Ska säsongskorten rivas sönder nu när Kamara har sålts
Eller ska vi tänka på ett annat sätt? Redaktionen har fått in en läsvärd artikel från en Norrköpings en av engagerad supporter. Hon har även varit delaktig på den här sidan i nedräkningen till allsvenskan. Premiären är bara några timmar timmar bort och kanske är det så att artikelförfattaren kan ge oss en annan vinkel på att en av de viktigaste spelarna lämnade truppen strax innan deadline!
Vi har kunnat läsa och höra många upprörda, irriterade, ilskna och ledsna meningar från IFK:s supportrar. Det har till och med på vissa håll gått över till hat och krav på avgång, detta är något vi vita, blå kamrater borde ta avstånd ifrån. Man måste se och förstå skillnaden i hur en supporter och de sakkunniga i frågan tänker och agerar. Vi supportrar går på känsla. Vi älskar vårt lag och våra spelare, samt vi vill vinna. Vi hade målbilden klar för oss, där skulle Kamara stå och ösa in mål för vårt älskade Peking. Han var anfallaren som skulle förbättra förra säsongens placering. Denna bild raserades på bara några sekunder under tisdagskvällen och det lät helt plötsligt som Kamara var hela IFK Norrköping. Känslan var stark och inte alls rationell.
På andra sidan sitter de sakkunniga i denna fråga, som ska få det sportsliga och ekonomiska att gå hand i hand. Jag är övertygad om att Hunt, Munken och Andersson inte tyckte att detta var ett enkelt beslut, därav det sena beskedet. Däremot har de en annan logik, syn och infallsvinkel, där känslor måste stanna utanför rummet. De har en hel spelartrupp, med alla dess behov och kostnader, att ta hänsyn till. Ser man inte till helheten, så är det ingen ide att titta på detaljerna. Med detta sagt menar jag inte att detta var varken rätt eller fel. Det beror bara på genom vems glasögon man tittar.
Fick jag just i skrivandets stund frågan - Ville du ha kvar Kamara? Så är mitt svar definitivt ja. Skulle jag vilja byta plats med någon ur trion Hunt, Munken och Anderssons, så är mitt svar lika tydligt, men denna gång nej. Man måste våga för att vinna heter det, kanske är det just det IFK gjorde i tisdags. De vågade, vågade tro på sin övertygelse. Den nya Kamara finns där ute, vi vet bara inte namnet ännu.
Jag befann mig på ett möte om IFK för inte allt för länge sedan. Peter Hunt talade och fick därefter ta emot riktigt jobbiga frågar och tuff kritik om att IFK:s trupp var för stor och dyr. På ett enligt mig, ärorikt sätt försvarade Hunt såväl den breda truppen och dess tränare. Hunt förklarade behovet av en bred trupp när man har så många unga talanger på väg upp, detta var dock något som mötes av hård kritik från en del supportrar. Om vi nu leker lite med tanken så fick dessa IFK kamrater trots allt lite inflytande, truppen är idag en person mindre, samt ett antal miljoner in till klubben i våra hjärtan. Nu vet jag också att det inte vara Kamara som dessa personer ville plocka bort, men frågan blir hur stort inflytande supportrar kan få? Dessa personer fick nu en mindre trupp och lägre lönekostnader. Är det då också rimligt att de får bestämma vem som ska lämna? Tanken går alltid att leka med och man ska akta sig för vad man önskar sig fick jag lära mig som barn, det kan nämligen slå in.
Det som gör det hela extra jobbigt är inte bara att detta skedde nära premiären, utan att vi förlorade någon vi har ett band till. IFK som lag oavsett spelare eller ledare finns väldigt nära och aktivt gentemot oss supportrar. Spelar ingen roll om det är en match, ett evenemang på stan eller om du möter dom längst ditt gångstråk på Södra Promenaden. De tar sig alltid tiden att stanna för att prata, ta bilder och vara en del av vår vardag. Detta är något helt unikt i Peking och som vi bör värna om.
Denna öppenhet och nära relation till sina spelare är det många klubbar och städer som endast drömmer om att få ha. Som allt annat så har även öppenhet en baksida om man väljer att se det så. Den skapar starka band mellan spelare och supportrar i med och motgång samt under och efter säsong. Vilket gör att när en snabb händelse som detta inträffar förlorar vi supportrar inte bara en anfallare, utan också en vän.
Jag måste få säga att jag anser att IFK Norrköping är lite av ishockeyns Skellefteå. SAIK har bestämt sig för att gå sin egen väg, att följa sin övertygelse och satsa på unga talanger, gärna med SAIK som moderklubb. De skolar dessa unika talanger till att bli riktiga elitspelare, det är detta som gör att SAIK idag är Sveriges absolut bästa hockeylag. Vi kan se IFK göra detsamma många gånger och om vi backar bandet lite så kan vi se ett antal spelare som skolats i Norrköping och som sedan hamnat i olika topplag samt i landslaget. Detta är något vi borde vara stolta över även om det smärtar just för stunden. Vi vet alla att när spelarna når sin topp så är det ofrånkomligt att andra klubbar vill köpa dom, detta är dock något som sätter IFK som lag och Norrköping som stad på kartan.
Så kära kamrater, nu sträcker vi på oss, är raka i ryggen, tejpar ihop de årskort som igår bröts itu och går till Parken med stolthet i helgen för att heja fram vårt älskade Peking i premiären. För där står ett gäng hungriga grabbar, med stjärnan på bröstet och som är villiga att kämpa säsongen igenom för en bra placering. De ska inte behöva betala priset av supportrars frustration. Tillsammans löser vi allt och nu är det upp till dig om tolfte spelaren kommer att vara på plats.
DET ÄR VI SOM ÄR NORRKÖPING!
