Skit-i-tabellen-bajare ´til I die
Hur en slogan kan få motsatt effekt om den kommer från fel håll tillräckligt många gånger. Var går gränsen mellan spelargnäll och mobbning?
Skit i tabellen, Bajen är bäst ändå! Minns plastkassen med den texten på. Längesen. Jag älskade den. Det var så klockrent. Bajen var pissdåliga då men vi älskade dem oavsett. Även om vi kanske inte tyckte om dem. Sådär som det kan vara i vilket livslångt förhållande som helst. De kanske inte ens förtjänade oss. Vi älskade dem ändå. Som vore de vår struliga tonårsdotter som kom hemlevererad av snuten för tredje gången på en månad. Som en jävla idiot. Men man älskar henne ändå.
Våra antagonister tog chansen när den dök upp. Såklart. Nidskämten haglade. Att mys-bajarna inte bryr sig om de vinner. Looser-Bajen och allt det där. Jälla wankers.
Med tiden hände något med den där texten och dess betydelse. Jag hade intervjuat Jocke Björklund för Supportrarnas matchprogram. När Bajen fans cup några veckor senare anordnades på Gubbängsfältet drog jag iväg ett SMS till honom och frågade om han ville vara med i vårat lag. Vad fan. Man kan inte få mer än ett ickesvar.
Men jorå, visst svarade han. Dock med ett nekande svar då han inte trodde att varken hans knän eller motståndarna skulle uppskatta det. Men han ville gärna coacha oss. Om han hann. Bajen hade matchförberedande träning i Skärpnäck samma dag.
Turneringen rullar på men ingen Björklund dyker upp. När vi lirat klart och är på väg att lämna planerna för en stärkande pils på lokalpuben i Gubbis centrum ringer min telefon:
-Tjena, Jocke här, jag är på parkeringen. Var är ni?
Han hänger med till puben. Vi spenderar någon timme där. Han är en enkel snubbe, Björklund. Man skulle kunna tro att man skulle vara lite byxis att sitta och surra med en lirare av hans dignitet. Men icke. Fötterna på jorden är bara förnamnet.
Vi snackar Bajen, han snackar CL och VM-minnen. Vi båda möts någonstans kring The Clash och Ebba grön. Bägge verkar lika intresserade av varandras historier. Dock säger han en sak som skaver.
-Det där med ”skit i tabellen” måste suddas bort nu. Vinnarmentaliteten ska in på Årsta.
Jag minns att jag satt på tuben hem och tänkte på just den där sägningen. Han hade nämnt den i samma tolkning som typ en gårdare eller sork skulle ha gjort. Huvudbudskapet hade liksom nötts bort på vägen. Varför sa jag inget? Inte redaktör Maggan Hagström eller de andra heller för den delen. Vi satt väl trots allt och var lite starstruckade ändå förmodligen. Vi får skylla på det.
Senare på hösten ringer Jesper Jansson mig och vill diskutera någon artikel jag skrivit. Han är grym på det. Att suga i sig av Hammarby som förening ur supportrarnas perspektiv. Jävlar vad han hyllade oss. Målet var att göra fotbollslaget Hammarby lika bra som dess publik minns jag, bland annat, att han sade.
Vi snackar långt och länge. Bajen både på längden och tvären.
I förbifarten nämner även han ”skit i tabellen”. Med samma negativa tolkning i botten. Perfekt läge. Nu var jag ju förberedd på detta.
Jag berättar historien bakom den där plastpåsen. Att det var fansens grej. Inte Hammarbys. Att man älskar denna förening i vått och torrt och man inte viker en tum. Aldrig någonsin.
Jag eldar på om när Hammarby hockey konkade bara för att bli Bajen fans hockey. Bengaler och byst med folk på Kärrtorps IP på fredagarna. Utomhushockey, div 5. 2 x 20 min.
Att en slogan som”Skit i tabellen” blivit som den blivit är inte så svårt att förstå. Läser man den utan grund är den lätt att tolka den som självförlöjligande. Precis som våra oanhängare har gjort. Men om man läser den från andra hållet säger den precis varför Bajen är Bajen. I alla fall i min värld.
Ett annat exempel är från Söderstadion. Matchen mot Häcken 2009. Sista omgången. Bajen var redan klara för nedflyttning. Drygt 4000 pers var där. En publiksiffra Häcken skulle ge allt för på hemmaplan i vilken måstematch som helst.. Efter slutsignalen, torsk 0-1, skanderade publiken taktfast i flera minuter. ”Hammarby, Hammarby, Hammarby!”. Som ett vi-kommer-igen. Vi står kvar. Vi sviker er aldrig.
Nämnde Hagström och jag har surrat återkommande om den fajten i efterhand. Att där såddes frön som vi såg resultatet av några år senare när vi spelade i Superettan och ökade vår publik varje säsong trots att det gick dåligt fyra av fem år. 4000 är inte många mätt med Hammarbyperspektiv men om man i stället för “åskådare” tänker “aktivister” – ja då är 4000 rätt många.
En som bara håller på sitt gäng i medgång. Vad fan är det? Det hörs ju ordet ”supporter” att man supportar sitt lag. Visst, medgångare finns också såklart men de räknas ungefär som strösslet på en mjukglass en varm sommardag i den här artikeln. Kul att ha men det är inte hela världen när de inte är där.
Vi tar en till av ledande personer inom föreningen när vi ändå håller på. Stefan Billborn. Han har fattat det. Men han är å andra sidan uppväxt med en råbajare till farsa. Men det som förvånade Stefan mest under hans första år som tränare var hur mycket Hammarbys resultat påverkar supportrarnas liv och mående. Han brukar snacka om snubben vid svarven. Hur en vinst höjer vederbörandes följande arbetsdag. Hur sömnlösa nätter innan ett derby kan påverka det åt andra hållet för en annan.
Att en bajare inte skulle bry sig om resultaten? Jo, tjenare.
Det är tunga tider nu. Coronatomma läktare och Bajen med typ världens bästa allsvenska trupp underpresterar något vansinnigt. Man mår skit. Själv blir jag aktiv som fan. Hittar på alla möjliga göromål. Minns inte när jag senast hade så många saker för mig under semestern. För att slippa tänka på skiten förmodar jag.
-Nästa match då jävlar, vill du ha sockerkaka? Svarar jag folk som undrar hur man mår som Hammarbyare. Sockerkakan hade jag bakat själv såklart. Ja, du hajar…
Vad gör vi nu? Det självgående tåget från i höstas har spårat ur och alla anar vi oss veta vad som behövs för att få det tillbaka på rälsen igen. En gång i tiden kallade man sådant för en polsk riksdag, men det var då det.
Man häver ur sig bättre vetande till höger och vänster så att alla kan se det. Högt och lågt. Vitt och brett. Engagemang, passion och ångest. Livet.
MEN vad som är beklagligt och inget annat är när det kommer till personligt riktad spelarkritik. Inte gnället såklart, det hör till. Men när det går över styr. Lirare som mobbas av sina egna supportrar. Det är så jävla piss att det är löjligt.
För det första finns det folk inom Hammarby som scoutat och rekommenderat spelaren. Sedan kommer de med ekonomisk insyn som beräknar om man har råd. Sedan kanske styrelsen tar beslutet om att värva vederbörande. Jag vet inte exakt men någonting i den ordningen borde det gå. Slutligen finns det en tränarstab som tar ut honom till match. Det är aldrig spelarens ”fel” att han spelar.
Så länge man lirar för Bajen så är det fan oss man ska hyllas av när man är bra. Stöttas av när det behövs och visst, som sagt gnällas på när man är piss.
Om man aktivt sänker en redan sargad spelare med förlöjligande kommentarer, ett ”stick från stan” eller till och med photoshoppade nidbilder. Då har man gått över en gräns. Med fucking råge.
Lika lite ska Hammarby IF använda sig av en slogan som är supportrarnas. Hade jag till exempel sett en Skit i tabellen-sticker på Årsta IP´s domäner hade jag slitit ner den på stubben. Eller, OK, i alla fall velat slita ner den...
Kom igen nu, Bajen! Vänd på den här skiten nu.
