Sju tankar efter säkrad elfteplats mot Örebro SK

Efter 3-1 mot Örebro SK säkrade IFK Göteborg en position sex poäng och en tabellplats under fjolårets resultat, i en match som både reflekterade säsongen som gått men också blickade framåt mot nästa säsong och nästa generations Blåvitt.

1. Benjamin Nygren!
Innan och bortom allt annat måste självklart matchens hjälte, ägare och stora genombrott lyftas fram: Benjamin Nygren. Den tunne, smale, gänglige 17-åringen gjorde inte bara två mål, utan spelade med både sprudlande iver och rå respektlöshet. Nygren tog löpningar som Tobias Hysén men stångades också med försvarare som i svunnen tid en Mikael Boman eller Jonas Wallerstedt. Det gula kortet var kanske inte riktigt välförtjänt, men det var också Örebroförsvararnas enda sätt att begränsa honom. Det säger en hel del.


2. En helt vanlig match
Efter en säsong av kvalhot, bortvändna segrar, domarmissar och avgångar var det befriande att se en helt vanlig match. Spelet var inte fantastiskt och det förekom gott om misstag jämsides med många bra aktioner, men det var skönt att kunna gå på en Blåvitt-match utan att varje skott på mål var en chans till att rädda kontraktet eller att varje försvarsmiss var hot om klubbens snara död på både ekonomisk och sportslig front. Utan pressen att bära hundhuvud eller frälsarkrans tycktes spelarna visa mer karaktär än under säsongens gång, och det fanns en glädje bara i att se Blåvitt spela som saknats nästan hela säsongen.

3. Döden från 11 meter
Ge Giorgi Kharaishvili en straffspark och bollen kommer hamna i nät. Om så målvakten är djävulen själv står Giorgi lik förbannat där, trygg och stadig som Poseidon och man vet att det blir mål cirka 10 sekunder senare. Idag var straffen flott, men aldrig osäker och oavsett var Giorgi hamnar kommer beslutsamheten vid straffpunkten vara en spetsegenskap som bär honom långt. Förhoppningsvis finns den kvar hos ett IFK Göteborg vars enda väg ut i Europa 2019 går via cupspel.

4. Taktiken
Inför säsongen skulle Blåvitt spela med trebackslinje, under säsongens gång ändrades det och idag spelade laget med fyra backar som stod så tätt att de liknade fyra mittbackar. Framåt slogs det långbollar på Nygren som löpte eller fördelade dem vidare genom raskt kortpassningsspel med tre centrala, offensiva medspelare, på ett sätt som undertecknad nog aldrig sett Blåvitt spela tidigare. Även om segern var relativt lätt inhämtad med tanke på den svaga motivationen hos båda lagen så lovar den taktiska flexibiliteten hos laget gott inför 2019.

5. Försvarsspelet
Även om man skulle vilja få vila i tryggheten att det skitåret 2018 äntligen är över, och dessutom kanske få fira en 3-1-seger lite grann, så kan man inte glömma hur svagt försvarsspelet faktiskt ändå var den här matchen. Om det var en taktisk lösning att lämna oceaner av utrymme åt Örebros yttrar så kan man fråga sig varför de centrala anfallsspelarna då vid flera tillfällen fick dribbla sig igenom på just de punkter där vi ställt ut tre backar per anfallare. Att säsongen avslutas med ett självmål efter en fast situation känns signifikativt för hela säsongen, och är något Blåvitt måste ta aktiva steg för att lämna bakom sig 2019.

6. Ledarskapet
Under 2018 har det blivit alltmer tydligt att klubben även innan och under men framför allt efter sommaren saknat den där riktiga ryggraden i laget när det har gått emot. Den här matchen såg man spår till ledarskap från Sakor, Paka, nye Nygren men framför allt hos August Erlingmark, mannen med en unik förmåga att blanda farliga snedsparkar med heroiska, moralhöjande tacklingar i lika avgörande ögonblick. August har onekligen mycket att slipa på, men hans förmåga att ge laget energi och kampvilja är en styrka som inte heller får undervärderas.

7. Vad tar vi med oss till 2019?
Spelglädje, taktisk flexibilitet, en Poya som återigen var den taggade, trygge och eftertänksamme tränaren vi värvade till denna säsong, Benjamin Nygrens genombrott som A-lagsspelare, en trupp där man kan lyfta ut de 5 kanske viktigaste spelarna efter augustifönstret och ändå göra en bra match som lag mot ett lag som faktiskt slog oss i tabellen, tre mål, viljan att vinna även i novemberregn och mycket annat trevlig, men främst av allt detta:

Den obevekliga urkraften i sången från de blåvita supportrarna som utgjorde cirka 5 % av publiken, men långt mer än 50 % av ljudbilden, som under 90 minuter aldrig tystnade, och aldrig lät trycket falla matchen igenom. Den aldrig döende sången om Blåvitt när hoppet inför 2019 långt mer än sportchefer, spelare, tränare och ikoner någonsin skulle kunnat göra.

0 kommentarer