Snillen spekulerar: Finalspecial - går det att överraska?
Himmelriket samlade de tre snillena Henrik Sjöström, Henrik Zackrisson och Ulf Nilsson för en cupfinal-special. Det blir taktik och funderingar i vanlig ordning.
1. Cupfinalen på torsdag blir det tredje mötet mellan Malmö FF och Djurgården inom en kort tidsrymd. Det första mötet på Tele2 Arena slutade 3-0 och i det andra hemma på Stadion för bara några dagar sen blev det 1-0. Är det ens rimligt att tro att någon av de bägge tränarna har något överraskande att komma med nu? Visst, det går att slänga in en eller ett par spelare som inte fått så mycket matchtid, men om det inte blir skador eller sjukdomar så är det väl inte jätte-troligt att någon/några av de yngre som suttit på de respektive bänkarna kommer in. Så sett till de bägge matcherna som spelats lagen emellan, vilka är svagheterna respektive styrkorna i MFF och DIF som ni som tränare hade utnyttjat/tagit hänsyn till?
Henrik Sjöström:
Ser man över de två matcherna kan man konstatera följande:
- MFF är i behov av Rasmus Bengtsson för att försvaret och centrallinjen ska fungera
- MFF är bättre än DIF om båda lagen spelar med bästa lag och är i bästa form.
Djurgården har en del fart på spelarna och vissa är aggressiva nog för att stoppa motståndet. Med både Jonas Olsson och Andreas Isaksson som sista utposter så måste MFF spela snabbt och effektivt för att göra mål.
Malmös problem å andra sidan är att vi behöver Bachirou för att vinna andrabollar på mittfältet och för att hålla uppe nödvändigt tempo och press på motståndarna. På så vis är vi väldigt sårbara, då beroendet av en spelare blir för stort och än så länge har andra spelare inte kunnat ersätta på ett tillfredsställande sätt.
Mattias Svanberg är bättre på att driva boll än att samla upp och fördela. Hans spel medför högre risker och kampen på innermittfältet handlar ofta om ”minst antal fel vinner”. På kanten är han både bättre framåt och mindre farlig bakåt.
För att vinna cupen behöver vi dels en intakt centrallinje med Bengtsson, Bachirou och Rosenberg, och att samtliga spelar på högsta nivå. Då ska vi hantera Jesper Karlström, Jonas Olsson och Tino Kadewere.
Men framförallt ska vi se till att få ordning på presspelet igen. Det var bättre mot DIF senast, men under all kritik i de föregående matcherna. Just presspelet är ju det vi ska utveckla och då måste alla spelare delta hela tiden. Det är nyckeln till seger i cupmatchen.
Ulf Nilsson:
Några större överraskningar blir det knappast. Lagen har normalt sett en grundtaktik som bör sitta vid det här laget.
Sen har de ju dock rimligen också små justeringar som gör att det kan bli en del överraskningar. Det kan handla om exempelvis hur man sköter uppspelen eller något på fasta situationer - Det är nog det enda sättet man kan överraska i någon större utsträckning.
MFF:s styrkor och svagheter kanske man inte bör ta här - Melkemichel kanske sitter och läser detta och ändrar sitt upplägg helt efter det.
OM vi nu förlorar så beror det på dig, Magnus!
Men ok. Jag är ju snäll och svarar.
Di blåes styrkor sitter framförallt i den individuella skickligheten. Vi har, när vi är utan större skadebekymmer, en elva med spelare som samtliga tillhör seriens toppskikt. Vi har flera offensiva spelare som har kapacitet att lösa de flesta bussar som allsvenska lag kan ställa ut. Det finns gott om spelare som har nycklar - När vi är ordinarie som sagt.
En av MPs styrkor förra året var ju också tydliga linjer i spelet och med ett presspel som skulle vara i centrum både för det defensiva och offensiva spelet. Det har väl sett sådär ut i år om vi ska vara ärliga. I matcherna mot Elfsborg och Djurgården hemma har det fungerat väl och även stundtals mot AIK men det har också funnit perioder då nästan ingenting har fungerat. Så det är väl både potentiellt en styrka och en svaghet. Beroende på dag.
Andra svagheter...
Om vi fastnar med våra offensiva nycklar har det inte funnits så många alternativ på bänken som skulle kunna förändra något. Nu när vi är helt skadefria ser det lite bättre ut, men någon skada på startelvaspelarna sätter oss i en betydligt sämre sits.
Beroende på vem som spelar kan vi också få en del problem defensivt. Motståndarna har också insett det och pressat väldigt högt på oss i perioder. Framförallt har vi fått problem då när Brorsson-Nielsen har spelat eftersom motståndarna helt styrt ut oss vänsterkanten där Brorsson inte riktigt rett ut uppspelen.
Rent krasst kan man väl också säga att eftersom vi ligger högt med backlinjen normalt sett finns det alltid en risk med djupledsbollar över vår backlinje - Kanske framförallt bakom Safari.
Just ja. Vi skulle prata lite om Djurgården också.
Återigen har ju Bosse Andersson gjort ett starkt jobb i sitt lagbyggande, men det är helt klart ett sämre lag än det vi fick se förra året. Precis som vi har de förlorat många spelare av klass och framförallt offensivt har man gått ner ett par nivåer utan Magnus Eriksson, Källström och El Kabir exempelvis.
De jobbar nu istället med tydligare riktlinjer och spelarna vet precis sina roller, vilket ju gör att de fortfarande är besvärliga att möta men de har inte de offensiva nycklarna från förra året vilket gör att de sett över 30 matcher knappast kommer att prestera på samma nivå som 2017. Tror jag.
Henrik Zackrisson:
Nej, jag tror inte tränarna har så mycket att överraska varandra med. En svaghet vi uppvisat hittills i år tycker jag är att vi haft oväntat svårt att spela oss ur hög press. Som alla andra tror jag rent generellt att det blir bättre med Bachirou och Bengtsson, men jag tycker vi hade vissa problem även med dem i laget i torsdags. Alltför ofta slutade det ändå med att bollen rullades tillbaks till Dahlin, som fick tjonga upp den.
Djurgården har ett välfungerande och kompakt kollektiv, men led av sin uddlöshet i torsdags. De har väl inte riktigt lika många matchvinnartyper som vi har, även om Kerim Mrabti kanske är tillbaks nu. Jag har inte sett Djurgården så jättemycket, men det känns som om de är som bäst när de får spela på omställningar. Tycker mig ha förstått att de har det jobbigare när de ska föra matcher.
Tror det är bra om vi verkligen kan hitta den där variationen det pratas om, och växla inläggen med instick och väggspel och sånt. Vilket i och för sig gäller i alla matcher.
2. Magnus Pehrsson gör sitt andra år i MFF. Han har vuxit på många plan tycker jag; det känns som att han har blivit MFF-ig i sitt sätt att uttrycka sig, om ni förstår vad jag menar. Vad är era intryck av honom? Vad tycker ni att han tillför? Samtidigt, hur mycket ska vi klandra honom för den svaga start vi sett i år? Och finns det något i hans taktik som gör att det sett ut som det gjort/gör?
Henrik Sjöström:
Mina intryck var initialt att han var väldigt metodisk och eftertänksam. Nu börjar det mer kännas ”kaxigt akademiskt”, vilket ligger i linje med vad du säger – han har börjat få lite attityd.
Med en större stab och roller fördelade mellan alla ledare, blir Pehrssons funktion att agera ”chefsinstruktör”. Han ska se till att få alla bitarna på plats och att alla ledare följer den övergripande träningsmanualen. Funkar det? Svårt att säga, vi är ju inte med på planerings- och uppföljningsmöten. Gör Fjellström relevanta analyser? Får Olof Persson tillräckligt utrymme för att nöta fasta situationer? Är Ben Rosens metoder lämpliga för var och en av spelarna för att prestera fysiskt? Man kan fråga sig hur mycket som helst om man vill, men till syvende och sist vill vi supportrar bara se MFF vinna, och gärna med stil.
Under försäsongen tyckte jag mig skönja en vidareutveckling av förra årets förbättrade presspel, men när vi hamnade i en formsvacka så upphörde detta helt. Jag skulle dock säga att han i stort har utvecklat presspelet på ett sätt som Hareide och Kuhn misslyckades med och övergav. Kan vi ta fortsatta steg mot bättre presspel så kan vi också hamna mer i harmoni med europeiska konkurrenter.
Kan vi skylla på MP för Bengtssons lungkollaps, Bachrious baklår, Traustasons fot och Eric Larssons magsjuka? Då kanske kritiken ska vändas mot Danne Andersson för att vi har för tunn trupp, men det har vi egentligen inte. Problemet är att Rasmus Bengtsson är den enda mittbacken som är ledare, de andra är mer ”soldater” i behov av styrning, samtidigt som Sarfo och Bonke inte levererar vad vi betalade för. Men både skador, kriminalitet och felscoutingar är svåra att helt undvika. Inte ens MFF är skonade tydligen.
Ulf Nilsson:
Jag gillar MP. Han kan fotboll, det är ju alldeles tydligt. Oerhört skicklig på att läsa spelet och att hitta lösningar på problem. Han lägger ner mycket tid på att analysera vårt spel och det märks.
Förra året var det ju också till stora delar klockrent med ett väldigt välfungerande presspel och tydliga riktlinjer i offensiven - Men det fanns också matcher då det inte riktigt fungerade. Det var de matcherna när antingen Anders Christiansen eller Markus Rosenberg eller båda saknades. De var väldigt avgörande för att vi skulle få det att fungera på bästa sätt, och det är kanske därför det inte riktigt varit lika tydligt och välfungerande i år. AC saknas för mycket.
Och det får väl MP ta sig. Någonstans måste han ta ansvaret och hitta lösningar med de spelarna han har. Vi har ingen AC längre - Då får vi finna oss i det och hitta lösningar.
Det som också har varit ett problem är att vi i år har haft perioder i matcherna då vi totalt har tappat spelet - framförallt defensivt.
Det är ett stort problem, och något som MP behöver jobba med, att vi inte har någon trygghet att stå på när det blåser snålt.
Istället har rasat ihop och ofta släppt till chanser på chanser - och tyvärr inte sällan mål - när vi haft våra svagare perioder.
Det måste vi hitta lösningar på. Att låsa spelet när vi tappar det. Att stoppa blödningen.
Vi måste helt enkelt bli stabilare i defensiven.
Henrik Zackrisson:
Jag håller med om att han växte under hösten ifjol. Han hade visserligen resultaten med sig förra våren också, men då gav han ett lite svalt och väl analytiskt intryck, samtidigt som vi, trots alla intjänade poäng, faktiskt hade en del problem med målskyttet och anfallsspelet. Många uddamålssegrar blev det då. Men höstens 3-5-2-lutade spel gav utdelning och Magnus Pehrsson liksom sprakade mer, visade känslor och svor på engelska och allt vad det var. Då kändes allting prima.
Cupmatcherna och försäsongen har också varit bra, även om jag tycker det finns en tendens till att vi stirrar oss blinda på hur få mål vi släppte in då. Möjligen låter vi det lura oss, för vi hade också en del tur. Våra motståndare har skapat en hel del men bränt – minns till exempel Östersunds två ramträffar och Tobias Hyséns friläge: exakt den typ av målchans han gjort så oändligt många mål mot oss på.
Jag tycker det märks att Magnus Pehrsson försöker behålla lugnet och tron i stormen som härjar, han pratade om detaljer och dueller på fotbollskanalen.se häromdan, så jag är övertygad om att han vet vad vi behöver skruva på. Men det är ju svåranalyserat just nu - min uppfattning är att den så svårdefinierade psykologiska dimensionen i spelet spökar (som så ofta inom idrotten). Alla skadorna har såklart stört, men det har också liksom anats ett element av förvåning, kanske till och med mild chock, i laget över att man inte varit överlägsna i matcherna.
Jag vet inte om man var totalt oförberedd på det scenariot ... men jag tycker att det ser ut lite som om man inte alls skulle kunnat föreställa sig några svårigheter. Jag minns uttrycket ”automatiserade beteenden” från ifjol. Det här skrivs just efter att vi slagit Djurgården hemma med 1-0, men även om det var ett klart fall framåt är saker och ting ganska långt ifrån att gå på räls, spelet hackar och det ser inte särskilt automatiserat ut.
Magnus Pehrsson kan inte hjälpa att duktiga spelare plötsligt gör obegripliga misstag - men han är vår huvudtränare, så det är klart att det han är ytterst ansvarig för hur det går i matcherna.
3. Senast MFF vann Svenska Cupen var 1989 och det är så länge sen att det väl bara är Henrik Z och undertecknad som har minnen från den tiden. Man kan alltså lugnt påstå att det vore på tiden med en ny cup-titel. Vilka spelare i MFF måste kliva fram lite extra, vilka är kanske lite viktigare om man tillåts säga så, för att den femtonde titeln ska bärgas? Utifrån vad ni sett under de 7 spelade omgångarna av Allsvenskan samt de tidigare cupmatcherna i vår-vintras, hur ser startelvan ut? Och vem eller vilka har varit vårens utropstecken/överraskningar (positivt eller negativt – det bestämmer ni själva)?
Henrik Sjöström:
I stora matcher ska stora spelare visa sig. På förhand kan man då förvänta sig att Mackan är härförare med starkt understöd från Bengtsson, Safari och Bachirou. Jag kan inte bestämma mig för om jag vill ha Rieks eller Traustason på plan, givet att Svanberg startar. Heller inte om Jeremejeff eller Strandberg är bäst. Eftersom Strandberg gjorde mål mot DIF senast så är det kanske bäst att låta Jeremejeff vila? Han är ju inte dum som inhoppare heller, har det visat sig.
Det är varken en överraskning eller fullfjädrat utropstecken, men Mattias Svanbergs spetsegenskaper har kommit fram mer och mer. Han har fått stort förtroende av Pehrsson och växer sakta in i ansvaret som allsvensk startspelare. Som yttermittfältare, framförallt, skapar han stora problem för motståndarna och han blir mer och mer senior i sitt spel. Hans brister syns såklart också, men jag tror att han snart kommer lyckas med ett mirakelmål som kommer lyfta honom ett steg till. För tänk så ofta han försöker och försöker med halvt omöjliga grejer som IFALL de lyckas kan bli årets mål. Den dagen har får till ett sånt mål kan det bli roligt att se hans tuppkam växa till sig lite extra. Detta får gärna ske i cupfinalen, för han har potential att avgöra den.
Ulf Nilsson:
Om jag väljer startelva:
Dahlin
Larsson, Nielsen, Bengtsson, Safari
Svanberg, Bachirou, Lewicki, Traustason
Rosenberg, Strandberg
Då har vi också två vassa inhoppare som kan göra en skillnad i Jeremejeff och Rieks.
Allmänt sett över inledningen har "våra" egna pågar varit de som jag tycker har lyst mest och bäst. Lewicki, Safari och Rosenberg har hållit fanan i den mån det har gått.
Bengtsson var fenomenal i comebacken mot Djurgården och även Dahlin har gjort bra i från sig.
Bachirou är bevisligen oerhört viktig för vårt spel och är oftast rent klass.
Svanberg har också varit bra under inledningen men jag tycker att han är betydligt bättre på kant än centralt. Påminner lite om Tobias Grahn i det tycker jag. Bra nog att spela centralt, men om han accepterar en kantroll finns det en större uppsida.
Det gör att OM någon av de centrala mittfältarna saknas vill jag att vi istället spelar Adrian där och håller kvar Svanberg på kanten.
Dels tycker jag att Svanberg är bättre där och dels gör att vi har ett vassare alternativ på bänken så att vi faktiskt kan förändra en matchbild med ett byte.
Henrik Zackrisson:
Vi har det sällan lätt däruppe på Tele2:s snabba plastgräs. Fast jag tror det blir tätt, jämnt och få mål. Och det är klart att en De Stora Matchernas Man som Markus Rosenberg gärna får gå i bräschen, men annars vet jag inte om jag tycker att nån specifik ska kliva fram – jag tror att laginsatsen, att kuggarna hakar i varandra, blir avgörande. Så det jag hoppas på är en laginsats. Som såklart gärna får krönas av en skärva individuell briljans.
Startelvan gissar jag, högst okontroversiellt, ser ut precis som i torsdags. Alltså så här: Dahlin – Larsson, Nielsen, Bengtsson, Safari – Svanberg, Lewicki, Bachirou, Rieks – Strandberg, Rosenberg. Om nu inte nån skada mot Göteborg ställer till det – det här skrivs som sagt några dagar innan den matchen.
Nåt positivt utropstecken tycker jag inte finns hos oss i år. Inte än så länge i alla fall. Negativt ... ja, lite för mycket hittills, va?
4. Om vi lägger det taktiska åt sidan för en gångs skull; vad betyder den här cupfinalen för dig? Eftersom det är så länge sen MFF senast vann (29 år!), skulle en seger på torsdag kunna bli som med SM-guldet 2004 som för väldigt många står ut som något av det största i föreningen genom alla tider? Eller är ett cupguld inte alls av samma dignitet för dig? Jag vill inte ens tänka tanken på förlust för herregud så illa jag mådde efter finalförlusten mot Häcken 2016, så i stället: Beskriv det perfekta scenariot från 1 timme innan matchen fram till det att ni går och lägger er.
Henrik Sjöström:
Var du tvungen att ta upp Häckenmatchen? Usch, det kommer ta många år innan den runnit av en helt. Som den bet.
I relation till Allsvenskan och europeiska framgångar så hamnar cupen sist, men det innebär inte att matchen är oviktig. Nu är vi i finalen och det är i finaler som vinnande lag visar sin storhet. Så för mig handlar det inte om titeln, utan om attityden att vinna. Skulle vi förlora som mot Häcken 2016, det vill säga på grund av försvårande omständigheter med till exempel en utvisning, då är det en sak. Men om vi förlorar som mot DIF borta senast, där inställning och prestation var för dålig, då skulle det verkligen smärta i vinnarskallen. Denna match vinns av den som mest vill vinna. Spelar vi med samma inställning som i senaste mötet med DIF (1–0), då känner jag mig trygg och ser då fram emot att bärga segern.
Ulf Nilsson:
När vi gick in i den här tuffa perioder med matcher skrev (Kvällspostens) Mattias Larsson att den minst viktiga var cupfinalen. Jag uppskattar Mattias och förstår vad han menar, men jag håller inte med om det.
För mig är det här en viktig match även om den i sig inte betyder så mycket i form av Europa eller så. Men det är en titel - En oerhört viktig titel framförallt för vårt självförtroende och självbild.
En seger i cupfinalen skulle ge oss ett självförtroende som vi kan leva på en bra bit in under hösten.
Vi är ju väldigt många som inte ens minns någon titel, men nu är det dags. Nu ska vi visa att vi är Sveriges genom tiderna bästa cuplag.
Nu är det dags.
Det kommer en dag - På torsdag!
Perfekta scenariot?
Innan match lär jag leka och umgås med mina barn. Jag har svårt att tänka mig något annat - Och dessutom har jag svårt att tänka mig något bättre.
Det är roligt och dessutom håller det nervositeten i schack.
Sen får man förhoppningsvis titta lite på matchen när vi, förhoppningsvis, tar en enkel seger med 3-0. Det hade varit skönt att ibland få uppleva en match utan att behöva vara nervös under samtliga 90 minuter.
3-0 efter en kvart och två röda kort på Djurgården vore trevligt.
Jag hoppas också att Rosenberg gör minst ett av målen i segern.
Efter matchen lär jag återigen leka med barnen och med en seger i ryggen kommer det vara lite extra skönt och roligt.
Låt oss ha det!
Henrik Zackrisson:
Det vore såklart fantastiskt om vi vann, men att jämföra med seriesegern 2004 ... nej. Där är jag inte alls. Så viktigt och stort är inte detta. Dessutom tänker jag (med perspektiv, rent intellektuellt och icke-känslomässigt) att det i vilket fall som helst inte kommer att vara lika illa som 2016. Då låg det även ett europaspel i potten. Det gör det inte nu. Med det sagt: jag kommer självklart att vara nattsvarteligen och otröstligt förbittrad om vi förlorar. Och förbanna det faktum att jag i förhand pratade om ”perspektiv”.
Jag kommer inte kunna se matchen på plats, så det scenario jag målar upp ser ut så här: Solen skiner, och på förmiddagen springer jag ut och joggar en lång runda utan att bli det minsta andfådd. I matchen tar vi snabbt ledningen, har 3-0 i paus (Svanberg i 7:e, Rosenberg i 19:e och Strandberg i 32:a) och spär på med 4-0 i 55:e (Bachirou gör sitt första mål för oss). Sen spelas 35 skönt avslagna minuter av.
Jag har matchrapportsuppdrag för Himmelriket, vilket jag snabbt betar av. Jag sätter mig i solskenet på altanen och läser tidningarnas alla hyllningssånger. Sen kommer min fru glädjestrålande ut och berättar att vi vunnit på lotto och att hunden fått valpar (eller nej, stryk det där sista förresten, vi har ingen hund). Jag lägger mig tidigt och sover den rättfärdiges goda sömn.
