Skilda världar
En av årets absoluta godbitar kommer att äga rum på Kopparvallen under fredagskvällen.
En av Sveriges allra mest anrika fotbollsföreningar Malmö FF kommer framemot kvällningen att rulla in i det lilla samhället Åtvidaberg, som på varje punkt skiljer sig totalt från den storstad där dessa spelare, ledare och supportrar i MFF härstammar ifrån och som den här kvällen ska välkomnas till Kopparvallen för spel i allsvenskans andra omgång.
När Malmö FF äntrade Sveriges mest publikvänliga arena i söndags möttes man av en hissnande vacker stämning där åtskilliga tusentals supportar sjöng så huden knottrade sig och där fanor, flaggor och halsdukar i samma nyans och färg som himlen ovanför, viftade av kärlek och förväntan.
Fotbollen i sig själv är en alldeles unik skönhet, med fullsatta läktare som mäktigt dånar av sång och som sprakar av färg och viftande fanor, så förvandlas denna redan magiska skönhet till någonting alldeles komplett och fulländat.
När föreställningen på Swedbank Stadion var över så var festen definitivt också över för den här dagen, "bara" 1-1 mot nykomlingen Halmstads BK var en klar missräkning och ställde givetvis in alla planer på en efterföljande efterfest för ett Malmö FF som år efter år har GULD som målsättning och där rivalerna den här säsongen döpts till Elfsborg, AIK, och Häcken i förhandstipsens spåkula.
En fullt så festlig inramning som den i Malmö, mötte inte upp på Strömvallen i Gefle där vårt Åtvidabergs FF vandrade in för premiären av 2013 års fotbollsallsvenska, men såväl hemmasupportrar som våra tappra Kopparslagare gjorde sitt allra yttersta för att få fram alla de upprymda känslor som en allsvensk fotbollspremiär för med sig såväl inuti som utanpå ett fotbollshjärta.
Däremot så fanns det inte många decimaler i Åtvidabergs FF spel den här premiärdagen som varken sprakade eller lyste av sprudlande offensiv eller av total skärpa eller noll tolerans av slarv i passningsspel eller försvars agerande från vårt ÅFF.
Tyvärr så blev det för många repriser av de negativa sekvenser som blottat ÅFF under årets förspel och alldeles för lite av den glimrande status som emellanåt fått ståpälsen att blomma redan i minusgrader och monotont snöande under vintern som härjat.
Noll poäng och noll mål framåt borta mot Gefle resulterade givetvis en stenhård besvikelse och naken tomhet efter matchen, men samtidigt i rekylen från detta svartvita scenario så kom trösten att festen bara precis kommit igång och hela 29 omgångar återstår att reparera det som trampade snett under den här olyckssaliga premiären.
Omgång två kommer att döpas och väckas till liv redan imorgon.
Med en given huvudrubrik inför fredagens drama på Kopparvallen.
Med ett namn som stavas precis som det låter.
Magnus Eriksson.
Återigen ska han vandra in på en arena där han med sina andetag och svett närvarande lyckades berusa en hel bygd med sanslös glädje under en säsong i Superettan, där han öste in mål och viktiga assist och tillsammans med alla sina lagkamrater gjorde Åtvidabergs FF ännu en gång historiska genom att vinna Superettan och fick hela lilla Åtvid att ännu en gång vända blickarna mot det allra finaste och största som finns inom fotbollen, nämligen allsvenskan.
Han var med under ett fjolår där Åtvidabergs FF ännu efter fyra omgångar ledde fotbollsallsvenskan och alltså var nummer ett i Sverige, han var med i den vackra blåvita tröjan när Elfsborg spelades ut på ett soldränkt Kopparvallen, han gjorde mål och spelade fram till ytterligare ett mål mot sin forna moderklubb AIK på ett fullständigt exploderande och galet Kopparvallen och som fick ett av historiens största ÅFF hjärta, att känna doften av sjuttiotal igen. Det var under tiden i ÅFF som han blommade som bäst och slog ut till en fullfjädrad stjärna som i sin tur ledde honom vidare i karriären och ut i Europa.
Tiden i ÅFF var över och en vacker dag så var det enda som återstod en avskedsföreställning hemma på Kopparvallen mot IFK Norrköping. Det kom 8600 till Kopparvallen, det var en sån där kväll då fotbollen var så mycket mer än bara full av skönhet och ljuvlig förväntan.
Det var en kväll som gjorde fotbollen magisk och hela Åtvidaberg levande.
Och det blev en kväll som slutade med ett avsked och ett farväl som ingen någonsin kommer att glömma bort, ett sådant där slut som man oändliga gånger sett i filmens värld där lyckan återuppstår under en vacker melodi i den absoluta slutscenen. Det här kvällen hände det i verkligheten, under en måndagskväll på Kopparvallen när Magnus Eriksson mot självaste IFK Norrköping inför 8600 åskådare och 0-1 underläge i de få återståendena slutminuterna snor bollen på egen planhalva och driver den över hela planen för att sedan utanför straffområdet lägga den tillrätta och med vänsterfoten dundra in den i krysset bakom en chanslöst sprattlande IFK keeper.
Det var så Magnus Eriksson tog farväl och avsked från tiden i Åtvidabergs FF.
När spelarna äntrar Kopparvallen lite innan klockan 19.00 på fredagskvällen är det nog oändligt många som kommer att ha det där klassiska avskedsfyrverkeriet från Magnus Eriksson i minnet och på näthinnan. I publiken, framför teveapparater, hos forna lagkamrater och många fler.
Fladdrade det av adrenalin och gåshud inuti Magnus Eriksson i marschen på väg in på Swedbank Stadion i söndags, så har nog dessa ingredienser fått sällskap av ännu fler känslor när han bakom sitt nya klubbmärke med helt nya målsättningar och annorlunda krav, kommer att stega in på sin gamla hemmaarena som nu är ett nytt, fräscht och modernt Kopparvallen, inför allsvenskans så viktiga andra omgång och en match fylld med så oändligt många olika känslor.
Mot ett revanschsuget hemmalag som har resurser att slå alla lag på Kopparvallen. Ett ÅFF som jag förmodar och tar för givet kommer att vara heltaggade och som med en bra start kommer att bli livsfarliga för Malmö.
Mot ett bortalag som någonstans vet om att en förlust borta mot Åtvidaberg inte är en katastrof, men det är någonting som massmedia inte kommer att hålla med om och inte heller kommer att ta med som hänsyn i texten under kolsvarta rubriker, för en förlust mot ÅFF kommer inte att tolereras av varken massmedia eller flertalet supportrar.
På många vis lever ÅFF och MFF i helt skilda världar. Inte minst utanför planen i bokslut och omsättningar, men på något vis brukar ändå ÅFF lyckas jämna till de där vilt skilda slipsklädda siffrorna, genom att tala sitt eget fotbollsspråk ute på planen och visa att man kommit väldigt långt med små resurser som sätter fotbollen och glädjen i fokus.
Det var länge sedan vårt ÅFF slog Malmö FF. Det har varit förtvivlat nära några gånger, men vi har inte lyckats ända fram. Det har fattats det där lilla extra för att vi skulle ha bärgat en efterlängtad och härlig trepoängare.
Det känns som om det är dags att skriva lite ny historia nu igen.
Tiden talar för det...
///Allas Broder
