Snillen spekulerar: Finns det plats för Eikrem i startelvan?
Magnus Johansson tar åter hjälp av några snillen för att besvara frågor som han vill ha svar på. Snillena heter Henrik Sjöström, Ulf Nilsson och Henrik Zackrisson.
1. 12 omgångar av årets allsvenska är spelad och vi kan väl se mer än bara konturerna av det spel som Magnus Pehrsson vill att hans Malmö FF ska spela. Det går således att göra en hyfsat adekvat jämförelse med 2016, också beroende på att spelartruppen i stort sett är densamma. Personligen tycker jag att det finns en annan självklarhet över spelet i år, det känns som att fler spelare vet vad de ska göra på planen utifrån taktiska direktiv och inte enbart på grund av individuell skicklighet.
Håller ni med? Vad är de stora skillnaderna jämfört med i fjor? Och gillar ni vad ni ser?
Henrik Sjöström
Jag delar den analysen, att spelare i högre utsträckning verkar veta hur de ska agera. Denna analys har återgivits i många sammanhang och det tror jag också bidrar till vår uppfattning. Skulle man blindtesta 2016 och 2017 mot varandra, skulle då skillnaderna vara lika uppenbara?
Jag tror att skillnaderna är två, varav den ena är synlig och den andra än så länge oklar.
Den första består i att vårt presspel/återerövringsarbete har blivit mycket bättre. Där kan man möjligen prata om ”tydlighet”. Ett mer aggressivt, högre presspel avslöjas snabbt om det inte funkar. Från spelare nummer ett (ofta anfallare som attackerar bollhavande back) till spelare nummer två (kanske anfallspartnern som täcker av och pressar bollmottagande back) till spelare nummer tre (kanske mittfältare mot mittfältare) och så vidare, så måste ALLA vara med och läsa av kommande händelser. Om den tredje, fjärde eller femte spelaren i detta förlopp inte är med på noterna så är man förbispelad. Här har vi blivit bättre.
Den andra, mer osynliga delen, är träningarnas metod och planering. Pehrsson känns som en långsiktigt tänkande herre och som sitter lugnt i båten. Likt en utbildningsplan verkar han bocka av steg för steg innan han går vidare. Det drillas mer taktik på träningarna än förut, men områden som fasta situationer har fått vänta på sig. Vad innebär detta på lång sikt? Att vissa förberedelser är bättre längre fram i tiden, vi kan stå mer rustade för nya utmaningar. Resultatet av detta kan man dock inte se ännu, utan kanske inte visar sig förrän under sommaren, hösten, eller nästa vår.
Ulf Nilsson
Jajo. Jag tycker också att det ser bättre ut, men som jag har varit inne på tidigare vill jag nog säga att Magnus har ett material som är mer lämpat för det spelet som man vill spela - Både nu och då egentligen.
Förra året hade vi två väldigt bra och viktiga spelare som egentligen inte alls passade in i spelet - Jag tänker på våra två islänningar.
Kari i backlinjen var ju en alldeles lysande back på många sätt, men är en back som behöver spela relativt lågt för att det ska fungera på bästa sätt - lex Island.
Det gjorde att Malmö inte alls kunde attackera och pressa så som Allan ville att man skulle göra - Man såg ju det delvis under inledningen av säsongen när vi försökte pressa högt och blev straffade hårt.
Nu är han ersatt av Lasse Nielsen som rent kvalitetsmässigt är en jämförbar back, men däremot sitter på helt andra egenskaper. Egenskaper som passar oss väldigt mycket bättre.
Offensivt sett var ju Örn en galen målskytt, men hade ju också ett presspel som kunde likställas med det hörnflaggan sätter in.
När vi hade bollen var hans enda tankar sen också på att själv hamna i läge för avslut, inte att laget skulle göra mål.
Det var väldigt svårt att fungera som en offensiv enhet med den typen av spelare.
Nu är han ersatt av Berget/Cibicki. Två spelare som löper mer för laget - och fungerar i en enhet. Nackdelen är ju då att de inte direkt är lika heta framför målet....
Men det jag vill komma fram till efter mitt ordbajseri är att det är lite lättare att spela det spelet man vill nu, och det tycker jag syns. Riktlinjerna i laget är tydligare och bättre. Än mer intressant kanske då att se om slutprodukten blir bättre.
Henrik Zackrisson
Ja, jag är böjd att hålla med. Jag tycker att det vilar ett annat lugn, en annan trygghet, en annan beslutsamhet, över spelet i år. Jag tänker att det är de där automatiserade beteendena (härligt uttryck) det pratades om i vintras som börjar sätta sig. Jag vill inte försöka mig på nån alltför avancerad taktisk analys, det klarar jag inte av, men det är väl rätt tydligt att höger ytterback går högre än vänster, att höger mittfältare ofta vandrar inåt och runt i banan, och att fördelningen defensiv/offensiv mittfältare är synligare än ifjol. Känns också som om vår press, generellt sett, är mer koordinerad och biter bättre i år.
Bortser vi från hörnorna känns det också som om försvarsspelet sitter. De första matcherna släppte vi till väldigt få målchanser. Sen har det kanske sett lite rörigare ut stundtals, men med tanke på skador och avstängningar är det inte så konstigt. Statistiken ger mig för övrigt rätt här: 2016 hade vi efter 12 matcher haft 109 avslut mot oss (räknar då in trettonde omgångens match mot Örebro, då det inte finns nån svenskfotboll.se-statistik från den avbrutna matchen mot Göteborg). I år räknar jag ihop till sammanlagt 77 avslut mot oss. Det är rätt så stor skillnad. Å andra sidan har vi svårare att göra mål i år, så allt är inte rosenrött.
Kollar vi individuellt är det intressant att Yotún har sett bättre ut än nånsin. Tycker också att Oscar Lewicki är en annan och bättre spelare; det märks att det jobbats med att han ska vända och titta framåt. Dock blommar inte alla spelare. Eikrem och Svanberg är ju två exempel som hamnat i skymundan hittills i år.
2. I början av säsongen skapades det inte mängder med chanser men antalet mål per chans var nog rätt hög. På slutet tycks det vara det helt motsatta, och ibland får jag närmast vibbar av Roland Nilssons 2009 då vi vann bollinnehav med sådär 90-10 vilket inte märktes i tabellen (vi hade 11 segrar, 10 oavgjorda, 9 förluster). Possession var nästan viktigare än mål fick i alla fall jag en känsla av, även om jag givetvis förstår att så inte var fallet.
Har vi bättre spelare i år än 2009 som ändå lyckas luckra upp motståndarförsvar i tillräcklig mängd men inte så ofta som vi önskar, eller är det bara tillfälligheter som gör att målproduktionen inte är högre än vad den är? Eller, går det ens att jämföra med 2009-laget?
Henrik Sjöström
Det är intressant att sätta spelstilar i historiska perspektiv. Possessionspel har såklart alltid varit önskvärt, men det kräver sina förebilder. FC Barcelona var ju en sådan under denna tidsperiod. Att Rolle vill efterlikna dem låg liksom i tiden. Jag gjorde en intervju med Pep Clotet Ruiz som tillträdde den assisterande rollen under början av 2010. Hans syn på MFF 2009 var att passningsspelet fungerade, men att man tog avsluten för långt ifrån mål. Han efterfrågade därför tålamod, hellre ta en passningsrunda till för att komma till avslut ännu närmre motståndarnas mål. Efter 2010 var Peps beräkningar att avsluten tagits i snitt en meter närmre mål. Resten är historia.
Jämför man trupperna mellan 2009 och 2017 så är det enligt mig stor skillnad. Svajiga mittbackar som Jimmy Dixon och Gabriel kan inte jämföras med Lasse Nielsen och Franz Brorsson. Jonas Sandqvist är sämre än Wiland och Ulrich Vincentz var inte lika vass som Anton Tinnerholm. Då har vi inte gått in på dagens offensiva krafter, men jag tror de flesta anser Markus Rosenberg vara strået vassare än Daniel Larsson.
Ulf Nilsson
Hmmm.. Vilken jämförelse. Tio år tillbaka i tiden. Jag ska bara kolla lite matcher från den tiden. Återkommer...
Ok. Nu är jag med igen. Ja, vi har mycket bättre spelare. Då hade vi spelare som var rätt bra med allsvenska mått mätt, men hade inga fler nivåer och var ju inte spelare som givet skulle gå in i de andra lagen - Med några få undantag. I dag har vi ett lag där vi är bättre på i princip elva av elva positioner.
Däremot var laget bra då också. Det var ett lag som tillsammans utvecklade ett nytt spelsätt och det gav en jäkla styrka. Det gjorde också att man hade bättre koll på vilka löpningar varje spelare skulle ta - Men det märktes j egentligen först året därpå när allt föll på plats.
Att spela med stort bollinnehav och hela tiden försöka kontrollera spelet ställer oerhört stora krav på spelet och spelarna. 2009 redde man inte ut det. 2010 gjorde man det.
Skillnaden mellan nu och 2009 är att det individuellt sett är mycket högre kvalitet nu. Det gör att även när man kanske inte lyckas dyrka upp motståndet har man tillräckligt kontroll och till slut nöter man ner motståndet på ren kvalitet. 2009 hade man inte det.
2009 hade man dessutom bara en typ av spel. Det var possession, possession, possession. Inget annat. Hela tiden. Långsamt som fan.
Nu kan vi växla tempo mer (Och det var ju egentligen det vi började lära oss 2010) och det gör att motståndarna inte orkar 90+ minuter. Förr eller senare tappar de.
Men jag tycker att det finns ett problem såklart. Med Rosenberg borta och Eikrem på bänken är det väldigt få nycklar som finns när det är låst. Det är bra spelare och spelare som framförallt kan blomma ut med rätt omgivning, men kanske inte så många som kan göra det själva.
Det är ett problem och jag tror vi behöver få in fler nycklar under sommaren för att reda ut hösten på bästa sätt.
Henrik Zackrisson
Håller med om att vi i början av säsongen hade svårt att överhuvudtaget skapa chanser. Den delen är bättre nu, men hu vad vi bränner. Märkligt ofta grovt. Fast jag tycker nog inte att bollinnehav prioriteras in absurdum. Jag upplever sällan att det blir plottrigt. Sammantaget tror jag absolut att årets lag är bättre än 2009-upplagan. Fast samtidigt var det senare ett lag som lite sökte sin form: många unga spelare, Labinot Harbuzi lämnade under sommaren, Wilton lyckades inte som forward … men där det mesta sen föll på plats året efter och vi exploderade med ögonfägnande spel, den ena rökaren i krysset efter den andra och allt vad det var.
Kan vi få igång effektiviteten i år så ... ja, då tror jag mycket är vunnet. Under de senaste matcherna är det den som varit den största bristen, tycker jag.
3. Magnus Wolff Eikrem. Vi måste prata om Magnus Wolff Eikrem. Hans meriter och kunnande behöver vi inte prata så mycket om, det räcker att titta på säsongen 2016 för att förstå att han är en av seriens bästa spelare. Men varför tycks det så svårt att hitta en plats åt honom i startelvan? Är det för att han inte ses som en presspelare eller för att Magnus Pehrsson hellre vill ha en snabbare yttermittfältare? Hjälp mig här, var vill ni se Eikrem (om ni ens vill se honom i startelvan vill säga) och varför vill uppenbarligen inte Pehrsson ha honom där?
Henrik Sjöström
Här kan jag återknyta till fråga 1 där press-/återerövringsspelet avhandlades. Ska ett helt lag pressa på ett visst sätt så kan inte en spelare vara steget bakom. Då spelar det ingen roll om båda anfallarna och en mittfältare gjort allt helt rätt. För hela idén med ett mer aggressivt/högt presspel är att den fjärde/femte/sjätte spelaren ska skörda frukten av vad de föregående har gjort. Om Eikrem, i detta fallet, inte är med på noterna så är inte bara en massa arbete gjort i onödan, man har dessutom blottat sig för motståndarna.
Eikrem är en gudabenådad spelare som förra året var magisk i vissa stunder. Han kommer att ha fler sådana säsonger. Men ska MFF som lagmaskin ta ytterligare steg i utvecklingen så måste även han anpassa sig efter spelidén, såväl defensivt som offensivt.
Ulf Nilsson
Jag vill se honom som högermittfältare med fria tyglar som han haft tidigare. Ja, självfallet är han inte den bästa presspelaren i världen, men jag tycker att det han kan erbjuda uppväger det han inte kan erbjuda. Jag tycker att man kan leva med att en spelare inte är en fulländad spelare i presspelet när han kan luckra upp vilket försvar som helst med sina skott och passningar.
MEN, med det sagt. Om nu inte MP tycker att Eikrem är tillräckligt intressant spelare så måste vi givetvis se över situationen. Kanske är det Safro som är hans tänkte ersättare, eller så ser man något annat. Men vi kan ju knappast behålla Eikrem speciellt länge genom att använda honom som en superinhoppare.
Eikrem är bättre än så och förtjänar mer.
Henrik Zackrisson
Besvärligt. Fast det är ju inte första gången han hamnar lite i kylan. Han var utanför startelvan en del hösten 2015, och det tog några matcher innan han slog sig in i 2016-laget. Egentligen borde väl högermittfältsplatsen – och det där med att därifrån vandra in i banan – passa honom ganska väl. Men hittills tycks speed och rörlighet (Berget eller Cibicki) prioriteras där. Och i princip har jag inget att invända mot det. Eller mot att det innebär att Eikrem börjar på bänken. Perfekt att kunna sätta in en sån spelare, med den passningsfoten, när motståndet är tröttkört. Men jag inser såklart att han är för bra och för etablerad för att i längden nöja sig med att vara inhoppare. Sen tycker jag det är omöjligt att säga nåt om hur det kan, ska eller bör se ut då sommarfönstret såklart kan ställa alla förutsättningar på ända. Spelare in eller ut kan göra att han kommer närmare eller längre bort från en startplats. Och när detta skrivs är det bara några timmar sedan Kingsley Sarfo presenterades.
I vilket fall som helst är det inte en särskilt kvalificerad gissning att Eikrem lämnar oss i år; antingen i sommar eller efter säsongen.
4. Om ett par veckor börjar kvalet till Champions League som bekant. Ser ni detaljer eller delar av spelet som gör er oroliga, lugna, osäkra, glada eller kanske rent av ångestfyllda inför europaspelet? Räcker spelarmaterialet eller behöver vi värva? Lek med tanken att vi är förbi första rundan, det vill säga kvalomgången 2, och vi får möta FC Köpenhamn eller Celtic. Hur ska vi spela? Många frågor, men ni har helt fria händer här att besvara dem så kort eller långt ni vill.
Henrik Sjöström
Min största farhåga är att man ta för lättvindigt på motståndarna i Q2 (första matchen för MFF). Nu möter vi ett okänt makedonskt lag, men de har likt Malmö en vinnartradition. De kommer inte låta sig besegras på det mentala planet. Det ska bli intressant att höra de kommande scoutingrapporterna om hur de spelar. Förhoppningsvis spelar de som hossor.
Mot lag som Celtic, Salzburg och FCK där både lagen och spelarna har lång erfarenhet av europeiskt cupspel, då gäller det att maxprestera. Dessa lag har på olika sätt skördat framgångar som rätt och slätt slår MFF på fingrarna. Hur ska vi spela rent taktiskt? Ett vinnande koncept från Hareide-eran är att förvåna motståndarna. Salzburg besegrades genom att scouta sönder deras offensiv och att spela på ett annorlunda sätt mot deras defensiv. Rent generellt handlar det för vår del att ha hög hastighet på passningsspelet, att kombinationerna i anfallet fungerar som de ska och att försvaret är på tå som bara den. Safari behöver steppa upp och kan inte vara så nonchalant som han varit under perioder i allsvenskan under våren. Lasse Nielsen kan inte ha ont i huvudet och Tinnerholm kan inte göra bakåtnickar som mot Celtic borta 2015.
Magnus Pehrsson verkar ha en ganska bra plan för lagets flexibilitet. Jag tror därför att vi kan komma att spela med 3-5-2 ibland, vilket är klart svårt att tränga igenom om det funkar.
Jag ser gärna att MFF gör tre spelarförändringar. Ut med Sana, Eikrem och Jeremejeff. In med typ Sarfo (för Eikrem), en vass ytter och en rejäl anfallare. Jeremejeff kan gå på lån, jag tror inte man ska ge upp honom än. Egentligen skulle jag nog också redan nu vilja värva nästa års förstemålvakt. Vi ”har råd” att ha bra spelare på bänken, och därmed minska risken att sitta med en reservmålvakt under CL/EL som inte håller måttet. Det är inte kul för någon inblandad.
Ulf Nilsson
Hur vi ska spela? Vi ska spela vårt spel.
Det viktigaste i fotboll tycker jag handlar om att kontrollera spelet. Det innebär inte att man måste äga bollinnehavet, utan det innebär att man ska styra det som händer. Man kan låta motståndet ha mycket boll om man ser till att äga de viktiga ytorna.
Det var ju precis detta som Åge var så oerhört bra på ute i Europa. Att se var vi behövde lägga tyngden och se till att vi redde ut det.
MP ska ju vara oerhört analyserande så jag tror att inte att han kommer ha några problem att upptäcka hur vi måste spela.
Han har ju också fått mycket träning i att möta betydligt bättre lag när han hade hand om Estland.
Jag tycker väl att hans insatser i Estland är ganska svåra att utvärdera men förhoppningsvis lärde han sig mycket som vi kan ha nytta av.
Men allmänt. Just nu tror jag att vårt lag är lite för dåligt rent individuellt. Vi behöver förstärka på några positioner och framförallt få in fler offensiva nycklar.
Jag tycker att det finns mycket som ser bra ut i spelet, men i slutändan landar det på den individuella kvaliteten att hitta luckor, ta rätt passning eller sätta ett skott i krysset. Där tycker jag vi har lite för lite kvalitet just nu.
Sarfo kan komma in med en del. Bahoui hade varit ett spännande namn med enorm offensiv kvalitet.
Sen är det ju alltid så att det är mycket marginaler hit och dit. Vi kan ha flyt och gå vidare med nuvarande material, samtidigt som vi kan ha oflyt och åka ur trots ett starkare lag. Kvalspel kan alltid gå på alla håll och kanter.
Frågan är lite för öppen för mig. Jag flummar mest märker jag och då är det väl bäst att jag tar ett steg tillbaka och så tar vi en ny Snillen i slutet av juli med mer specifika frågor om hur vi ska plocka ner Santander och Cornelius i FCK.
Henrik Zackrisson
Ångestfylld är jag inför alla tävlingsmatcher, så ur det perspektivet innebär kvalet ingen skillnad. Men ”lek med tanken att vi är förbi första rundan” – där tappar du mig lite grann. Den typen av tankelek känns som alla jinxningars urmoder. Jag hoppas jag har jättefel, men jag tror det kan bli otäckt knivigt mot Vardar. Men strunt i det, jag svarar så här: Sommarfönstret är som sagt svårt att sia om, och jag ser också en lite jobbig paradox här. Så länge vi har chans att nå ett europeiskt gruppspel är vår attraktionskraft rimligen högre. Men att vi lyckats nå dit, det kan vi som bäst veta i början av augusti (skulle vi vinna kvalrundan då vet vi att det blir minst Europa League). Men då återstår bara en dryg vecka av det svenska fönstret, så det går ju knappast att avvakta tills dess. Alltså: värvar vi mycket och missar gruppspel sitter vi med stor - för stor? - trupp. Värvar vi inte och når gruppspel är truppen tunn.
Å andra sidan: spelare med utgående kontrakt kan möjligtvis avvakta – och når vi gruppspel (vilket alltså kan vara klart en hel månad innan de flesta utländska fönster stänger) kan deras benägenhet att stanna året ut öka, för att på så vis få en höst i finrummet att visa upp sig och trissa upp sitt värde på. Omvänt, åker vi ut nu direkt ligger det möjligtvis närmare till hands att spelare släpps/vill gå redan i sommar. Men det känns trassligt det där.
Om vi värvar, vad värva? Mittbackarna är fåtaliga nu, i och med Carvalhos skada. Så en sån, tack. Och en utpräglad och högklassig målskytt är såklart sällan fel. Särskilt inte i år, där ingen av våra forwards har kommit in i det där målstimmet (inte än så länge i alla fall). Och för att ändå beröra frågan om hur vi ska spela mot på pappret bättre motstånd, så läste jag häromdan att det tränas på ett lägre försvarsspel. Låter rimligt.
