Snillen spekulerar: Är Carvalho en startspelare?
Himmelrikets snillen är tillbaka, där de i dag får prata om Eikrem, Carvalho och Berget bland annat.
1. Nu ska det erkännas att jag på grund av resor missat en del matcher i augusti, men jag har ändå sett sammandrag och läst reportage. Och vad jag har förstått så är den inför säsongen största stjärnvärvningen, Magnus Wolff Eikrem, antingen ur form eller så passar han inte in i sättet MFF spelar fotboll. Vad är era tankar runt detta? Hur skulle ni vilja se honom agera och på vilken plats i laget ser ni honom helst? Under försommaren visade han ju mer än väl varför MFF värvade honom (tänk HIF hemma; herregud!), så vad är problemet?
Ulf Nilsson:
Jadu… Vad är problemet... Det finns nog inte bara ett svar på den här frågan. Men vi gör väl ett försök.
Först och främst är det ju ganska uppenbart att han själv tappat formen helt. Han agerar inte alls med samma självförtroende längre och är ofta relativt enkel att läsa för motståndarna - även om det har börjat se lite bättre ut igen.
Men ett stort problem är att vi lämnade 4-5-1 som förmodligen passade honom bättre. Då fick han agera centralt och behövde inte ta det defensiva ansvar som han behöver göra centralt i ett 4-4-2.
Om ni kan hitta matcher där vi har gjort bra matcher med honom centralt i 4-4-2 tar jag tacksamt emot den informationen. De matcher jag minns har vårt centrala mittfält främst kunnat liknas den grekiska statens plånbok - Full med hål.
Vi försökte spela med honom där mot Åtvid och det höll inte och då tycker jag att vi kan konstatera att det aldrig kommer hålla.
Ska han spela centralt ska han ha två defensiva spelare bakom sig.
Däremot tycker jag att han gjort en del bra matcher ute på kanten och det är där jag tänker att han får konkurrera och kan få en del speltid när det blir mycket matcher under hösten. Kan avlasta framförallt Berget som yttermittfältare med rätt att vandra in centralt.
Sen ska tilläggas att jag är lite orolig över hans fysiska status. Du, Magnus, fick ju inte fråga om hans hälsa i våras och det känns lite märkligt.... Förhoppningsvis har jag helt fel där.
(Intervjun med Magnus Wolff Eikrem hittas här)
Henrik Zackrisson:
Jag tänker att Eikrem har en spelstil som gör en formsvacka väldigt tydlig. Det blir större skillnader mellan topparna och dalarna för honom än för en spelare som har hårt, defensivt gnuggande som sitt adelsmärke. Till exempel: friställer det lilla yttersidesinsticket en medspelare är det genialiskt, men fastnar det på första försvarare ser det bara fjuttigt och taffligt ut. Dessutom är ju Eikrem en spelare som gärna ser sig för innan han gör något. Lite vacklande självförtroende innebär kanske några extra tiondelars tveksamhet … och vi på läktarna suckar över att det går för långsamt.
Hursomhelst, oavsett bakomliggande orsaker: visst känns det som han haft en formsvacka. Jag tyckte dock att hans inhopp mot HIF var ett steg i positiv riktning.
Att säga att han inte passar in i vårt spelsätt tycker jag vore att dra det för långt, med tanke på allt han visade i våras. Fast samtidigt, nyförvärven har inte gjort det lättare för honom. Köpet av Rodic kändes till exempel som en signal om att kantbesättningen (som ju Eikrem mest utgått från) inte var helt perfekt.
För mig vore Eikrems idealiska position den offensiva spetsen i ett femmannamittfält i en 3-5-2-uppställning, företrädesvis i matcher där vi förväntas föra spelet.
Marcus Lehtonen:
Jag tycker inte att Eikrem passar in i det sätt MFF spelar fotboll på. Det känns som att Åge under hela vårsäsongens sökte efter ett system där Eikrem skulle kunna fungera, med klart varierande utfall om vi ser till resultat och tabellplacering. När läget blev skarpast tänkbara i form av CL-kval/play off återgick vi till att spela snarlikt med föregående års ”Europa-spel” och då fanns det inte utrymme för Eikrem eftersom vi behöver betydligt löpstarkare mittfältare för att klara av att stå emot lag som Salzburg och Celtic. När Eikrem dessutom visat upp sviktande form ser jag tyvärr inte honom som ett alternativ i en startelva där motståndarna är jämbördiga eller starkare än oss.
Dagens välfungerande MFF-spel är väldigt rörligt och där passar inte heller Eikrem riktigt in. Jag upplever att Eikrem söker ytor för att göra sig spelbar i stället för att göra sig spelbar under rörelse. Addera på att vi – när Eikrem väl får bollen stillastående – inte har en targetspelare som han kan sätta en längre boll på, så missar vi nyttan som han kan tillföra när vi behöver lyfta spelet.
Eftersom vi tappat mycket av det possessionspel som Roland Norling och Rikard Norling förespråkade skapar vi inte heller lika ofta det tryck på motståndarna som vi vant oss vid. Om vi spelat med mer och högre tryck samt större bollinnehav – framför allt på hemmaplan i allsvenskan – hade jag gärna sett Eikrem på plan. Jag tycker att han är grymt bra mot ”handbollsförsvar” och han är väldigt bra på att trä in bollen i straffområdet.
2. Det är bara gå in erkännandets kammare på nytt: Jag är omåttligt förtjust i Felipe Carvalho. Det är svårt att inte älska en sådan best, en sådan gigant, där man ser att det knappast är för dribblingarnas skull han värvades, men man också ser att han gärna ger sig ut på en dribblingsraid om han har möjlighet. Det är som den där rätt fåniga och allestädes närvarande jämförelsen med humlan som inte vet att den är för tung för att flyga. Han är ju onekligen rätt svår att ta bollen från i höjdrummet och har under augusti gjort två nästan identiska nickmål på fasta situationer, vilket gör honom till ett offensivt hot.
Samtidigt ser till och med jag att han ibland har en del problem med positionsspelet. Det är det här med å ena sidan och å andra sidan. Ska han spelas kontinuerligt på grund av hans fördelar eller stå på tillväxt på grund av hans nackdelar vid en 4-4-2-uppställning? Och vem av honom, Kari Árnason och Rasmus Bengtsson ser ni som den mest omistlige, och varför?
Ulf Nilsson:
Felipe är ju en otrolig diamant. Vilket jävla råämne!
Men ja, han har en del att lära fortfarande. Han har som sagt en hel del positionsproblem och även en del att lära i vilka beslut han ska ta och när. Men grunden finns där och nu ska vi slipa till den här diamanten.
Känslan är väl att alla tre backar kommer att få bra med speltid under hösten. Kari-Rasmus är rimligen, och bör så vara, förstaalternativet men det kommer finnas läge för Carvalho. Dels verkar ju inte direkt Rasmus vara någon stålman och dels tror jag att Åge kommer att välja tre mittbackar då och då.
Och jag tror att Carvalho kan lära sig mycket från båda. Rasmus är i grunden den bästa backen vi har. Säker med boll, stark i närkampsspelet och läser spelet ypperligt. Han styr kanske inte, än åtminstone, sina backar på det sättet jag hade önskat men om Carvalho håller ögonen öppna finns det mycket att lära här.
Kari. Är lugnare i sitt spel och en riktigt naturlig ledare. Kan styra Carvalho mer och är förmodligen den som bäst kan lyfta Carvalho till högre höjder. Bra då att jag tror att Kari kommer spela nästan varje match under hösten.
MEN - Ta det lite lugnt med Carvalho. Han kommer göra misstag i år. Låt honom göra det. Låt honom utvecklas.
Henrik Zackrisson:
Han är onekligen lätt att ta till sitt hjärta. Han har, okänd för de allra flesta, hämtats hit från en annan kontinent och har en bakgrund som känns rätt så …. tja, oortodox. Den här närmast sagoartade dimensionen gör att han faktiskt påminner lite om Tokelo Rantie (alla jämförelser slutar givetvis där).
Fast så länge vi spelar med två mittbackar ser jag honom fortfarande som tredjevalet. Arnason och Rasmus Bengtsson må vara avsevärt mer icke-spektakulära, men än så länge går tryggheten den erfarna duon utstrålar före i min bok.
Marcus Lehtonen:
Först och främst: Árnason är den jag vill bygga försvaret kring. Han personifierar för mig erfarenhet, pondus och en här-kommer-ingen-jävel-över-bron som jag bara älskar hos mittbackar. Kan han vara med och föra Island till EM kan han leda MFF hur långt som helst! Dessutom krävs det kontinuitet för att bygga en stabil centrallinje. Rasmus har hittills alltför ofta varit småskadad för att vara den som försvaret kan byggas kring.
Det i sin tur leder till svaret på frågan huruvida Carvalho ska spelas kontinuerligt eller stå på tillväxt. Så länge Rasmus är småskadad till och från får Carvalho speltid och spelar kontinuerligt, även om han inte kan räknas som ordinarie och än mindre känns färdig som mittback. Men jag håller med om att Carvalho är hur läcker som helst att titta på – och kan med rätt träning och inställning bli riktigt riktigt bra! Adderar vi på att Carvalho ligger bakom fler mål på hörnor de senaste matcherna än vad MFF normalt brukar åstadkomma på en hel säsong hoppas jag att han fortsätter utvecklas så han blir en given startspelare under en lång tid framöver.
3. Berget + Rosenberg = sisådär. Djurdjic + Rosenberg = succé. Vad är skillnaderna mellan norrmannen och serben som gör att de passar så olika bra ihop med Markus Rosenberg? Och nästa fråga, om lånet med Djurdjic inte går att förlänga och man satsar på Berget på topp nästa år, finns det hopp om samarbetet med “Mackan” eller ska det värvas nytt?
Ulf Nilsson:
Jag har ju pratat om att jag tror att Berget-Rosenberg kan fungera. Men de verkar inte vilja ha det så...
Men i vilket fall - Jag tycker det finns tre skillnader.
1. Rosenberg är i bättre form nu och det gör att samarbetet verkar bättre. Faktum är att det gör på sig väldigt mycket.
2. Berget har sen han gick ner på mittfältet blivit mer rivig - Hade han visat det innan hade kanske mycket löst sig där uppe. Djurdjic är extremt rivig och går in i alla dueller. Det betyder mycket mer än vad vissa kanske förstår. Det gör att motståndarna aldrig kan slappna av och nu har vi alltså två anfallare som löper på allt, tar alla dueller och är uppe i halsen på varenda försvarare. Det är oerhört jobbigt att möta vårt anfallspar.
3. Att vi nu har en mittfältare som kan hota som Berget betyder oerhört mycket avlastning för anfallarna. Vi såg ju att Berget gjorde en hel del mål som anfallare när Eikrem fungerade men när det började hacka därifrån blev det sämre ytor också för anfallarna eftersom de blir enda hotet.
Henrik Zackrisson:
Tittar man på Markus Rosenberg isolerat, helt oberoende av omgivning, vill jag nog tycka att han sett en aning rappare och alertare ut nu på senare tid. Nu kan man kanske inte riktigt bedöma en spelares insatser separat. Allt har ett samband, det ena ger det andra och en spelare är såklart en del i en lagkontext … men i alla fall. Min tes är nåt i stil med att man kanske inte kan förenkla det hela så långt som att Rosenberg funkar illa med Berget och bra med Djurdjic. Den individuella formen är också en faktor.
Däremot upplever jag det som att Rosenberg oftare kommer längre upp i banan nu. Det är bra. Han fick oftare agera (ganska) renodlad target i våras, medan jag tycker att det numera växeldras. Djurdjic söker inte nickdueller men går ofta ner och hämtar bollen, hittar trianglar - och skapar utrymme.
Marcus Lehtonen:
Den stora skillnaden jag upplever är ytorna de rör sig i under uppspelsfasen. Berget hade som uppgift att ligga bakom Mackan och fiska, springa på djupet samt hugga på det som dök upp. Det var ytterst sällan som Mackan låg bakom Berget i uppspelsfasen. Djurdjic rör sig över mycket större ytor i planens djup jämfört med Berget (när han var anfallare). Djurdjic jobbar både ner mot mittfältet för att göra sig spelbar, precis som han kan gå söka ytor på djupet bakom Mackan. Djurdjic och Mackan fördelar uppgifterna mycket jämnare mellan sig och gör det svårare för motståndarna att läsa och låsa vårt spel.
Eftersom Djurdjic oftare jobbar defensivt (jämfört med Berget som anfallare) vinner han en del boll vilket sätter igång vårt anfallsspel högt upp i plan. Mackan är då oftast spelbar vilket leder till att vi kan sätta fart och ha alternativ på ett sätt vi inte hade i våras. Eller så kan ett uppspel sättas på Djurdjics fötter för ett snabbt tillbakaspel och därefter finns många alternativ; Djurdjic igen, Mackan på djupet eller någon av Berget och Rodic som är snabba på att hänga med framåt i kontringarna också.
Om Djurdjic inte signas, anser jag att en ny anfallare skall värvas som kompletterar Mackan.
4. Det kanske låter som att Jo Inge Berget ovan får kritik, och sådana missförstånd vill jag för allt i världen undvika. Inte särskilt förvånande kom han tvåa, bara knappt slagen av Markus Rosenberg, i Himmelrikets omröstning till augusti månads bästa spelare, och han har varit lysande ett tag nu. Berätta vad det är för kvaliteter som han har som gjort honom så lyckosam med en utgångspunkt på det yttre mittfältet, för när jag hör en del tala om honom så handlar mycket om att han springer och springer lite till och kämpar och sliter, men jag tänker att han måste ha fler ingredienser än så.
Och kort bara, är det egentligen optimalt i MFF med en renodlad ytter som Rodic och en Berget-typ på varsin kant?
Ulf Nilsson:
Om någon har orkat lyssna till mig var det ju just som Forsbergs ersättare som jag såg Berget från början, så det hela är ingen överraskning ju. Berget har exempelvis
- Bra blick
- Fantastiskt driv i steget både med och utan boll
- Bra målkänsla
- Ett tungt skott
- Strålande förstatouch
- Fysiken att vara nyttig även defensivt
Det är klart att han blir en stor tillgång som yttermittfältare.
Och vi har ju som sagt fungerat rätt bra förr med en yttrar som har lite olika kvaliteter. Vi hade det förra året med Forsberg och Eriksson. Vi har haft det innan med Durmaz-Hamad och även när Molins gjorde duon till en trio.
Det gör att vi blir svårlästa och jobbiga att spela mot och vi får många dimensioner i anfallsspelet.
Vet inte riktigt hur jag ska få till en bra slutkläm här... Så jag kör på Boof!
Henrik Zackrisson:
När detta skrives är det söndag kväll. Norge möter Kroatien i EM-kvalet och bakom mitt worddokument har jag livekommentarerna från uefa.com. Där har det nu två gånger om poppat upp ”Berget (Norway) scores!”. Tvåan blev visserligen senare ändrad till självmål, men att Berget är i högform är det väl ingen större tvekan om.
Med tanke på hans målskörd i våras vore det sannerligen fel att kalla honom misslyckad … men att han skulle besitta den makalösa löpstyrka han uppvisat de senaste veckorna har i alla fall överraskat mig. Och förutom att han kan springa mycket kan han också springa fort. Speeden fick han inte lika bra betalt för när han agerade forward. Andra egenskaper är fysiken och tekniken. När han tar sig förbi sin back handlar det ju inte bara om rena tjurrusningar - minns exempelvis hur han trixade sig förbi i första halvlek mot Celtic, och serverade Djurdjic en snett-inåt-bakåt-pass som var blott en hårsmån (skäggmån?) för brant.
Så det är en man med många företräden, och han får liksom mer utrymme där ute. Och så tänkte jag invända att han kanske inte är de små ytornas spelare, men efter att ha sett honom korpasulfinta upp Darijo Srna på läktaren sväljer jag den synpunkten.
Apropå din sista delfråga: Att kalla något ”optimalt” är nästan alltid att ta i för mycket ... men rent principiellt gillar jag detta att vi har två olika spelartyper på kanterna. Ett dribblingskvicksilver och en mer fysisk genombrottsspelare känns bra, särskilt som de kan byta kant och vara jobbiga mot motståndarnas ytterbackar på olika vis.
Marcus Lehtonen:
Tidigare i år funderade jag över vad Berget hade för spetskvaliteter… Efter ytterligare några månader erkänner jag gladeligen att jag tycker att Jo Inge är bra på förbaskat mycket. Han har ett riktigt bra skott och är en grym avslutare. Han är bra på små ytor. Han kan både bryta in från kanten och göra en gubbe eller två. Dessutom har han en arbetskapacitet som är avundsvärd. När han kom tillbaka till vänsterkanten är min känsla att även defensiven på den kanten har förbättrats. Det är i och för sig inte enbart Bergets förtjänst; Adu är i bättre slag och stöttar mer än tidigare i år och Yotún utvecklas också så sakteliga. Men Jo Inge jobbar mer och oftare hemåt än vad jag vant mig vid att se på vår vänsterkant de senaste åren. Nämnde jag att hans passningsspel är helt ok det med?
Jag tycker det är idealiskt med en renodlad ytter som Rodic på ena kanten som håller bredden och en ytter på andra kanten som bryter in, kan avsluta med ”rätt” fot samt möjliggör för den offensiva ytterbacken att komma upp på kanten. På så sätt ändras vårt 4-4-2 i försvarsspelet till ett 3-4-3 i offensiven som kan skapa ett grymt tryck på motståndaren. Det är egentligen så vi spelade även med Emil Forsberg så det känns tryggt och bra. Både vi och Åge vet att det är ett framgångsrikt spelsätt, så det gläder mig att vi hittat tillbaka till en grunduppställning och en spelidé vi vet fungerar. Låt höstens viktiga matcher börja!
