja flyga och i stället för att vara anti Ola, Mild och styrelsens sammansättning, så väljer jag en kväll som den här att nynna med i artisten Panda Da Pandas låt ”Ska du me & flya?”
Heja Blåvitt!
