Små vingslag av nostalgi
På förhand var det absolut viktigaste och mest primära inför mötena med ÖSK, Gais och Syrianska att inte förlora någon av matcherna och därmed släppa någon av dem närmare in i vår värld. Detta lyckades vi med, ingen av dom har kommit ett dugg närmare.
Men ärligt talat, såhär med facit klart framför oss, visst borde egentligen Åtvidabergs FF vid det här laget ha blåst ifrån och lämnat dessa lag definitivt bakom sig. Hade den effektivitet vi njutit av tidigare under säsongen varit påslagen och lika aktiv mot ÖSK, Gais och Syrianska, hade vi idag kunnat vinka goodbye och adjö till bottenstriden och en värld där nedflyttningsspöken och ångest är en del av varje andetag.
Nu drömde jag visst igen, men när jag skriver att Åtvidabergs FF av idag är alldeles för bra för att behöva tvingas dras ner i någon blodig bottenstrid, då varken drömmer eller ljuger jag.
Men för att denna sanning helt ska besannas och för att alla som har Åtvidaberg FF som en del av sina hjärtan, ska få uppleva ögonblicket då ett allsvenskt kontrakt för 2013 är nedskrivet och redo att döpas av bubblande Champagne, dit är det mina vänner ännu en bit kvar.
Men en sak kan jag återigen konstatera och det är att årets upplaga av Åtvidabergs FF bär på något väldigt speciellt och ett annorlunda stuk, gentemot alla andra allsvenska årgångar jag varit med och följt under min resa tillsammans med ÅFF i högsta serien.
Alla mina allsvenska år med ÅFF har alltid inneburit en stenhård fight nere i bottenträsk och bland nedflyttningsstreck, oavsett om jag varit en liten pojke eller i medelålderns gyllene tid.
Så har det inte varit detta magiska år.
I år har avståndet ner till bottensmeten hela tiden varit betryggande och såklart hoppas man ju att när det där ofrånkomliga höstrusket så småningom anländer, att det här laget då har betydligt angenämare saker att bekymra sig för, än någon sketen bottenstrid.
Det finns det onekligen kompetens till och det vore slöseri med resurser om ÅFF inte ägnade resten av säsongen åt någonting annat än att fortsätta hänga på bakom toppen, och se hur långt det i slutändan kan leda.
Sådana tankar har jag alltså råd att bjussa mig själv på när vi nått lite mer än halvvägs av det allsvenska året 2012.
Kontrasten mot de tidigare allsvenska sejourer jag varit med om är total.
Men det finns också likheter kring gårdagens ÅFF, som det finns kring ÅFF av idag.
Domen som klubbades från experter inför Åtvidabergs FF intåg i sin allsvenska kostym, var lika skoningslös och nederlagstippad mot slutet av sjuttiotalet och i begynnelsen av åttiotalet, som den fortsatt att vara på tjugohundratalet.
Det fanns också på den tiden journalister och experter som ibland alltför snabbt ville döma ut ÅFF, innan ens snön hunnit smälta och bollen kommit i rullning.
"Experter" med alldeles för mycket science fiction signaler, som typ dagens Daniel Kristoffersson i Expressen.
På fotbollsträningen, på skolgården och bland mina kompisar i Sölvesborg i slutet av sjuttiotalet och i början av åttiotalet, så var det IFK Göteborg, Malmö FF, Halmstads BK, Hammarby och Östers IF som dominerade som favoritlag hos alla. Ofta var det också som så att de flesta skiftade favoritlag och höll på det lag som tillfälligtvis ledde allsvenskan eller blev Svenska mästare, därmed riskerade många av kompisarna att aldrig behöva hålla på en förlorare.
Jag däremot var den som dragit lotten som förlorare. Mitt Åtvidabergs FF låg alltid i botten av allsvenskan, ingen kunde förstå hur man kunde hålla på Åtvidaberg och bära omkring på tröjor, kepsar och mössor med det "bonnalaget"
I omklädningsrummet hade jag en stort vitt badlakan med ett blått ÅFF märke i varje ände av badlakanet, tror ingen nånsin brydde sig eller ens glodde på detta badlakan. Däremot hade min kompis ett badlakan med IFK Göteborg och en annan kompis ett med Elfsborg på, vilket skapade engagemang och viss avundssjuka hos många som gärna också skulle velat ha ett sådant.
Min stolthet och min lycka för mitt ÅFF badlakan fick jag hålla för mig själv.
Under vinterhalvåret spelade vi inomhusfotboll. Vi delades in i olika lag som döptes med ett namn av ett fotbollslag och möttes sedan i ett seriespel under vintern. Jag lovar att det var ett engagemang som lockade fram det sanna hjärtat med blod, svett och tårar.
Aldrig nånsin att något lag i dessa serier döptes till Åtvidabergs FF.
Jag tvingades en hel vinter kämpa i ett lag med namnet Malmö FF.
Liksom jag fick kämpa vidare med min ensamma kamp för mitt så älskade ÅFF. Det var som någon slags utanförskap att hålla på ÅFF hemma i Sölvesborg.
Vilket man förstås borde kunnat förstå.
Hemma i vårt stora rum på vävaregatan lyssnade jag på sportradion varenda söndag som ÅFF lirade.
Ville man se några snuttar av sina blåvita hjältar fick man titta på sportspegeln på söndagar, då vissa sekvenser från utvalda allsvenska matcher återspeglades.
Kan avslöja att Åtvidabergs FF inte tillhörde de mest givna lagen som filmades och kom i tv.
Det var också en helt annan kommers kring det mediala flödet på den här tiden.
Under mina första år med ÅFF under slutet av sjuttiotalet var det med nöd och näppe den allsvenska statusen lyckades bibehållas. Ena året stod ÅFF för rena rama bragden när man låg fem poäng efter Västerås SK inför de tre sista omgångarna. Man lyckades vinna alla tre matcherna och passerade därmed VSK som inte plockade en enda poäng.
Mitt livs första fotbollsmatch som aktiv pojklagsspelare var på en grusplan i Sölvesborg för ett lag som hett Sölve BK. Det var en liten turnering med tre lag inbjudna och cupen hette GB- cup. Vi mötte ett gult lag som hette Mjällby AIF, där ute på gruset och vi förlorade med 7-1. Jag gjorde vårt mål, men mitt livs första fotbollsmatch slutade alltså med en förlust mot ett lag med namnet Mjällby AIF.
Efter den där matchen och under åren som fortsatte, så lärde man sig som Sölvesborgare allt mer om laget Mjällby AIF, som låg någon mil utanför min hemstad. I tidningen kunde man läsa om lagets klättring från division fyra mot elitfotbollen. Mycket förstod man kretsade kring bröderna Andersson och den speciell laganda som rådde kring laget.
Men mer intresse än så var det inte. Jag vet att jag och farsan var ute och tittade på Mjällby i Svenska cupen i slutet av sjuttiotalet när man mötte IFK Göteborg och det var folkfest. Det jag fortfarande minns mest var att Blåvitt vann med 4-0 och att man hade fantastiska supportar som sjöng och dansade runt hela arenan i något som kallades för "Änglatåget". En härlig upplevelse som man inte direkt upplevt på Kopparvallen, sen var det också annorlunda att se på fotboll utan att vara så där dödligt spänd och nervös som jag alltid var när ÅFF spelade på Kopparvallen.
Jag fortsatte att troget följa mitt lag 33 mil hemifrån mitt rum i Sölvesborg, jag klistrade noggrant in bilderna och texterna från Corren, som mormor och morfar på Sockenvägen alltid plikttroget skickade ner till mig och som jag full av iver alltid följde och läste och klistrade in.
På vinterhalvåret spelade jag ishockey i Sölvesborgs IK. Vi hade bara en uterink, men hela klubben jobbade seriöst och stenhårt för en ishall. En av lagkompisarna var Patrik "Bagarn" Rosengren och hans farsa Hans-Åke var en mycket snäll och duktig tränare. Det gick väl sådär för vårt hockeylag, vi kom varken först eller sist i serien, vi blev alltid bättre ju längre säsongen gick, och det var väl för att vi då kom ikapp träningsmässigt med de andra lagen med ishall.
Inför 1980 drömde vi om en ishall, men då gick plötsligt Mjällby AIF upp i allsvenskan och eftersom Strandvallen behövde rustas upp och en del andra åtgärder behövde fixas till, så blev det ingen ishall.
Om det var för att Mjällby AIF gick upp i allsvenskan som vi inte fick någon ishall, vet jag egentligen inte. Men jag och alla andra tio åringar i hockeyklubben hade hört dessa rykten och trodde i besvikelsen såklart att det också var på det viset, att Mjällby snodde oss på en ishall.
Därmed hade Mjällby AIF satt en tagg inuti mitt hjärta.
Nu skulle ju dessutom detta Mjällby AIF spela i allsvenskan och få möta mitt ÅFF.
ÅFF inledde åttiotalet med att ännu ett år klara sig kvar i allsvenskan. Dessutom fanns det vid den här tiden ett flertal riktigt lovande spelare i ÅFF. Under något av de inledande åren av 80-talet, så spelade Sveriges U-21 landslag en landskamp i Bromölla och jag var där med några kompisar. Gissa om jag vad stolt över att tre av spelarna i Sverige tillhörde Åtvidabergs FF.
Det var Thomas Wernersson, Stephan Kullberg och Kalle Engqvist och efter matchen fångade jag alla deras autografer i mitt autograf block.
Ett stort ögonblick i ett då 10-årigt hjärta.
År 1981 fixade ÅFF ännu ett nytt allsvenskt kontrakt. Nu utan Thomas Wernersson som dragit till Blåvitt i Göteborg.
Däremot så rasade min egen tillvaro fullständigt samman på bara några sommarmånader det här året. Jag drabbades av en huvudvärk som bara blev värre, fick en stenhård knöl på halsen som bara växte, jag tappade kilo efter kilo i vikt och vid skolstarten i augusti så orkade jag snart bara att ligga i sängen och tigga huvudvärkstabletter av mamma.
Min barnläkare satte diagnosen spänningshuvudvärk och skoltrötthet i månad efter månad.
Den 5:e november 1981 glömmer jag aldrig. Det var dagen då jag kom ner till Lund och när jag nästan döende med mamma och pappa steg in genom porten till barnsjukhuset och stegade in i en värld ingen levande människa tror existerar eller överhuvudtaget finns, som inte själv varit där och sett den med egna ögon.
Bakom den dörr som slogs igen bakom mig och mamma och pappa i det ögonblick då vi steg in på avdelning 91, bakom den stängda dörren stannande min barndom kvar därutanför.
Den barndomen kom aldrig tillbaka igen.
Jag var en 11-årig pojke.
Läkarna förklarade för mamma och pappa att min cancer gått för långt, det fanns ingenting att hoppas på, men man skulle ändå starta en behandling och ge mig en chans som egentligen inte fanns.
I augusti 1982 fick jag min sista cellgiftsbehandling nere i Lund. Jag hade tidigare både strålats och opererats och trots mina odds som var lika med noll och att jag var nära att dö flera gånger, så överlevde jag och kunde återvända till skolan och fotbollsträningen på hösten samma år igen.
Men det var inte alla som överlevde. Jag kommer aldrig att glömma lilla Malin, Thomas, Klas, Jonas och Fredrik och de andra som jag mötte där nere och som aldrig kom därifrån med livet i behåll.
Än idag kan jag vakna om nätterna och fälla tårar över deras öde.
Senare samma höst år 1982 åkte mitt Åtvidabergs FF ur allsvenskan. I ett kvalspel mot Mjällby AIF.
Än en gång i livet stötte mitt jag alltså på detta Mjällby AIF.
Till slut, efter alla års kamp för överlevnad, så kom alltså degraderingen för ÅFF och tårarna som föll från mig var oändliga. Mitt idrottsligt livs värsta nederlag kom bara några månader efter att jag fått mitt eget liv tillbaka igen efter alla månader på Lunds sjukhus.
Under åren som sedan gick efter sortin från allsvenskan, så suddades också drömmen om en allsvensk återkomst för Åtvidabergs FF ut allt mer och mer. En dag så insåg jag också att det aldrig mer kommer att spelas allsvensk fotboll på Kopparvallen. Den tiden var för evigt förbi....
Men precis som läkarna nere i Lund mot alla odds räddade mitt liv, så har också Åtvidabergs FF återuppstått i den allsvenska fotbolls cirkusen, också det mot alla odds.
Dessutom har jag och många andra med mig denna säsongen fått uppleva någonting annat än bara en bitter kamp i de nedre regionerna.
Det bevisar det faktum att ingenting behöver vara omöjligt.
Tänk om morfar hade fått uppleva det här, tänk om hans kompisar "Massa", Lennart, Åke och Ivan hade fått se och uppleva det här som händer kring fotbollen i Åtvidaberg igen.
De hade inte trott sina ögon.
Tiden står aldrig still och vid nästa anhalt väntar Östgötaderby.
Och festen är redo att fortsätta....
/// Allas Broder
