Sju Tankar efter Malmö – IFK Göteborg (1-0) ”Lärde du dig inte läxan förra gången?”

Blåvitt som är bortspelade från guldstriden åker till Malmö med hopp om att spela bort Malmö från den samma. Enkla misstag och tveksamma ingripanden gör dock att Blåvitt åker hem med ännu en 0-1 förlust.

1. Är det tanken att starta så passivt?
   Mot Hammarby för några veckor sedan startade Blåvitt väldigt passivt och det straffade sig hårt. Mot Malmö var det många som hoppades på att Blåvitt skulle vara mer med i matchen från start, men för andra toppmötet i rad går Blåvitt ut och är ganska bolltittande första tio minuterna. Slarv i mottagningarna, nonchalanta pass och slarv i positioneringen. Det kändes oroligt.
    
2. Fasta situationer
   Varje gång Malmö hade hörna eller frispark kändes det som om det var farligt. Att Blåvitt saknar några decimetrar i luftspelet är ingen överraskning för någon, men på tok för ofta slarvas det hårt i markeringen också. Flera gånger fick Malmöspelare stå relativt omarkerade och nicka mot mål. Det håller inte, speciellt inte när Blåvitt också ger bort så många fasta situationer.  
    
3. Bortastödet
   Laget på plan kanske inte kom ut helt hundra till matchen, men bortaläktaren var ”on fire” hela matchen. Med mer än 1500 änglar på plats trots att laget lever i ingemansland dominerade den Blåvita läktaren ljudbilden på Malmö stadion under stora delar av matchen.
    
4. Lärde du dig inte läxan?
   André Calisir drog på sig en straff och blev sedan utvisad mot AIK. Båda situationerna var tveksamma, men samtidigt väldigt klantiga. Vid straffen drar Calisir Goitom onödigt i armen och ger AIKaren chansen att filma. Och den chansen tar Goitom. Efter att ha varit avstängd en match hade man hoppats att André skulle ha lärt sig av sitt misstag. Men nej. Istället drar Calisir på sig ännu ett riktigt onödigt och ödesdigert rött kort. Jag gillar Calisir, men det här håller inte.
    
5. Smarta byten
   Vi ska inte säga att Calisirs utvisning är felaktig, men det går att konstatera att Nielsen stod för en liknande brytning minuterna tidigare. Det går också att argumentera för att Bonke Innocent sparkar ner Aiesh när han redan har ett gult kort. Malmöledningen var nog väldigt medvetna om att de båda spelarna fått levde lite på sparad tid, för båda två blev utbytta strax därefter. Tyvärr har inte Blåvitt samma möjlighet att byta ut spelare som ligger på gränsen till utvisningar. Det är så sporten ser ut, men det går inte att sticka under stol med att det är frustrerande att se hur motståndare efter motståndare har svårt mot Aiesh och sedan byter ut spelare för att kunna fortsätta dra honom i tröjan.
    
6. Tunn Trupp igen…
   Där Malmö har möjligheten att ta ut spelare som är nära att ta röda kort så är Blåvitt i raka motsatta sitsen. När spelet kör ihop sig så sitter vi lite där och undrar vad vi kan ändra på. Vad finns det att göra om Robin Söder har en dålig dag liksom? Idag kändes det som om många spelare var rätt trötta och slitna mot slutet av matchen, men vad finns det att göra? Nu förespråkar jag inte en trupp á Blåvitt 2015 där väldigt dyra kompetenta spelare satt på bänken och kostade skjortan, men det blir ju också jobbigt tydligt att Blåvitt inte har så många alternativ just nu.
    
7. Gick budskapet verkligen fram?
   Ibland när man såg hur Blåvitt gick in i duellerna så börjar jag fundera på om de verkligen förstår digniteten av vad det är för match de går in i. Det gäller inte nödvändigtvis bara den här matchen heller. Det kan bli frustrerande att höra uttalanden som ”Det är ett bra lag, det är svårt att komma till deras hemmaplan och möta dem.” Det kanske är sant, men det är inget som ska sägas utåt.
   
   Om det står 0-1 mot AIK eller Malmö så ska spelarna vara så slut när slutsignalen går att de måste bäras ombord på bussen för att åka hem. De lagen ska fan behöva kriga för varje boll de vinner. För varje meter de flyttar upp. Jag känner tyvärr allt mer och mer att Blåvitt har svårt att tagga till det där lilla extra som vi ser Stockholmslagen och Malmö göra när det är dags för stormatch.
   
   Sebastian Eriksson har ett enormt hjärta för Blåvitt, men ibland kan jag nästan känna att han har för mycket respekt för motståndarna. Han försöker fortfarande vara schyst. Hjälper motståndare upp efter dueller. Han ser dem som kollegor och inte fiender. Jämför t ex med när Pontus Wernbloom var i Blåvitt, sparkade ner en motståndare och hånlog när han gick därifrån utan ens tillstymmelse till en utsträckt hand.  

3 kommentarer

Adrian Pihl Spahiu @pihlbaoge2019-10-06 20:20:00