Skövde AIK - Örebro
2 - 2

Skövde AIK - Örebro SK 2-2: Epilog

Säsongen tog slut på ett för Järdlereran symptomatiskt sätt, genom att ÖSK inte lyckades vinna på bortaplan. Inte ens mot ett avsågat Skövde. Men vad gör det när det viktigaste för ÖSK är vad som händer just nu utanför planen och inte på den.

Oftast brukar jag gå igenom matchen i början av dessa artiklar för att sedan reflektera över resultatet och vad det innebär för ÖSK men vi skippar matchen, väl? 2-2. Borta mot Skövde, ett avhängt Skövde som trots mörkret i situationen faktiskt spelade som om de hade något att bevisa. Beundransvärt men frustrerande då jag ville se ett ÖSK som också ville bevisa något genom att köra över Skövde. Istället fick vi 2-2 och en bränd straff av Kalle men hans mål gav honom ändå en delad skytteligatitel tillsammans med Dejan Vukojevic och Assad Al Hamlawi.

Så, det var den matchen och det var den säsongen. Nu är det äntligen slut och nu får vi likt en annan bonndräng vila ut. Vilken jävla säsong det blev och om man ska försöka bedöma den jämfört med de tidigare så var väl denna (marginellt) roligare än de tidigare? 2022 var en traumatisk flygplanskrasch till säsong, 2023 var säsongen som aldrig blev men denna säsong, trots de djupa dalarna vi återigen fick bekanta oss med, hade högre höjder. I år fick vi två derbysegrar och vi slog nästan alla storlag förutom Öster. Utöver det lyckades vi aldrig besegra Utsikten, Oddevold eller Skövde, för den delen. Lägg därtill vårt hopplösa bortafacit som vi bibehöll även denna säsong. Så när jag säger att denna säsong var bättre så är det som sagt med liten marginal som det var bättre.

Vad beror då detta på? Jag har sagt det förut, främst i affekt, och säger det igen; det beror på Christian Järdler. Med detta menar jag inte att allting som gått fel är hans fel och ska enbart läggas på honom, vi vet nog alla om att han har haft en tuff arbetssituation med hög belastning och då blir det jobbigt om du inte riktigt har tillräckligt med kvalité runt dig. Då blir den kvalité Järdler besitter så utsträckt att det nästintill spricker och riskerar att sänka hela klubben och mannen själv. Så jag är inte förvånad att det lyfte när sommarfönstret stängde och när Axén och Enes kom in. Fler människor runtom, större arbetsro och en skärpt trupp gav oss de resultat som behövdes för att vi skulle hålla oss kvar men oavsett vad så är det dags att vi säger hejdå till Järdler. Detta klubb behöver någon med nya idéer och bra energi som kommer in och lyfter denna klubb ur sin sömniga tillvaro, som förövrigt reflekterades på planen förutom en kort period då vi hade unga spelare som spelade så otroligt intensiv och sevärd fotboll. Just sevärd fotboll är något klubben behöver för att locka tillbaka staden för även om resultaten började trilla in under hösten så var fortfarande publiksiffrorna låga och jag vill se ett ÖSK som kan spela en offensiv fotboll där vi inte ser så jävla många passningar bakåt eller i sidled. Detta garanterar jag kommer göra mer för klubben på lång sikt när det kommer till att locka åskådare, att oavsett var ÖSK ligger i tabellen eller vilken serie de tillhör, så spelar de en sevärd fotboll. Det vi fick se under dessa år, tillsammans med de åren Kjäll tränade ÖSK, har varit otroligt påfrestande att bevittna. Visst, Enes pratar om att spela en fotboll där vi har bollinnehavet men det är skillnad på att ha bollinnehav där majoriteten av tiden spenderas på offensiv planhalva och bollinnehav som består i mittbackar som passar fram och tillbaka. Det får mig att tänka på två bortamatcher mot Peking som jag såg på plats, tror det var 2018 och 2019, där Peking hade mycket boll men de belägrade vårt straffområde och passade runt det, istället för att mest passa runt på egen planhalva. Det vill jag se ÖSK göra; belägra motståndet.

För att göra det krävs lite bättre spelare, bättre träning och framförallt en kompromisslös inställning gentemot motståndet. Att oavsett hur motståndarna spelar så ska de spela på våra villkor, inte tvärtom. Under åren som varit har det varit mycket fokus på villkoren motståndarna velat ställa och vi har anpassat oss efter det och visst har det gett resultat, ibland, men det blir för reaktivt och som följd blir matchbilden sällan särskilt underhållande att kolla på. På detta sätt har vi tagit poäng mot Sandviken, Landskrona och Degerfors under hösten men det känns inte som att det funkar i längden om man vill vara ett lag som ska sikta på att gå upp och det är ju det vi gör, väl? 2027 ska vi spela i allsvenskan, vi har två skott kvar i kammaren och vi måste sikta väl för att det ska bli verklighet av denna ambition.

Detta kräver att vi börjar bygga om i truppen och Enes har inte ödslat någon tid där. Björnstad, Bark, Saied och Valgeirsson har alla lämnat. Tre av dessa värvades av Järdler och två av dessa värvades i år. Björnstad var ett oprövat kort och det syntes i hans defensiva spel och det håller inte i superettan, hejdå. Saied var till åren kommen men hans erfarenhet kunde bidra mycket men på planen syntes åldern väl samtidigt som han inte riktigt användes i den roll han är bäst i, hejdå. Bark var en poängkung i ettan norra men det syntes inte riktigt varför när han spelade här, hejdå. Valgeir var något av en vildsint spelare som flängde och fläkte sig match efter match och hans inställning var av högsta klass men hans slutprodukt matchade inte detta, hejdå.

Fler farväl väntar under hösten och vintern (jag kommer få en hel del att göra i bloggen) då det finns många spelare i denna trupp som skulle må bra av att röra sig vidare i karriären. Spelare som Strindholm, Crona, Mokede, Bilal och Hansemon. Vissa av dessa är kraftigt oprövade men de få minuter de fått har inte visat tillräckligt för att visa att de ska ha plats i a-lagets trupp, kanske är ett säsongslångt utlån aktuellt för några men jag tror att exempelvis en som Hansemon bör röra sig vidare permanent.

Tyvärr verkar det också som att Axén inte kommer vara med oss nästa säsong vilket är synd. Hans inhopp gav oss supportrar viktig energi samtidigt som han gav laget och tränarna ett högst oklart bidrag vilket jag tror kommer bidra till att hans höst här blir mytologiserad. Rykten kommer spridas om att Axén stod och övade avslut med Yasin sent på kvällen, att han skällde ut Järlder, Broberg och Rafi efter noter på en rastplats i Halland eller att han med blott ett ord i halvtid gjorde att ÖSK vann mot Sandviken, ordet sägs ha varit: mazarin.

Ökänd, mytologiserad och legend. Tre ord som kan sammanfatta läget väl för ÖSK. Tre ökända säsonger i superettan har vi varit med om nu. Mytologiserat kommer Axéns inhopp bli och förhoppningsvis kan Enes, vårt kanske viktigaste nyförvärv i år, bygga ett lag som blir legendariskt. Ett bygge som redan har börjat och jag är otroligt spänd av förväntan inför vad slutresultatet kan komma att bli till slut.
Järdler landade ÖSK i superettan men nu är det dags för någon annan att få ÖSK att lyfta.
Enes utgör den ena vingen och den andra vingen utgörs av vår nya tränare.
Rykten gör gällande att denna tränare heter Henok Goitom, vi får se.

För första gången på länge lämnar vi en superettansäsong bakom oss utan total panik i den trettionde omgången. Nu är man faktiskt rätt pepp, så pass peppad att man nynnar på läktarsånger. En passande sådan för detta ögonblick är ju denna, om ni frågar mig:

Det är nu det händer.
Vi ska bli legender.
Framåt, Örebro sportklubb.
Gör ett mål!