Snillen spekulerar: Har det egentligen blivit annorlunda under Kuhns ledning?
På grund av ett tätt spelprogram och snillenas obenägenhet att svara utan betänketid, så är det först idag Himmelriket stolt kan presentera årets första Snillen spekulerar. Den taktiska analfabeten Magnus tar hjälp av klokheterna Henrik, Ulf och Pontus.
1. När Allan Kuhn kom till MFF var det med ett löfte om, eller i alla fall en förhoppning om, ett mer passningsorienterat spel, hög press, och ett roligare MFF att titta på (vilket väl egentligen ligger i betraktarens öga). Det skulle få ta sin tid och nu har snart ett halvt år gått. Hur tycker ni att det har blivit, hur ser det ut? Vad, specifikt, är det som skiljer från Åge Hareides tid? Och då tänker jag på det spel som laget satt sedan mötet mot Elfsborg borta?
Henrik Zackrisson:
Ja, det där med tråkigt eller roligt går bort för mig. Jag tittar inte på Malmö FF för att bli underhållen.
Angående spelet är det ju nu inte lika stor skillnad jämfört med vad början av säsongen antydde - ytterbackarna har inte en råoffensiv utgångsposition och pressen är sällan jättehög. Och nu, efter de inledande tre matcherna i allsvenskan, när vi vunnit sju (Göteborg har jag personligen svårt att räkna som en riktig vinst) och bara förlorat en, är det lätt att konstatera att Allan Kuhn med sina ändringar agerat både prestigelöst och klokt. Samtidigt visar detta vilken tunn linje en fotbollstränare har att vandra, och hur mycket vinster och poäng förlåter. Hade resultaten fortsatt hacka - även om 1-0-vinsterna mot Elfsborg och DIF inte var orättvisa, var de knappast kassaskåpssäkra heller - hade det helt säkert gnällts i om att Kuhn är, typ, en svajig fegis som inte vågar hålla fast vid sin spelidé.
Men lägg alla om och men åt sidan: facit visar att Allan Kuhn valde rätt när han, för att laga det som var trasigt, gjorde lite avsteg från sina första idéer.
Skillnader mot Hareide? En detalj tycker jag är rollfördelningen mellan innermittfältarna. Nu har vi en med en tydligare offensiv lutning, som löper i djupled (och för all del åt andra håll också) i Anders Christiansen. Hareide spelade ju oftast med två defensiva, Halsti/Adu andra halvan av 2014 och ofta Adu/Lewicki under 2015. Detta att yttermittfältarna flyttar in i banan och släpper fram ytterbackarna när vi har bollen uppfattar jag inte som en jätteskillnad, Tinnerholm & co kom ofta upp tidigare också. Och även om vi punktvis sätter in stötar av hög och intensiv press har vi på sistone ofta fått se laget sjunka lågt, även på hemmaplan mot motstånd som Falkenberg. Jag har också hört en del grymta om att Hareide aldrig hade väntat så länge med att korrigera när Lewicki fick rött i cupfinalen. Återigen, med facit i hand ligger det såklart nånting i den synpunkten. Å andra sidan, vad som hänt om Kuhn faktiskt bytt direkt, det får vi aldrig veta.
Ulf Nilsson:
Vi har ju blivit bollsäkrare, och, åtminstone periodvis, effektivare. Vi försöker hitta tillbaka till det bollspelandet som vi haft under Norling och framförallt Rolle/Pep. Framförallt har vi ju också blivit bollsäkrare sedan Sana och Eikrem tagit plats i laget - Och nu på slutet också Adu. Självfallet stor skillnad mot hur de sett ut tidigare.
Presspelet har blandat och gett, men under perioder ser det bra ut. Oftast är det ingen större skillnad mot tidigare.
Men som sagt - Låt det ta tid. Låt Allan få bygga sitt lag på sikt. Vi har ju framförallt en backlinje som är oerhört dåligt anpassad till Allans tankesätt. Egentligen har vi väl bara Yoshi, som blivit hårt straffad defensivt, som passar till Allans spelsätt. Möjligen också Rasmus Bengtsson.
Finns mycket jag vill säga om sättet vi spelar på, men var ju egentligen frågan vad som skiljer sig mot Hareides tid, och det har jag fått in. Tror jag...
Pontus Kroon:
I dagsläget är det egentligen inte någon revolutionerande skillnad.
Kuhns metodik har ju vattnats ut en del efter den skakiga inledningen av allsvenskan. Inget fel i det, han gjorde det som var nödvändigt utan prestige och nu toppar vi tabellen. Jag tycker dock att en del saker talar för att Kuhnologin kommer att få fäste på allvar i höst. Det förbättrade offensiva spelet under maj månad är till stor del en frukt av att vårt mittfält är oerhört spelskickligt sedan Adu och Eikrem kom in som startspelare. Vi har en helt annan möjlighet att förverkliga Allans tänkta fotboll med den typen av spelare och i sommar kommer även den offensivt duktige Behrang Safari hem som ger oss en mer spelskicklig backlinje vilket också kommer att bidra till utvecklingen av spelet.
2. Spelare och ledare pekar på det faktum att MFF leder serien. En del supportrar och andra runt laget pekar också på tabellen men menar lite att “det var väl inte det här spelet vi blev lovade”. Hur känner ni? Är vinna allt eller ska vi med våra individuellt skickliga spelare också spela ut våra motståndare i 90 minuter? Och om ni fick göra någon ändring, vad skulle det bli? Här kan önskeförvärv eller försäljning eller någon taktisk disposition diskuteras, papperet är tomt, det är upp till er att fylla det?
Henrik Zackrisson:
Som sagt, vinster förlåter ju väldigt mycket. Men en egenskap jag kan tycka vi gärna fått ha mer av, det är fart. Delvis detta att vårt runtrullande går långsamt ibland, men i ännu högre grad individuell fart, á la speedkulor som Daniel Larsson eller Tokelo Rantie. Jag är svag för den spetsegenskapen, vad den kan göra vid omställningar och vad den tvingar motståndarförsvar till att tänka på. Här tycker jag Örebro är duktiga. Av det jag sett dem i år har de imponerat i omställningarna. Särskilt gillar jag deras Daniel Gustavsson.
Men att vi skulle spela ut våra motståndare genom hela matcher känns som ett orimligt krav. Mig gör det inget att de andra har bollen, bara vi ser till att de inte gör nåt farligt med den. Däremot känns det ju sådär när det blir som mot Östersund: vi är sedan länge samlade, men efter långt rullande utanför vårt straffområde ändå låter oss bli överlistade av ett helt vanligt inlägg. Visserligen efter att Christiansen halkat i sekvensen innan … men ändå. Bort sånt.
Ulf Nilsson:
Spela ut motståndarna i 90 minuter? Det är det väldigt få lag som klarar av. Det handlar om att vinna - Kan vi sen bjuda på fint spel på vägen är det ju ett plus, och det tycker jag att vi gör. Nej, spelet är inte fulländat än men vi tar steg hela tiden. Det finns mer att ta av och det är väl alldeles fantastiskt. Att vi leder serien, med tre poäng, och ändå har utvecklingspotential.
Ska vi fortsätta utvecklas behövs det nya spelartyper och det är kanske framförallt defensivt som vi behöver få in nytt blod. Oscar Lewicki visade att han kanske egentligen är svaret på vårt högerbacksproblem (Om inte Tinner höjer sig igen - Det är egentligen det jag hoppas på), men jag tror inte att Lewicki stannar. Hade jag inte avskytt Mikko hade han egentligen varit den spelartyp vi behövt - Om vi ska spela som Allan vill.
Vänsterback? Konate har ju gjort det absolut utmärkt, men är kanske inte heller riktigt den spelartypen Allan vill ha egentligen.
Även mittbackarna behöver bli bollsäkrare. Rasmus är det, men är å andra sidan skadad ungefär varannan match. Kari lämnar i sommar? Då hade det varit perfekt med en bollsäker mittback som klarar av att sköta uppspelen när det behövs.
I övrigt tycker jag att vi har spelarna för att kunna klara av att spela på Allans sätt, men det måste också få ta tid för de rent individuellt skickliga spelarna att anpassa sig och få ett skickligt lagspel i alla lägen.
Pontus Kroon:
Som jag var inne på tidigare är väl inte Kuhns filosofi helt implementerad än, men i min värld är det ok så länge han ser till att leverera resultat och att man de facto kan se en positiv kurva.
Uppenbarligen har Kuhn haft några ess i rockaärmen när spelet har havererat och som sagt, vi leder allsvenskan. Min skräcktränare är en tränare som alltid väljer sin filosofi först och kör sitt race alldeles oavsett. Det kan man roa sig med om man är Pep Guardiola och har trupp som är värd 5 miljarder, men den lyxen har ingen allsvensk tränare. Här måste man ibland vara pragmatisk och det är Kuhn, även om jag tycker att både han och truppen är mycket noga med att betona att man jobbar vidare långsiktigt med att utveckla spelet efter hans modell.
I dagsläget är truppen rätt så bra, men jag tycker att backlinjen brister lite i spelskicklighet. Nu tillkommer som sagt Safari som kommer att höja nivån, men jag hade ju oerhört gärna sett en riktigt snabb och kreativ mittback också. Jag har inget konkret namn dock. Sen hade man ju såklart önskat att det löste sig med Molins och att han fick vara frisk och spela sig in i höst, men det känns allt mer som en utopi.
3. Förra säsongen, egentligen konstant efter det att Isaak Kiese Thelin såldes, ropades det efter en targetspelare till MFF. Och med facit i hand blev det aldrig riktigt bra anfallsmässigt även om där förstås fanns stunder av succé, mest beroende på Markus Rosenbergs genialitet. Nu på slutet har Mackan och Vidar Örn Kjartansson hittat varandra allt mer och bättre och det ser ofta riktigt bra ut. Om det dyker upp en targetspelare på marknaden, likt 2011 års Ranégie, ska klubben värva honom? Vad skulle vara vinsterna med det i så fall? Eller skulle han helt enkelt inte passa in i Allan Kuhns tänk och därför är det bättre att vi håller i pengarna, även om vi riskerar att se spelaren i exempelvis IFK Göteborg eller Örebro?
Henrik Zackrisson:
Nu har jag väldigt varma minnen av Ranégie när han var som bäst - det där målet mot HIF är ett av mina favoritminnen genom alla tider - så det är klart: en spelare av hans 2011-dignitet hade varit frestande. Men just nu, när vi i närtid endast har allsvenskan att bekymra oss om och med tanke på det spel jag uppfattar vi försöker spela, ser jag inget större och generellt behov av en target. Det skulle vara något av en lyxvara – en spelare att sätta in vid specifika situationer, som när vi ska jaga kvitteringar med sluggerlångbollar eller är så ansatta att vi bara tjongar undan, och då behöver nån som låser fast våra rensningar på offensiv planhalva. Så vänligen se ovan. Hellre en fartblixt då.
Ulf Nilsson:
Jag tycker att vi ska värva en target om vi får möjlighet - För att ge oss så många olika möjligheter som möjligt.
Det behöver inte vara att man ska spela med en target i varje match, men man ska ha möjligheten. Det är dessutom ofta ett intressant byte när man jagar mål.
Det är oerhört svårt att spela mot en stor, stark anfallstyp och det ser man ju ofta i det att rätt begränsade spelare ofta klarar sig bra - Se inte minst Ofere som hade en hel del rätt uppenbara brister, men ändå har en fin karriär.
Även med ett utpräglat possession kan det vara väldigt nyttigt med en stor stark anfallare, även om han inte används som en regelrätt target, dvs som uppspelspunkt med långa uppspel.
Dock är det ju viktigt, tycker jag, att det ska vara en spelare av riktigt hög klass. Jag gillar Ofere, men det ska vara en bättre spelare. Det ska vara på Ranegienivå - Den gamle Ranegie. Alltså tidigare. Unge... Typ.. Han som vi hade..
Minst på den nivån.
Samtidigt är det ju så att om Allan känner att det absolut inte är en spelartyp han skulle kunna tänka sig använda är det givetvis inte rätt spelartyp. Allan måste vara med på tåget.
Pontus Kroon:
Eftersom Guille ser ut att försvinna behöver vi sannolikt en forward till i truppen, men huruvida det skall vara en tyngre targetspelare eller ej är en svår fråga. Mackan och Örnen känns i dagsläget som ett väldigt givet anfallspar och sett till maj månads insatser så blir samarbetet dem emellan bara bättre och bättre. Frågan är då om det är lönt att lägga stora pengar på en targetspelare som inte direkt passar in i spelet när vi har unga spelare som Svanberg i truppen som kan få nyttig erfarenhet när någon av de andra är avstängda eller skadade. Vi skall inte glömma att Berget är en fullt gångbar anfallare och att Ciblicki kan bli en mycket intressant hemvändare till nästa säsong. Så jag säger att om någon forward skall plockas in så skall priset vara rimligt och han skall passa in i spelsystemet.
4. Avslutningsvis, vem har varit vårens spelare? För egen del är jag böjd att säga Johan Wiland. Han står ofta sysslolös men har en förmåga att hålla uppe koncentrationen så att han är beredd när det dyker upp målchanser för motståndarna. Han har ytterligare en god sida och det är att han inte försöker vara spektakulär. Påminner mycket om Johan Johan Johan Dahlin, och det är bland det bästa man kan säga om folk. Han är dessutom den ende som spelat alla årets allsvenska matcher i 90 minuter, så man kan säga att han alltid levererar.
Henrik Zackrisson:
Absolut, Wiland är ett rimligt namn och de hållna nollorna har stått som spön i backen (nåja) här på slutet. Men jag tillåter mig göra två andra val här, ur två olika perspektiv. Först och främst är jag väldigt förtjust i Anders Christiansen. Han har varit det jag hoppats på, jag gillar spelartypen och allt hans rörlighet och teknik tillför. Så det är mitt första svar. Men jag väntade mig också en hel del av honom. Så svarar jag istället på frågan ur perspektivet ”överträffade förväntningar”, då säger jag Eikrem. På nåt sätt hade jag nästan räknat bort honom, och inte riktigt vågat hoppas på att han skulle mäkta med att göra rejäla avtryck igen. Och så, plötsligt, är han åter en lysande poängmaskin. Jag såg inte riktigt det komma.
Och sen ska väl Franz och Pa också ha hedersomnämnanden. Alltid lika hjärtevärmande med egnaledsspelare som växer ut.
Ulf Nilsson:
Lite kul du nämner Wiland med tanke på att han ju fick rätt mycket skit i början av säsongen - Delvis med rätta. Jag försökte försvara honom med att vårt försvarsspel inledningsvis var så svajigt att det ofta blev mycket märkliga situationer som han ställdes inför.
Jag måste väl också säga att jag tycker att jag har fått lite rätt i det med tanke på att Wiland varit briljant sista månaderna. Som du säger är han som Johan Dahlin - och i mina ögon en bättre målvakt än Robin Olsen som är mer extrem i det att han kanske gör mer enastående räddningar men gör också en del rena missar som är enkla att täppa till om man är välskolad.
Så Wiland har absolut varit riktigt bra, men vårens spelare? Ja, kanske, men jag vet inte. Jag tycker det finns många som har gjort det riktigt bra.
Konate kanske? Halkade in på ett bananskal och har varit en enorm överraskning i min bok. Som väntat stabil defensivt, men framförallt har varit ett hot också offensivt som gjort att vi inte förlorat så mycket offensivt heller på att bänka Yoshi.
AC då? Har allt en innermittfältare behöver. Bollsäker, bra duellspelare, snabb och löpstark. En enorm tillgång för vårt mittfält, och nu när han orkar 90 minuter är han också vår kanske viktigaste spelare. Kompletteras väldigt bra av Adu om vi vill ha ett bollskickligt innermittfält som förlorar väldigt få bollar.
Eikrem? Först bänkad och sen kung. Har ju oerhört många offensiva nycklar och är en av de absolut bästa offensiva mittfältarna jag sett på den här nivån - Litmanen inkluderad. Kanske diskad eftersom han var borta så mycket i början?
Jaja, börjar ni tröttna på att jag räknar upp en massa namn? Ni vill ha ett namn? Ok ok.. AC!
Pontus Kroon:
Det är inte helt lätt att välja ut en vårens spelare då många har varit skadade i perioder och även pendlat i form.
Förutom Johan Wiland som står för en oerhörd jämnhet och trygghet och Magnus Wolff Eikrem som verkligen har briljerat offensivt så klappar mitt hjärta lite extra för vår unge vänsterback Pa Konate.
Pa, som inte var förstavalet i våras och som nu räknas bort ur startelvan av så gott som alla när Safari kommer hem, har sedan han tog över efter svajige Yotún gjort en fantastiskt fin vårsäsong. Trygg defensivt och även vass med offensiva löpningar och inspel. Mitt val är Pa och jag hoppas innerligt att vi inte dribblar bort honom nu när konkurrensen hårdnar.
