Snillen spekulerar: Har MFF något att lära av IFK Göteborg?
Efter att vårsäsongen var färdigspelad fick Himmelrikets taktiska snillen några veckor på sig att fundera över vad som var bra och vad som kan bli bättre. Anton Tinnerholm, IFK Göteborg och anfallsspelet är några av punkterna som gås igenom.
1. För ett år sedan ledde vi inte bara serien vid den här tidpunkten, vi hade mer eller mindre redan börjat beställa in champagne på krogen för att fira det kommande guldet. I år ligger vi sju poäng bakom IFK Göteborg och har dessutom både Elfsborg och IFK Norrköping framför oss i tabellen. Jag hoppas att ni har sett några av framför allt det förstnämnda lagets matcher, för annars faller den här frågan likt Mjällby AIF. Finns där ingredienser i IFK:s spel som ni skulle vilja se i MFF och då tänker jag inte bara på det uppenbara ”ett bättre försvar som inte släpper in mål”? Eller vill ni hellre att det MFF har idag bara utvecklas ännu mer och på så vis fortsätter skörda framgångar likt de senaste åren? I den här frågan ligger också ett ”vad i helskotta har egentligen hänt sen i fjor”.
Marcus Lehtonen:
Mitt intresse att följa IFK Göteborgs matcher är väldigt ringa. Jag funderar heller över vad i helskotta som hänt sen i fjor.
Att vi tappat ett antal spelare vet alla och att de mer eller mindre är ersatta åtminstone till antalet är också bekant. Dock har vi ersatt de flyktade spelarnas kvaliteter med spelare med helt andra kvaliteter och det är egentligen vad som har hänt. Detta tillsammans med att Åge har sökt finna ett (?) spelsystem där kvaliteterna på årets trupp nyttjas på bästa sätt är de två stora saker som hänt sen i fjor.
Yotún är ett vasst offensivt vapen som kommer längre upp i banan än vad Ricardinho gjorde. Dock saknar jag vissa av de saker Ricardinho gjorde i Yotúns spel. Exempelvis ligger Yotún annorlunda i uppspelsfasen vilket skapar sämre alternativ för Helander vilket leder till sämre uppspel från backlinjen. Ricardinho låg ofta snett framför Filip och var betydligt bättre på att sätta en passning därifrån till innermittfältare, göra en ny löpning o få tillbaka bollen och på så sätt komma förbi motståndarnas anfallare i förstapressen. Nu har Yotún inte prövats mot starkare motstånd, men än så länge imponerar han inte mer än vad Ricardinho gjorde i man-man-försvarsspelet heller.
Emil Forsbergs och Simon Therns förmåga att transportera boll som omväxling till långa/korta passningar saknar jag också i årets MFF. Jag ser ingen som har samma förmåga att få med sig laget upp i banan genom kombinationen att göra löpningar med boll och därefter behålla bollen i offensiv position.
Att Rosenberg fått ta över Kiese Thelins skarva-långa-bollar i stället för att vara den som springer i djupet på skarvarna har ältats i andra medier under våren så den släpper jag. Men väldigt få har uppmärksammat avsaknaden av Mange Eriksson och hans härliga förmåga att suga in och hålla i bollen, puta med bakdelen, falla halvlätt och få frisparkar, vända vrida och tråckla sig fram och så vidare. Allt detta ledde till att vi fick upp laget i banan och kunde fortsätta anfalla med mycket folk. Det låter som en beskrivning av Niklas Skoogs egenskaper för tiotalet år sen och Magne ska ta till sig av komplimangen. Du är saknad! Väldigt saknad!!
Avslutningsvis saknar jag någon som styr och ställer på plan. Jag ser ingen - och från min stol på stadion hör jag heller ingen - i centrallinjen som håller ihop lagdelarna. Lewicki har ersatt Halsti förtjänstfullt spelmässigt och har spetskvaliteter som är bättre. Men någon måste ta på sig att styra på plan. Vem är frivillig?!
Henrik Zackrisson:
Efter nån av IFK:s alla segermatcher - det kan ha varit den mot Elfsborg - fångade CMore-reportern Jörgen Lennartsson inne på plan. En av anledningarna till vinsten, menade Lennartsson, var att spelarna var ”lojala mot strukturen”. Jag upplever det som att IFK har skapat en sorts lugn, en trygghet, i sitt spel. Det härstammar rimligen ur det självförtroende som en massa intjänade poäng och ett antal slutminutsavgörande skapar, men jag tror också att man härleda tryggheten till att man satt ett sätt att spela på och nått framgång med det. IFK Göteborgs trygghet är alltså en ingrediens jag är avundsjuk på i år.
Vad gäller Malmö FF tror jag att man både tvingats till och valt att ändra lite väl mycket från match till match. Men jag vill inte se några dramatiska riktningsförändringar eller massavgångar. För samtidigt som vi kan ha ont i magen över vårt svajande spel, har ju historien lärt oss att det sällan behövs genomföras gigantiska förändringar för att ett talangfullt men lite hackande fotbollslag ska börja skörda framgångar. Vem trodde till exempel på Champions League-gruppspel efter 0-0 hemma mot Ventspils ifjol?
Ulf Nilsson:
Ja, ett bättre försvar som inte släpper in mål hade väl varit bra?
Nämen det är väl helt enkelt så att vi har gjort det ok hittills. Blåvitt har varit väldigt bra.
Blåvitt har ett lite enklare spel än oss som gör att det är lite lättare att justera och byta nyckelspelare, men det är eller åtminstone kan vara väldigt tufft i vårt spelsätt som kräver lite mer (jag säger inte att något av dem är rätt eller fel - jag gillade Tom Prahls enkla grundspel exempelvis).
Men vi har fått in mycket nya spelare igen och det har varit lite segare att få hela maskineriet att fungera. Vi vet väl fortfarande inte riktigt i vilken position vi ska spela Eikrem. Anfallet fungerar hyfsat individuellt men tillsammans har Berget och Rosenberg inget lysande samarbete (vi hade för övrigt samma problem förra våren med Rosenberg-Eriksson). Sana har inte lyckats ersätta Forsberg, vilket har gjort att vi inte riktigt har kunnat få någon avlastning från mittfältet vad gäller målskyttet - förutom från Eikreim då alltså.
I försvaret har vi haft "gamla" spelare som verkligen inte presterat. Erik har hittat formen igen, men Helander har ju på det hela taget gjort en usel vår och det har kostat oss en del poäng.
Men det finns mycket bra i det här också och jag menar att vi måste förstå att allt inte faller på plats hur lätt som helst. Jag har aldrig trott att vi skulle leka hem serien i år. Så stora är inte skillnaderna helt enkelt.
Nä… Lugna er lite. Låt Daniel och Åge jobba vidare med lagbygget. Det kommer bli bra. Det kanske inte blir serieseger i år igen, men så länge vi pratar topp 3 så det blir Europa igen anser jag inte att det är något fiasko - om än kanske en missräkning.
2. En del menar att Anton Tinnerholm inte har kommit upp i den standard som vi såg i fjor medan andra menar att han är en av lagets viktigaste spelare (vilket i och för sig inte behöver vara en kontradiktion). Personligen tycker jag att han inte riktigt kommer fram fullt lika mycket, inte riktigt är det offensiva hot som vi vande oss vid 2014. Där finns undantag, till exempel var han väldigt delaktig mot Djurgården och det syntes mig också att han täppte till defensiven på ett förtroendegivande sätt. Men på det stora hela, håller ni med mig? Och i så fall, vad tror ni att det beror på? Min egen teori är att han inte alls får samma hjälp bakåt på sin kant vilket gör att han helt enkelt inte vågar offra sig på samma vis. Visade jag där på nytt mina taktiska defekter?
Marcus Lehtonen:
När Anton kom förra sommaren var han för de flesta av oss ett obekant ansikte med låga förväntningar på sig. Allt han gjorde var mer eller mindre över förväntan och hans fighting spirit tog honom till våra hjärtan. I år går vi in med tankarna att han är en av lagets bästa spelare och förväntningarna ligger därefter.
Med tanke på alla spelsystem som provats är Anton en av de som drabbats mest. Han har spelat ytterback i 4-4-2 med rakt mittfält och med diamantmittfält. Han har spelat ytterback i 5-3-2. Han har spelat yttermittfältare i 3-5-2. Och säkerligen något ytterligare som jag inte minns just nu. Dessutom har han haft åtminstone Eikrem, Kroon, Sana och Lewicki framför sig på kanten. Fyra olika spelsystem med fyra olika spelare framför sig som är väldigt olika spelartyper underlättar inte för någon ytterback som skall hålla en hög, jämn nivå. Det går inte ens att jämföra prestationerna i den ena matchen med den andra eftersom förutsättningarna skiljer markant.
Åge hävdar – med all rätt – att duktiga fotbollsspelare skall kunna hantera många olika spelsätt och system. Men jag anser att när kroppen är trött i typ 80:e minuten, pulsen har svårt komma ner, hjärnan ligger nära reptil-läge så är ett intränat mönster och system skönt att ha och förlita sig till; både vad gäller det egna spelet och rörelsemönstret, men kanske ännu hellre när det gäller de medspelare du har närmast dig på planen. Min kontenta är att Anton helt enkelt inte getts möjligheten att vara lika jämn och stabil som i höstas. Jag är inte alls orolig. Anton är en klippa.
Henrik Zackrisson:
Mitt starkaste Anton-minne från fjolåret är hemmamatchen mot Atletico. Då tyckte jag att han var alldeles magnifik - särskilt med tanke på att han anlänt från Åtvid bara några månader tidigare. Han var helt enkelt ofattbart bra - ja, närmast dominerande - mot ett av världens, säg, 10-12 bästa klubblag. Jämför man med den matchen så är han sämre i år. Men den jämförelsen känns inte riktigt rättvis. Jag tycker inte att det är rimligt att förvänta sig att han ska ligga på den nivån jämt. Så sammantaget är nog min synpunkt att Tinnerholm varit helt OK hittills i år. Skulle faktiskt hålla honom som den genomgående bäste och jämnaste försvarsspelaren.
Fast visst ligger det nåt i din teori. Förutom att han får ta ett stort/större defensivt ansvar på sin kant har ju också försvarsspelet rent generellt sett stabbigare ut i år, med fler individuella misstag och en del osäkert agerande. Sånt bidrar säkert till att anfallslustan inte faller sig lika självklar. Tror också vi ska komma ihåg att det är fullt blås framåt på andra kanten, vilket bidrar till att högersidan vackert får stanna hemma.
Ulf Nilsson:
Ehh… Har du läst för mycket av våra svar? För det känns som om din och min slutsats är densamma.
Så... Egentligen har jag inte så mycket att tillägga.
På det hela taget kan man väl säga att Tinnerholm, rent formmässigt, inte heller är på samma nivå som förra året. Då kom han in i ett lag som var fullt av självförtroende och som sen bara växte. Det lär ha varit ett rätt skönt läge att komma in i.
Nu är det tuffare. Laget fungerar inte lika bra och de han haft framför sig - främst Eikrem och Kroon då - har väl inte direkt haft det defensiva som sina första punkter på CV:et. Varken i det rent individuella såsom positionsspel, duellspel och så vidare, utan också i samarbetet med backen.
Kanske krävs det bara att vi börjar sätta vem som ska spela framför honom så de två får en chans att spela samman sig.
3. I förra avsnittet av den här serien (som publicerades 16 april) fick ni en fråga rörande samarbetet mellan Rosenberg och Berget. Trots en del mål så undrade jag om det var ett par att förlita sig på, särskilt med tanke på att den förra inte alls hade kommit till sin rätt som djupledsspelare utan mer fått fungera som en target. Nu är förvisso Berget skadad och har inte spelat ett par matcher. Men överlag rent offensivt, vad är bra och vad är dåligt och vad tycker ni måste till? MFF har ändå gjort flest mål i serien tillsammans med Elfsborg, så kanske är den här frågan inte ens relevant, men min känsla är att det har skapats så oerhört mycket mer än vad som gett utdelning.
Marcus Lehtonen:
Mackans och Bergets rollfördelning har tjatas till leda av de som bevakar MFF. Det är klart att MFF behöver en targetplayer om vi skall spela så rakt som Åge emellanåt önskar. Mackan är helt ok som target, men vi vet alla att han är betydligt bättre i andra roller.
Att Forsbergs löpningar och inbrytningar saknas har jag nämnt i fråga 1. Likaså Mange Erikssons egenskaper som låg bakom många anfall. Jag saknar skott utifrån, men Gische kommer att tysta min längtan så jag släpper den tanken också.
En sak som är oerhört mycket bättre i år jämfört med alla år vi spelat possession-spel är hur vi kommer igenom lag som spelar handbollsförsvar. Med Mackan, Eikrem och Berget i synnerhet kompletterat med bl a Yotún och Sana har vi många spelare som med få tillslag både kan ta sig igenom och passa igenom små ytor samt komma till avslut. Minnena från åren med Roland Nilsson bleknar - där vi rullade runt fantastiskt fint på 9 meter utan att komma till skott och utan att ha en linjespelare som stångades med motståndarbackarna och utan finurliga kantspelare som kunde bryta igenom - när jag ser hur väl vi kommer till avslut oavsett hur lagen vi möter väljer att försvara sig.
Henrik Zackrisson:
Överlag är det såklart positivt att vi skapat så många lägen som vi ändå gjort. Men det har onekligen funnits några djupa dalar där vi sett väldigt tandlösa ut, så vad kan göras bättre? Ja, här borde jag kanske spekulera i löpvägar och avstånd och sånt, men det är jag inte tillräckligt taktisk driven för att säga hur de skulle se ut istället.
I de tidiga cupmatcherna i våras kändes det som att tanken ofta var att få ner en ytterback med boll mot kortlinjen, in med forwards och yttermittfältare i straffområdet, och så en låg boll inåt/snett inåt bakåt. Tycker inte man sett lika mycket av det i Allsvenskan. Och vad man också kan konstatera är att när det varit dåligt, då har det varit väldigt stillastående. Obegripligt stillastående.
Vidare gottade vi oss i mars över att hörnorna, de blir farliga i år. Det har de sällan blivit, även om det nu på slutet kommit ett par mål i efterdyningarna av dem. Att Rosenberg får springa för lite i djupet har du redan nämnt, och den där perfekta kompatibiliteten som i teorin borde finnas mellan Eikrem och Rosenberg (tänk: Rosenberg löper, Eikrem sticker in bollen i steget) har väl inte riktigt funnits där i praktiken.
Ulf Nilsson:
Som jag var inne på innan så har ju inte samarbetet varit så bra. Främst kanske för att de, i mitt tycke, har delat upp det för mycket. Jag skulle vilja se att de växeldrar mer för att båda ska få ut så mycket av sina spetsegenskaper som möjligt.
Vi har framförallt gjort mål klumpvis. Vilket visar att det finns stora individuella kvaliteter men att det brister i lagbygget.
Vad som är bra? Det finns enorma kvaliteter från framförallt tre spelare - Rosenberg, Berget och Eikrem. Det är såklart kring dessa tre - och Molins när han är tillbaka - som offensiven ska byggas kring.
När man hittar rollerna för de här fyra och de börjar förstå varandra bättre finns det enorma möjligheter här. Men det finns också en viss risk att de är för lika. Det är fyra spelare som alla vill ha mycket boll, som alla har kapacitet att göra saker på egen hand. Så när det låser sig i spelet finns risken att de faller tillbaka i liknande spel allesammans.
Jag vill trots allt se ett 4-2-3-1 med den offensiva kvartetten så här
Molins - Eikrem - Berget
Rosenberg
Med Adu-Lewicki som sköter det defensiva borde de här kunna ha rätt fria fötter att agera och lösa offensiven med de enorma kvaliteter som faktiskt finns där.
Vad som blir oerhört viktigt - och som det kan finnas en viss risk i - är att spelarna måste löpa för varandra. Rosenberg vet vi gör det. Kommer de andra göra det?
Om inte - in med Cibicki i första hand och sen Sana och Kroon.
Det ser spännande ut, men jag är också lite orolig över hur Åge ska få ihop det. Det ska jag vara ärlig och säga.
4. Jag brukar komma med fyra frågor och påståenden, men vi gör ett undantag den här gången. Emellanåt kommer ni med önskningar om ett specifikt ämne som ni gärna hade sett att ni fått utveckla, eller om en särskild spelare vars taktiska disposition eller löpningar med mera ni velat grotta ner er i. Så varsågoda, ämnet är fritt, det är klassens timme. Ge mig något att bita i, något som jag kan lära mig av.
Marcus Lehtonen:
Jag ska erkänna att jag tänkt ofta på Erik Johansson denna vår. Hur kan en spelare som med ett fåtal undantag (Atletico borta t ex) är felfri match efter match, och som till och med får Erik Hamrén att titta på ett allsvenskt fotbollslag, gå ner sig och bli så dålig som emellanåt skedde denna vår? För nyansens skull bör nämnas att dålig är med landslagsspel och Champions Leaguespel som referensram. Med allsvenska referenser är ordet dålig direkt taskigt att använda.
Jag drar mig till minnes en intervju som jag läste under försäsongen, där Erik nämner att Åge ville att han skulle vara mer delaktig i spelet och följa med upp i anfallen. Vem som gjorde denna intervju (troligtvis Mattias Larsson eller Ole Törner) och hur formelringen exakt var är för mig nu oklar, men kontentan var att Erik skulle bli mer offensiv och delaktig i spelet.
Personligen tror jag att detta ligger bakom mycket av den förändring Erik har visat under våren. Givet är att även mittbackarna påverkats av alla olika spelsystem och dess konsekvenser likt Anton Tinnerholm, men mittbacken ligger oftare i snarlika positioner jämfört med ytterbackarna, så Eriks svacka går inte att enbart skylla på Åges laborerande. Men varje uppspelstillfälle där Erik tar många steg framåt eller snett utåt höger för att därifrån avancera framåt, så skapar han problem om vi tappar bollen i förstaläget eller andraläget efter det att Erik släppt bollen.
Tappar vi boll har dels Erik hamnat i en position som är för långt upp i banan för att kunna försvara ur rätt position; dels har Anton hamnat i ett mellanläge där inte han kan följa med upp och stötta anfallet, men är för långt ut på kanten för att kunna hjälpa till centralt i försvaret. Dessutom är Lewicki/Adu i ett mellanläge och framför allt lämnas Filip/Rasmus i ett läge där de hamnar man-man eller ännu värre en-mot-två.
Utöver detta tycker jag att Erik i år inte varit lika följsam och likt tidigare tvingat dem ur läge genom att följa med i löpningarna. I år tycker jag mig ha sett många fler sträcka-ut-benet-brytningar högre upp i plan. Det känns som att Eriks utgångspunkt i försvarsspelet inte alls är lika konsekvent och trygg som under förra året.
Erik: ligg rätt i försvarsposition även när vi har boll. Låt andra sköta de korta uppspelen så kan du fokusera på att täppa till när vi tappat boll centralt. Bli inte bekväm med stötbrytningar – nyttja din följsamhet, fortsätt ta löpningarna och styr bort anfallarna i stället. Och fortsätt knäa, låra eller knoppa in hörnor. Kör hårt. Sommaren och hösten är din!
Henrik Zackrisson:
Att det inte gått riktigt så bra som vi kanske förväntat oss är ett komplext problem, och jag tänker att många saker spelat in: Spelares individuella form, till stora delar ett nytt och icke-samspelat lag, för mycket mixtrande med spelsystem, obalans och taktiska drag som inte slagit väl ut … och säkert en del annat. Men en sak som jag funderat på är hur lite det pratats om psykologiska anledningar. Ni, kära läsare, kan säkert rätta mig, men jag kan inte påminna mig om att ha läst en enda artikel någonstans under våren där Sverker Fryklunds (mental coach) namn nämnts.
Min tes är alltså att det mentala funnits med där i orsaksfloran. Dels detta att vi inför säsong var så skyhöga favoriter att Allsvenskan inte ens skulle bli spännande. Ett, så här halvvägs genom säsongen, antagande vi måste konstatera ter sig mycket underligt, eftersom vi a) inte ens var bäst i Allsvenskan under hösten 2014, b) blivit av med ett antal nyckelspelare och c) ersatt dessa med spelare av hög grundkapacitet, men också med osäker status och dagsform.
Allt detta beaktat - 2015 skulle vi ändå vinna alla allsvenska matcher lätt…? Att detta kunnat påverka spelarnas inställning och psyken känns inte helt avlägset.
Och förutom det högst möjligt tyngande favoritskapet har vi något jag tycker varit ännu tydligare: icke-närvaron i nuet. Jag har emellanåt fått känslan av att tankarna är på annat håll. Att vi haft problem med det tycker jag på nåt vis genomsyrat hela laget och matchdiskussionerna i stort. Ett belysande exempel var då Simon Kroon togs ut till spel mot Häcken (tror jag det var). Jag vill minnas att det då pratades och skrevs om att det var viktigt att få igång även honom till Europaspelet.
Missförstå mig inte nu - jag ser gärna att Kroon spelar och jag fattar att för att bidra måste han, och alla andra som varit borta, upp i matchtempo. Men jag gillar inte att något som ligger långt i framtiden ska användas som anledning till uttagning till en viktig match. Att vi ens nuddar vid idén att vi spelar allsvenska matcher som en form av förberedelse för något annat, det blir för mig felfokuserat och feltänkt.
Här-och-nu-problem alltså, det är min fundering. Och det känns som en typisk Sverkerfråga.
Ulf Nilsson:
Flumfråga…
Men ok - då lyfter jag att jag vill ha hem Isaksson.
Olsen är förlorad. Om inte nu i sommar så efter säsongen och jag hoppas på en långsiktig lösning. Det är Isaksson.
Han bör rimligen ha minst fem år kvar om han bara är intresserad och är i mina ögon en minst lika bra målvakt som Olsen.
Självfallet är Olsens framtid ljusare men jag är övertygad om att Isaksson kan vara en absolut toppmålvakt på den här nivån i minst fem år och hur ofta får man en möjlighet att säkra målvaktspositionen för flera år?
I den bästa av världar hade jag helst sett att vi plockat hem Johan Dahlin, men det sket ju sig och då hoppas jag innerligt på att vi tar hem skåningen Isaksson. Det är dags nu.
