Snart premiärdags – hinner Gefle täta de sista luckorna i bygget?
Sista cupmatchen är avverkad och nu återstår bara en träningsmatch mot Sundsvall innan Allsvenskan drar igång för Gefle IF, söndagen den 30 mars. Hur ser laget ut att fungera med tolv dagar till premiärmatchen mot Mjällby? Vilka lagdelar känns mest trygga? Och vad i spelet behöver förbättras? SvenskaFans gör ett försök att analysera läget.
Helt klart har Gefle tappat flest bärande spelare av samtliga lag i Allsvenskan. När de två kulturbärarna Mattias Hugosson och Daniel Bernhardsson la skorna på hyllan gjorde de det som två givna startspelare. Dessutom går Alexander Faltsetas, centrale mittfältaren, till Djurgården när han står på höjden av sin karriär, formmässigt och speltekniskt.
När vi dessutom tappar startspelarna Pär Asp, Micke Dahlberg, Jakob Orlov samt tränaren Pelle Olsson … då förstår ni att det här blir en svår säsong. Klarar Gefle det här så har man gjort en bragd, som är betydligt större än de nio lindansaråren som föregått 2014.
Men det sjunkande skeppet har lappats ihop på ett bra sätt. Alla luckor är inte tätade, absolut inte. Men nyförvärven Dioh Williams och Anders Bååth blev två sena och oerhört viktiga pusselbitar i nye tränaren Roger Sandbergs pussel. Här får vi in spelare med allsvensk rutin samtidigt som båda har tillhört lag som vet vad det innebär att kriga för sin allsvenska existens.
Det är också glädjande att Jesper Florén och Jonas Olsson (Olsson kan nästan räknas som ett nyförvärv i och med att skador störde hans framfart förra säsongen) ser ut att ha tagit stora kliv framåt under försäsongen. Båda två har offensiva kvalitéer, det vet vi, men de två senaste matcherna har gett ett kvitto på att de har jobbat hårt med det defensiva positionsspelet.
Robin Nilsson och Dardan Mustafa (mycket bra inhoppare för andra matchen i rad mot Norrköping) ser ut att bli klara plusvarianter på mittfält respektive i anfallet. Nilsson kan nästan sägas vara den stora överraskningen i Gefle IF så här långt. Vi visste att han var en slitvarg, konditionsmaskin och bollvinnare, men Robin har visat många andra sidor som kommer att bli användbara. Han är till exempel skicklig i det lilla spelet, både med och utan boll.
I Sasa Sjanic, målvakten från Vasalund, har vi en klar andremålvakt, som absolut inte ligger långt från att ta hand om startplatsen i målet. Sasas många frilägesräddningar i träningsmatchen mot Sirius var bland det värsta jag sett på en fotbollsplan på elitnivå. Ändå måste Emil Hedvall hållas som nummer ett. Hedvalls reflexer är inte att leka med, och han verkar dessutom mer bestämd än förra året när han går ut för att styra iväg och plocka ner bollar.
Man ska inte heller glömma att den egna talangen Erik Olsson kan räknas bland nyförvärven, eftersom han gör sin första riktiga säsong med A-laget. Jag hoppas verkligen inte att Erik blir fast på bänken, utan att han får samma chans som till exempel nye Oscar Karlsson att spela till sig en ordinarie plats. Faktum är att jag tycker att Olsson visat mer än de flesta under sina korta inhopp under försäsongen. Killen gör ju knappt ett fel på planen!
Så var finns då orosmolnen? Ja, var är luckorna i skrovet?
På en hel del ställen. Men jag hoppas att dessa tätas i samma takt som tränarduon Sandberg/Thomas Andersson har tätat alla andra läckor hittills. För försvarsspelet ser numera bra ut, inte grymt bra, men tillräckligt för att vi ska kunna vinna allsvenska matcher och bli svårslagna. Men på de här punkterna känns det lite oroligt:
1) När det gäller förstemålvakt och ordinarie backlinje. Här har det velats lite för mycket i min smak. Och är det någonstans det inte ska hattas och duttas så är det i de bakre leden. När Gefle har fungerat som bäst har vi satt en backlinje och bestämt oss för en förstemålvakt.
Ska Hedvall vara förstekeeper? Ska Olsson eller Florén vara högerback? Ska Olof Mård spela ihop med David Fällman – det mittbackspar som har den bästa statistiken i Gefle under de senaste åren? Eller blir det Anders Wikström i par med Fällman? Och vilken roll ska Skúli Jón Friðgeirsson ha? Islänningen har verkligen visat att han är en klasspelare. Nöjer han sig med att bara vara backup? Backup … det var ju det han var i Elfsborg.
2) När det gäller mittfältets uppgift. Mittfältet fungerar i det defensiva arbetet, men hur ska man spela när Gefle erövrar bollen? Som det är nu känns det som om Nilsson, Hansson och Bååth är lite för lika. Ingen av dem har ett naturligt driv eller offensivt tänk för att fungera som den släpande forward som Faltsetas (och Woxlin på sin tid) kunde ta roll av. Man är balansspelare, kort och gott. I alla fall som det sett ut hittills i vår.
Det vi skulle behöva, och det jag saknar från förra året, är att Jonas Lantto och/eller Simon Lundevall tar på sig (blir tilldelade) en friare roll och kan vandra in i planen, och då och då byta kant. Om Gefle jobbar hårdare med Lanttos och Lundevalls roller i anfallsspelet anar jag att mycket löser sig av sig självt.
3) När det gäller tänket i anfallsspelet. Det syns att det finns mycket vilja att skapa saker och ting framåt, men HUR detta ska åstadkommas känns mer oklart. Vad bra då att Sandberg/Andersson har filat så exemplariskt på försvarsarbetet över hela planen att man nu, under de sista veckorna, kan börja nöta kombinationer när det egna laget äger bollen.
Som sagt, mycket löser sig säkert om Lantto och Lundevall får friare roller. Men den idén löser förstås inte allt. Gefles brist på klara målchanser i boxen beror på att laget inte är tillräckligt samspelt.
Forwardsduon vet inte hur den ska springa utan boll, laget verkar inte vara på det klara med vilka öppningar man ska försöka söka. Inte heller syns det om det finns en plan A, en plan B, en plan C och så vidare.
Det har känts som om mycket av anfallsspelet har byggt på att kombinera på kanterna, och främst den högra, för att komma till inläggslägen. Problemet är att inläggen, precis som de fasta situationerna (räknar inte straffarna hit), har känts som chansningar hellre än följder av ett genomtänkt system.
I de senaste matcherna har Gefle trianglat sig fram i utkanterna av straffområdet, men den sista passningen har sällan gått hem. Kanske just för att laget inte är särskilt samspelt, och för att för mycket går på chans. En teori kan faktiskt vara att laget är ALLTFÖR fast i ett systemtänk, som man ännu inte har greppat kroppsligt. Alltså, hjärnan har förstått, men benen har inte förmått utföra det.
Summan av kardemumman blir att Gefle i dagsläget har ett intressant lagbygge på gång. Men att det inte är färdigt på långa vägar. Frågan är om Sandberg/Andersson hinner fixa till det viktigaste innan söndagen den 30 mars kl 16, när Mjällby ställer upp på motsatt planhalva på Strandvallen. Jag hoppas det. Det kan dock vara så att Samdberg/Andersson måste ta ett möte med sportchef Hasse Berggren och ordförande Leif Lindstrand och be om att få inhandla en anfallsspelare före transferfönstrets stängning.
