Sju tankar efter IFK Värnamo – IFK Göteborg (2–0)
Vissa saker tenderar att förändras över tid, men så är inte fallet med IFK Göteborg. Efter ännu en platt insats, en besvikelse och en motgång står det tydligt och klart. Historien upprepar sig. IFK Göteborg fortsätter att förlora, underprestera och försätta sig själva i kris. Här kommer sju tankar efter gårdagens förlust.
1 – Historien upprepar sig
Buropen ekade över Finnvedsvallen, den nytillsatta tränaren såg besviken ut och supportrarna fortsatte sjunga om att Blåvitt ska börja spela fotboll. I år igen. Olika tränare har kommit och gått på Kamratgården och plattmatcherna har kommit med jämna mellanrum. Besvikna supportrar känns snarare som regel än undantag och klubben bara fortsätter att prestera dåligt. Det är som en ond cirkel som slutit sig runt föreningen IFK Göteborg och som vägrar släppa taget. Det har sett ut såhär i snart tio år. Med några få, ganska låga toppar, men med dalar som bara blir djupare och djupare.
Det sanslösa med denna onda cirkel, och med historien som upprepar sig år efter år, är att man aldrig lär sig. För plötsligt kommer det uppgifter från en stor tidning, som hävdar att en hemvändare har skrivit på. I år igen är det en hemvändare som ska vända på skutan, som skänker hopp och framtidstro till de blåvita supportrarna. Precis som Marcus Berg, Oscar Wendt, Jakob Johansson, Gustav Svensson, Pontus Wernbloom, Tobias Hysén, Mattias Bjärsmyr, Sebastian Eriksson, Emil Salomonsson och Sebastian Ohlsson är det nu August Erlingmarks tur att försöka rädda det sjunkande skeppet som är IFK Göteborg. Ingen av de nyss nämnda lyckades särskilt väl, men känn ingen press, August. Det fixar du!
2 – Den eventuella värvningen av August Erlingmark
Jag vill ändå vara tydlig med att jag inte kritiserar värvningen av August Erlingmark i sig (om den nu blir av). Kalla mig en naiv och romantisk supporter, men det känns som en spelartyp som behövs i IFK Göteborg. Dessutom finns det en plats för honom att fylla, eftersom det krävs förstärkning både på mittbacks -och mittfälltspostionen. Jag tror inte att han kommer hem och frälser IFK Göteborg, och gör dem till en storklubb igen. Men det kan ändå bli en lyckad värvning.
3 – De nya tränarna
Sist IFK Göteborg spelade en tävlingsmatch var det både en annan huvudtränare och assisterande. Det märktes ingen jättestor skillnad, för när Jens Askou åkte till Värnamo ifjol blev det också brakförlust. Som supporter vänjer man sig, resultaten förblir desamma vem som än står vid den där tränarbänken. Men en sak är ganska säker, det blir sällan enklare för ett fotbollslag att prestera när den byter ut stora delar av den sportsliga ledningen väldigt ofta. Det är upp till Stefan Billborn och Joachim Björklund att motbevisa mig men känslan är att säsongen kommer handla om att undvika Superettan, i år igen.
4 – Historien upprepar sig, igen.
Den sportsliga ledningen, närmare bestämt den tekniska direktören som herrn valt att kalla sig, har i år igen värvat sin gamla polare från Stockholm som huvudtränare. Det känns ungefär som någonting liknande har hänt förr, som inte blev särskilt lyckat. Självklart värvades inte Stefan Billborn enbart för att han är kompis med Ola Larsson, men hur man än vrider och vänder på det är detta Olas värvning. Han har fått exakt den tränaren han vill, för det är inte direkt en hemlighet att Billborn var på tapeten redan ifjol innan Jens Askou blev klar.
Om Ola Larsson nu ska vara den person som mest av allt styr och bestämmer över det sportsliga i IFK Göteborg är det såklart bra att han får som han vill, att han får något han är säker på kommer att bli det bästa för Blåvitt. Men lyckas det inte denna gången heller, om vi står efter sommaruppehållet med en ny tränare igen, med en annan hemvändare som vi skänker vårt hopp till så är även Ola Larssons dagar räknade på Kamratgården. Den här historien får inte upprepa sig igen.
5 – Sommarfönstret?
Bortsett från ryktena om Erlingmark är det väldigt tyst på sillyfronten. Frågan är om det är meningen, eller om det bara inte läckt ut i media. För det är ganska tydligt att spelartruppen inte håller så som den är idag. Vill man få den tesen bevisad för sig föreslår jag att man kollar på matchen en gång till. På tal om upprepade historier är det ganska länge nu som IFK Göteborg spelat fotboll utan en anfallare. Gustaf Norlin gjorde visserligen mål mot både Mjällby och Elfsborg, men kan såklart inte spela anfallare i ett fotbollslag som har ambitionen att vinna borta mot IFK Värnamo. Truppen måste förstärkas, inte bara på anfallspostionen.
6 – Malick Yalcouyé
Detta är förmodligen det enda glädjeämnet i och runt Blåvitt för tillfället. Om det nu är så att han blir såld till Brighton för den summan det pratas om, finns det åtminstone medel att förstärka truppen med. Självklart är tappet av spelaren Malick Yalcouyé tufft, det märktes mot Värnamo att han saknades. Men förhoppningsvis kompenserar den sportsliga ledningen detta med några högklassiga värvningar, för annars är risken stor att det här laget åker raka vägen ut ur Allsvenskan.
7 – Likgiltigheten
Det gör inte längre särskilt ont att se IFK Göteborg förlora mot IFK Värnamo. Ilskan är inte lika långvarig, och besvikelsen blir inte längre lika stor. Det går inte att plåga sig själv längre, försöka bry sig så mycket om något som aldrig ger någonting tillbaka. Jag tror många blåvittsupportrar känner liknande känslor gentemot Blåvitt. Att man upplever en likgiltighet. Förlusterna, besvikelserna och plattmatcherna har blivit en vanesak. Historien har upprepat sig så många gånger att den enskilda förlusten bara motsvarat ens egna förväntningar. Det krävs mycket för att det förhållandet ska läka, och bli som det en gång var.
IFK Göteborg betyder fortfarande enormt mycket för mig och många andra människor. Men jag kan bara inte förmå mig själv att bli lika känslomässigt påverkad av hur laget presterar längre. Det är en jobbig tanke att förlika sig med. Att en förlust borta mot Värnamo gjorde så väldigt mycket mer ont i mig för ett år sedan än vad det gör idag.
