Snillen spekulerar: Funkar Berget och Rosenberg tillsammans?
Det är årspremiär för Snillen Spekulerar. Snillena heter Henrik Zackrisson, Marcus Lehtonen och Ulf Nilsson. Bland annat får de fundera över Bergets och Rosenbergs samarbete och om kontinuitet alltid är att föredra.
1. Avstängningar och skador kommer med största säkerhet, och vi har redan sett Erdal Rakip ersätta Adu i en match efter den senares röda kort med den efterföljande avstängningen. Dessutom spelade Rasmus Bengtsson från start i söndags, vilket fick till följd att Tobias Sana hamnade på bänken. Men i övrigt är det mest same same. När är det på sin plats att spela Pa Konate, Agon Mehmeti och de andra som gör Malmös bredd så stor och i mångas ögon avundsvärd? Ska de bara få sina fem minuter på slutet och utöver det spela U21 tills avstängningar och skador dyker upp, eller är det läge att börja rotera lite mer så som det gjordes så framgångsrikt 2014? Ge mig gärna en startelva till de två kommande matcherna mot Hammarby (hemma) och Falkenberg (borta).
Henrik:
Personligen är jag ingen jättevän av en på förhand bestämd rotationsstruktur. Min simpla – och kanske förenklande – uppfattning är att den startelva som har bäst förutsättningar att vinna en match ska spela den (åtminstone så länge matchen betyder något). Vilket i sin tur på inget vis betyder att endast skador och avstängningar styr. Vad som för varje givet tillfälle är det bästa laget ändras ju över tid, från vecka till vecka, beroende på individuella formkurvor, mental och fysisk status och allt sånt. Om en spelare som vanligen återfinns i startelvan verkar urladdad och sliten är det alltså all idé att låta honom vila en match och sätta in en hungrig bänknötare. Lite motivation slår klass-tänk, med icke-slitenheten som extra grädde på motivationsmoset. Och att exempelvis vila Rosenberg från en eventuell bortamatch på konstgräs tre-fyra dagar innan ett avgörande CL-kval känns också rimligt.
Men vi har ju ett i stora stycken nytt lag. Flera av våra nyförvärv kommer från mer eller mindre långvariga perioder på bänkar och läktare. Jag tänker mig att vad som framförallt behövs för att få ut deras fulla kapacitet, det är kontinuerlig speltid.
Så mot Hammarby ser jag helst rent personellt nästan samma lag som sist (med undantag för Erik då förstås). På mitten får Lewicki och Adu stångas med Johan Persson och Israelsson och vi återgår till 4-4-2:
Robin – Tinnerholm, Bengtsson, Helander, Yotún – Sana, Lewicki, Adu, Eikrem – Berget, Rosenberg.
Och så gillar jag när avbytare får tillräckligt lång tid på sig för att kunna göra avtryck och påverka en matchbild. Pawel eller Agon får gärna komma in redan i typ 65:e.
Apropå det jag säger om slitenhet ovan kan det kanske vara läge för Filip Helander att vila sin rygg mot Falkenberg. Erik är tillbaks från avstängning och ersätter alltså honom. I övrigt samma startelva som mot Hammarby. Även om man möjligen skulle kunna tänka sig att Berget, som efter målsuccén mot Sundsvall inte kommit till på samma sätt, får börja på bänken och att Agon då får chansen från start. Men frågar du mig just nu – och det gjorde du ju – så håller jag fast vid min första tes om kontinuerlig speltid.
Marcus:
I detta skede av säsongen, när vi enbart spelat fyra matcher mot allsvenskt motstånd, och vi har varit tvungna att ersätta alla offensiva spelare förutom Markus Rosenberg jämfört med de sista Champions League-matcherna i vintras är mitt svar kort.
Rotera ingenting för roterandets skull förrän grundspelet med boll sitter.
Yotún har inlett överväldigande på alla sätt och vis men behöver hitta sin utgångspunkt i uppspelsfasen när vi spelar 4-4-2; som jag anser ligger betydligt högre upp och längre ut i banan än han hittills visat. Han tenderera att ligga för nära Filip både i sidled och i djup. Jag anser att han behöver ligga i en position som gör att passningen från mittback till honom tar oss förbi motståndaranfallarens första-press. Hans utgångspunkt i 3-5-2-systemet i söndags är där han skulle kunna ligga mycket oftare även i 4-4-2-systemets uppspelsfas jämfört med det jag sett hittills.
Att Sana-Berget-Wolff Eikrem-Rosenberg behöver mer tid att spela sig samman och lära sig vilka ytor vem kan o ska röra sig i ser väl alla? Skulle däremot exempelvis Agon eller Pawel visa sig hetare än någon av de fyra nämnda på träningar och vid sina inhopp ser jag gärna att de spelas in i stället. För mig finns ingen prestige i att dyra värvningar har företräde. Kille i bäst form spelar.
Vore jag Åge skulle jag mönstra exakt samma elva mot Hammarby och Falkenberg som mot Sundsvall i premiären, med undantag för att Rasmus ersätter Erik pga avstängningen mot Hammarby. Vem som startar som mittback mot Falkenberg är nästa fråga.
Ulf:
Jag tror det är viktigt att vi först och främst har en grund att stå på. Den grunden ska fungera både offensivt och defensivt.
Defensivt är det tämligen uppenbart att det fungerar (Noll insläppta spelmål och bara ett totalt som Lerjeus fuskade in), men offensivt har vi inte riktigt hittat positionerna och löpvägarna. Det måste vi arbeta med.
Hur gör vi då det - Ja, vi måste ha en grund också i laget. Alltså en kärna. Det innebär att jag inte vill se för många förändringar i laget förrän vi börjat hitta mer av spelet. Små förändringar går bra, men max en, två spelare från Åges tänkta förstauppställning.
När den väl sitter kommer vi kunna ändra mer - kanske tre, fyra spelare när vi möter exempelvis lag som Falkenberg eller Sundsvall. Lag som vi bara ska mangla ner.
Då får spelare som Rakip, Cibicki, Agon osv chansen att spela sig till en plats i laget.
Sen exakt vilka som ingår i Åges tänkta förstauppställning kan såklart skifta beroende på form och träningsinsatser.
Men ja, jag tror att det blir svårt för "breddspelarna" att få mycket speltid i det närmaste. Kanske kan någon luftas mot Falkenberg, men hemmamatchen mot Bajen blir tuff.
Däremot vill jag gärna se att spelarna får mer tid på sina inhopp. Att ge Agon t.ex en minut är helt värdelöst. Det kan en yngling som Brorsson få, men inte färdiga spelare.
Värt att notera här är att jag inte tycker att vi behöver ha en och samma uppställning och taktiska formation, men väl samma grundidé i vårt spel oavsett formation och det har vi (Den kan vi utveckla i någon annan fråga)
2. I matchen mot IFK Göteborg spelade MFF med Filip Helander, Rasmus Bengtsson och Erik Johansson i mittförsvaret, samt med Anton Tinnerholm och Yoshimar Yotun på kanterna? Är det så, tycker ni, det ska se ut framöver på bortaplan mot på papperet svårare motstånd (och vilka är dessa i så fall), eller ska laget spela så alltid? Personligen tycker jag att det tappades en del offensivt i andra halvlek. Om det sen berodde enbart på att man tätade bakåt eller om Anton och “Yoshi” inte längre orkade följa med i anfallen kan ni säkert också svara på. Så för att summera frågan, är detta den optimala uppställningen?
Henrik:
Den defensiva uppställningen gjorde mig uppriktigt glad redan på förhand, eftersom jag såg det som ett kvitto på en skön kombination av ödmjukhet och cynism. Eller, cynism är kanske ett för starkt ord ... men i alla fall en form av icke-naivitet; att laget inte tillåtit sig sväva iväg i den allmänna hypen om vår överlägsenhet och storhetsvansinnig motståndarna-ska-rätta-sig-efter-oss-fundamentalism. Jag läste att någon på forumet såg Göteborgsmatchen som en bortaseger i Juventus-stil. Det tycker jag var en bra beskrivning – gör jobbet från start, ta ledningen och se sedan till att göra det trångt, minimera risker och bomma till. Inte så flärdfullt, men tre poäng (nu såg ju Yotúns mål i och för sig ut som själva sinnebilden av begreppet flärd ... men jag menar "inte så flärdfullt" rent generellt).
Ser gärna att vi ställer upp kompakt och lågt mot andra allsvenska topplag på bortaplan, och då särskilt mot lag som har kvicka spelare och som söker instick bakom backlinjen. Så mot exempelvis Elfsborg borta, absolut. Och för Europaspelet, definitivt, särskilt om vi överlever den första kvalomgång som kommer att spelas mot lägre rankat motstånd (och det gör vi ju. Överlever den, alltså.). I de flesta allsvenska hemmamatcher blir det däremot säkert så att laget får en offensivare lutning. Att vi är komfortabla med att växla mellan olika spelsystem känns överlag rätt betryggande. Med risk för att låta som en rekryteringskonsult: jag välkomnar flexibiliteten.
Kanske blev vi alltför passiva i andra i söndags, och med tre matcher på sex dagar är det väl inte omöjligt att trötthet spelade in. Men annars tycker jag det var rätt naturligt att Göteborg, i underläge på hemmaplan, tog över initiativet. Riktigt farligt blev det som bekant sällan.
Marcus:
Jag är ingen fan av 3-5-2 eftersom det – så fort vi trycks tillbaka alternativt blir trötta –blir ett nersjunket 5-3-2 där vi slutar spela och riskerar att fastna i ett utgrupperat handbollsförsvar. Mot väldigt bra motståndare är det ett alternativ för att krympa ytor maximalt, men inte i allsvenskan.
Skall vi spela 3-5-2 på det sättet vi gjorde i höstas och så som det såg ut i andra halvlek mot Göteborg när vi möter på pappret svårare motståndare behöver Åge göra två förändringar för att minimera risken att vi blir konstant tillbakapressade.
Vi behöver ha åtminstone en av tre mittfältare som kan löpa med boll, dra på sig frisparkar samt vinna mark. Om vi tittar i närtid bakåt ser jag Emil Forsberg, Simon Thern eller Simon Kroon utföra uppgiften. Mot Göteborg senast såg vi ingenting av detta från Lewicki, Adu eller Wolff Eikrem. Adu i huvudsak och delvis Lewicki har andra uppgifter på ett tremanna-mittfält men Eikrem är inte rätt komplement utifrån den arbetskapacitet han inte visat upp hittills.
Dessutom måste vi ha möjlighet att skicka upp långa bollar på någon som kan nagla fast dessa tills mittfältet och någon av wing-spelarna kommit upp i banan och kan ta emot ett tillbakaspel. I höstas hade vi Kiese Thelin, Mange Eriksson och Rosenberg som alla har olika egenskaper, men en bra förmåga att suga tag i bollen. Berget har inte visat något större intresse (troligtvis inte heller fått arbetsuppgiften) att vara delaktig i bollmottagning vid uppspelsfasen. Wolff Eikrem är inte spelaren som är köpt att skicka långbollar mot från en trängd backlinje. Återstår gör enbart Mackan som alternativ, vilket gör oss väldigt lättlästa för motståndarna.
Ulf:
Jag tycker att det optimala är att vi just nu har tre formationer att välja bland - 4-4-2, 4-5-1 (4-2-3-1) och 3-5-2 (som dessutom lätt blir 5-3-2).
Att ha dessa formationer och kunna välja bland beroende av form hos oss och motståndarnas styrkor ger oss en enorm fördel. Det visade vi i Champions League förra året när Åge trollade bort såväl Salzburg som Prag.
Vad gäller mot Blåvitt visade vi också styrkorna i vårt sätt att anpassa oss. Lite förenklat så kör vi Tiki-taka i första och catenaccio i andra. Vi låser dem fullständigt i andra samtidigt som vi faktiskt har ett hyggligt bollinnehav och inte på något sätt kör hem allt vi har.
Helt klart är vi inte lika offensiva i andra, men jag tror det dels är på eget bevåg och dels att Blåvitt var tvugna att lyfta sitt spel och pressade oss mer med längre bollar som gjorde att vi inte kunde lyfta lika mycket som tidigare. Jag känner ingen oro för det.
3. Om/när Åge Hareide i stället väljer att använda sig av en mer klassisk 4-4-2-uppställning, så lär ju en av de tre mittbackarna ryka. Så många matcher är det nu inte på våren att man behöver rotera för att vila någon spelare (det skulle väl i så fall kanske ha gjorts mot IFK i söndags i så fall), vilket innebär att Filip, Erik eller Rasmus får se en bänkplats oftare än startelvan. Tre frågor: Är det ett lyxproblem? Eller kan detta i förlängningen skapa en ohållbar situation? För visst håller ni med om att försvaret är den viktigaste lagdelen att ha kontinuitet?
Henrik:
Vi har tre mittbackar av allsvensk toppklass. Det har jag svårt att se som något negativt. Det korta svaret är alltså ja, detta är i min mening ett lyxproblem. Delvis kommer det här att vara självsanerande - via avstängningar, skavanker och 3-5-2-matcher. Och sen känns det ju inte alls omöjligt, rentutav troligt, att Filip lämnar redan i sommar. Vilket i sin tur istället kommer att få oss att bekymrat vrida händerna och undra hur i allsindar vi ska kunna komma tillrätta med denna akuta mittbacksbrist.
Det där med kontinuiteten kan det förvisso ligga nåt i. Men lika väl som att vi kan växla mellan spelsystem, ser jag det inte som ett jättebekymmer att växla mittbackspar. Jag vill tro att alla i trion i grunden är för bra skolade spelare för att detta ska innebära några större bryderier.
Marcus:
Ja, det är ett lyxproblem – och ett nödvändigt lyxproblem. Vi skall in i ett CL-kval om tolv matcher och vi ser redan efter tre omgångar i allsvenskan att det går att få en mittback avstängd. Vi måste, vilket vi även såg i sista gruppspelsmatchen mot Olympiakos, ha ersättare som är lika bra som kan gå in naturligt på sin naturliga position utan att vi behöver möblera om för mycket i lagets centrallinje och utföra sin uppgift i landslagsklass.
Nej. Eftersom Filips kontrakt går ut efter säsongen är alla tre medvetna om att situationen är tidsbegränsad. Rasmus har ett långt kontrakt och vet att han är värvad för att spela. Filip såg hur Åge hanterade situationen med Pontus Jansson förra året och kan räkna med att Åge kommunicerar sin strategi även i år. Erik är – i mina ögon – i nuläget bättre än Filip, vilket innebär att han bör vara tämligen säker på att spela. Filip har en högre potential och skulle – om jag bestämde – fortsatt spelats om han hade för avsikt att spela allsvenskt och i Europa med MFF 2016 och 2017. Nu verkar så inte vara fallet och då skall de två bästa för stunden spela; och när vi går in i sommaren tror jag Åge har valt Rasmus och Erik.
Normalt skulle jag svara ja på frågan om att kontinuiteten är viktigast i försvaret. Dock är Malmö FF våren 2015 ett undantag. Dels för att vi har tre mittförsvarare som alla är väldigt bra och kan gå in och spela samma typ av försvarsspel utan att det påverkar och förändrar ytterbackarnas, innermittfältarnas och Robins arbetsuppgifter. Dels för att är det något vi behöver få en kontinuitet i den här våren är det vårt spel med boll längre fram i banan. Om uppspelen kommer från Eriks, Rasmus eller Filips fötter kommer inte att vara avgörande för våra offensiva framgångar. De är alla tre mittbackar av en kaliber som Erik Hamrén och hans efterträdare borde nyttja mer framöver.
Ulf:
Jag tror att vårt 4-4-2 kommer vara det vi går tillbaka till rätt ofta, och blir lite av grunden.
Så till och från kommer någon ur trion att sitta på bänken och jag känner mig rätt säker på att det tills vidare är Rasmus. Och nä, det är ju så att detta i förlängningen är ohållbart - oavsett vem av de tre som hamnar på bänken och det fungerar inte att rotera runt bland dem.
Men det kommer förmodligen lösas i sommar genom att antingen Filip eller Erik, troligen Filip, säljs.
Sen tror jag att Åge pratar mycket om framtiden med pågarna och förklarar att om ni inte är att räkna med i framtiden kommer ni förr eller senare att räknas som ett reservalternativ (Likt han gjorde med Pontus).
När Filip och/eller Erik säljs hamnar vi ju då på nytt i ett lite breddproblem dock och vi kommer behöva plocka in någon ny då.
Om en av spelarna lämnar hoppas jag på en ung talangfull mittback eller en äldre räv. Benficapågen är såklart det bästa alternativet om man ser till de som faktiskt är kända. Peking har ju också en fin talang i Wahlqvist, men han är väl medveten om att han behöver speltid så han vill nog inte agera tredjeman.
4. Mot Sundsvall, där MFF gjorde lite som man ville innan Michael Lerjéus bestämde sig för att det fick vara nog, stämde samarbetet mycket bra mellan Markus Rosenberg och Jo Inge Berget. Mot AIK och IFK Göteborg har det däremot inte fungerat (med ett par undantag). I fjor hade vi en klassisk target-spelare i Isaac Kiese Thelin, som var fenomenal på att låta Markus Rosenberg göra det han är så bra på. Nu ser vi två mer lika spelare, men där jag tycker att (främst mot IFK) Rosenberg var den som mer tog emot boll och fördelade den. Då tappar man hans spetskvaliteter vid motståndarmålet som jag ser det. Är detta att problem som kommer att lösas? Är det ens ett problem? Och ser ni något som tyder på att det bara är tiden som behövs för att utveckla samarbetet?
Henrik:
Här kan det kanske vara på sin plats att flika in att vi våren och sommaren 2014, innan Isaac anlände, tog 33 poäng på de första 14 matcherna. Med andra ord: fjolårets inledning var den bästa i mannaminne. I alla fall rent poängmässigt. Fast missförstå mig inte nu, Isaac var väldigt nyttig både i Europaspelet och allsvenskan, så jag förringar inte honom eller hans roll på något vis. Men vad jag menar är att fjolårsvåren visar att vi, åtminstone i allsvenskan, kan klara oss finfint även utan en stor targetspelare (även om man med viss rätt kan hävda att Magnus Eriksson också hade/har targetegenskaper, såsom förmågan att låsa fast bollen, var Eriksson knappast någon man förväntade sig äga luftrummet).
Med det sagt håller jag ändå med om frågans grundtes. Anfallsspelet känns, trots alla målexplosioner på försäsongen, inte riktigt synkat ännu. Det har liksom inte satt sig, och mot bättre motstånd har det sett en smula vilset ut. Fast att grundproblemet skulle vara att Rosenberg för sällan befinner sig framför motståndarmålet ... nja. Att han tillåts ha en stor arbetsradie och vara mycket involverad i spelet ser jag som positivt, en uppfattning jag vill mena finner stöd i alla hans assist ifjol. Så min synpunkt är snarare att han riskerar hamna alltför långt fram alltför ofta som 1:an i en 4-2-3-1-uppställning.
Lösningen på anfallsproblematiken då? För mig får gärna paniken och nödlösningarna vänta. Ett tag i alla fall. Som du är inne på tror jag man får ge det här lite tid. Eller, som alla idrottsmän säger i alla nu-går-det-trögt-intervjuer: Det är bara hårt jobb som gäller.
Marcus:
Min oro över avsaknad av vissa kvaliteter i vår trupp har redan lyst igenom i tidigare svar. Rosenberg får gärna möta boll, men inte enbart gå ner i banan och möta boll! Han behövs närmare målet också. Dessutom rörde han och Wolff Eikrem sig påfallande ofta i samma ytor i söndags vilket skapade både trängsel för dem själva och minskade möjligheterna att spela sig ur situationerna. När de sorterat ut vem som rör sig över vilka ytor kommer Mackan finnas närmre målet oftare.
När det gäller Berget skall jag ärligen säga efter de matcher jag sett honom i att jag inte har funnit hans spetskvaliteter än. Han visade kyla i avsluten mot Sundsvall. Han visade arbetskapacitet som yttermittfältare i cupen mot J Södra. Han tar många löpningar utan boll som anfallare för att skapa ytor för Rosenberg och Wolff Eikrem. Men jag saknar något extra och unikt – än så länge. Redan i detta skede av säsongen tycker jag att Berget och Rosenberg skulle kunna fördela arbetsuppgifterna mer varierat mellan sig under matcherna. Hittills har det blivit lite väl statiskt.
Det är klart att tiden, spelarna själva och Åge kommer att lösa problemen. De behöver bara spela mer tillsammans. De behöver berätta för varandra i ord och handling vad de är bra på. De behöver kommunicera och styra varandra på planen under spelets gång. Och fram tills att det samarbetet sitter skulle det underlätta om de rör sig än mer och tar än fler löpningar. Då blir de åtminstone svårare att markera bort för motståndarna och inte lika förutsägbara som de var mot AIK och periodvis mot Göteborg.
Ulf:
Mjaaooo.. Det är ett problem just nu att vi inte får ut så mycket av Rosenberg som vi skulle kunna få. Inte av Berget heller för den delen.
Men jag tror att mycket handlar om att Rosenberg och Berget ska lära känna varandra, vilka löpvägar de vill ta och hur de kan finna varandra på planen bäst. När de börjar göra det kommer de att kunna växeldra väldigt mycket då båda är mycket skickliga på flera aspekter i spelet.
Med Berget och Rosenberg (och sen möjligen Molins beroende på hur snabbt de hittar varandra) har vi kompletta anfallare som kan droppa ner, möta boll, agera spelfördelare, gå på djupet, skjuta från distans och dyka upp från ingenstans. De har allt, och med rätt samarbete får man ut det också.
Sen är jag personligen förtjust i att ha en targettyp i laget eftersom det ger fler dimensioner att välja bland.
Dessutom är det väldigt svårt att spela mot en stor anfallstyp.
