So long Gregg!
Tidigt i våras stod Mattias Adelstam och Gregg Berhalter på en scen och pratade förväntningar, mål och visioner. Nu, ungefär 4 månader senare har den ena fått ta flyget från landet och den andra är en av anledningarna till att den flygbiljetten fått lösas in. Berhalter kom hit med drömmar och idéer om hur hans framtid skulle se ut, han åker härifrån med stukat självförtroende.
I december 2012 hölls en presskonferens där det deklarerades att Gregg Berhalter skulle bli ny tränare för Hammarby Fotboll under den närmsta framtiden. Efter en spelarkarriär som sträckt sig över nästan 20 år på senior nivå hade han agerat assisterande tränare åt LA Galaxy. Under ett år. Farhågorna var många, hur kan man anställa en tränare med så svaga meriter? Pernilla Olsson här på SvenskaFans.com och den hyllade bloggen Årstakex ställde sig frågande redan i sin artikel från presskonferensen. Samtidigt gav han ett samlat intryck, om än nedtonat och pratade om hur hans fotbollsfilosofi såg ut. Hur han gärna jobbade med snabba omställningar, stort bollinnehav och ett säkert försvarsspel. Ska man göra något bokslut av hans insats under 1,5 år så kan man väl ge honom ett hyggligt betyg men man måste också se till vad man jämförde med. Katastrof alltså.
Hammarbys första två år under den här sejouren i Superettan var en ren plåga att se. Gregg välkomnades på Arlanda med en numer klassisk film och många, med mig, såg honom som ett spännande alternativ, en modig lösning. Kanske blev man inte tillräckligt förskräckt av det faktum att Grauers öppet berättade att man fått byta strategi under tränarkarusellen. Det är aldrig ett gott tecken, det där med att byta strategi och kanske var vi för naiva just i den stunden. Men det är lätt hänt, det är beundransvärt att våga tro på människor. Berhalters första säsong kan väl egentligen sammanfattas ganska kort. Det var en magisk inledning där vi stundtals rullade ut motståndarna oavsett vilken landsort de kom ifrån. Det utvecklades av någon outgrundlig anledning till en av dem värsta formsvackorna jag någonsin upplevt som supporter, tills det till slut ordnade upp sig under hösten för att sluta med en bitter fjärdeplats. Ett fall framåt absolut, men det var ett fall som slutade i en rejäl faceplant. Om man så säger.
Under förra sommaren kom Kennedy in och blev den frälsare vi alla hoppades att han skulle vara. Att säga att vi varit beroende av Kennedy är ingen undervärdering, han har varit det närmsta en garant för 3 poäng som man kan komma. Men nu när även hans statistik sjunkit så har Bajen sjunkit med den. Berhalters motdrag som tränare? Nada. Ingenting. Tomhet. Och det är här jag tycker att Berhalters största svaghet ligger, i anpassningsförmågan. Redan under våren fick vi rapporter om ett omklädningsrum som hade tappat all tilltro till sin tränare. Det är precis så illa som det låter och lite till för utan tilltro kan man aldrig vara ledare för en grupp människor. Framför Hammarby Fotboll stod en man som ingen trodde på, en person som skulle lägga planen och dra strecken för hur rak linjen mot Allsvenskan skulle bli. Han hade Superettans bästa trupp till förfogande, han hade oerhört stor stöd från den sportsliga ledningen och han hade Sveriges bästa publik som den tolfte spelaren. Vad gjorde Gregg när plan A inte fungerade? Han började tveka, svamla och till slut verkade han mer eller mindre kasta tärning om startelvan.
Truppen som avslutade förra säsongen var av god kvalitet sett till Superettan, med behov av viss förstärkning så klart. In kom Nahir Besara, poängkung i Assyriska under året innan. I In kom Cristoffer Carlsson, poängkung i Falkenberg året innan.In kom Michael Timisela, högerback med rutin från Ajax.Därutöver fick han chansen att jobba från början med de nyförvärv som på många sätt lyfte Bajen under 2012. De som då kom in med en annan försäsong i benen, en annan tränares röst i huvudet och en annan taktik i kroppen. Gregg Berhalter stod och sa inför hela den svenska presskåren, sina motståndarditon och oss fans att målet var att gå upp och göra det på ett relativt bekvämt sätt. Att man hade Superettans bästa trupp och hade en bra plan för hur det skulle gå till. Någon gång på denna säsongs väg mot förfall stod han och sa att spelarna var medvetet nedtränade för att hålla en jämnare hög nivå under resten av säsong. Det var, vad man i The Land of Hope and Dreams brukar kalla, bullshit.
Redan från början har taktiken känts fel, istället för kreativitet premierades defensiv. Nahir Besara flyttades runt så mycket att han, trots att han fått spela på rätt position, inte hittat rätt än. Christophe Lallet har knappt startat en enda match på hela säsongen, Christoffer Carlsson har inte alls lyckats bidra på det sättet som vi förväntat oss. Men framförallt, Bajen har inte vågat anfalla på det självklara sätt som krävs för att göra mål mot tre bussrader av varierade kvalitet. När Gregg pratade om bollinnehav inför 2012 lät det positivt men när vi nu ser vad det faktiskt betydde vet vi bättre. Berhalter vill ha ett fotbollslag som håller i bollen runt motståndarens straffområde men verkar inte vara kapabel till att veta när det är dags att sätta in stöten. Det har trillats och duttats till förbannelse under hela den här våren och sommaren utan att någon ens vetat hur det hela ska sluta. Varje anfall har varit som en sötsliskig, romantisk Hollywoodfilm som klipps innan slutet. Vackert, lite småfyndigt men utan det där sista stora glädjeruset.
Att Erik Sundin har gjort två mål på elva matcher i år kan självklart inte enbart skyllas på Gregg Berhalter, han är en av många som bränt lägen man inte trodde var möjliga. Men en spelare av hans kaliber, som ändå var hög när han kom till Bajen, måste få fler chanser och framförallt måste han få spela ihop med en spelare som förstår honom. Billy Schuler må säkert ha många goda sidor men att spela fotboll i Sverige är inte en av dem. Men Berhalter har trott på sina amerikaner och i viss mån har det varit befogat. Baggio är duktig på att vinna boll men att kanadensaren Ledgewood ska vara den som födelar dessa bollar är tjänstefel. Billy Schuler vet jag fortfarande inte vad han kan. Mer än att springa vill säga.
Så långt, allt fel men det finns ändå en sak som Berhalter lyckats med där andra har misslyckats, nämligen åt andra hållet. Hammarbys försvar är inte längre den hönsgård en en gång var. Sen om det beror på spelarna eller amerikanens order och taktik låter jag vara osagt. Bajen har värvat oerhört friskt under de senaste åren, Gustaf Grauers måste ha bytt telefon flertalet gånger. Problemet är att det stundtals verkat som att man värvat de spelare man fått tag i snarare än spelare på dem positioner man faktiskt behövt fylla på. Hammarby behövde en forward inför den här säsongen, istället fick man flertalet spelare på alla möjliga positioner.
Det som grämer en så mycket är inte det faktumet att man anställde Gregg redan från början, jag trodde verkligen på honom i januari 2012. Det jävligaste i det hela är att man kunde ha förutsett det här redan i maj.
Väl mött!
Gustaf Granqvist
@ggranqvist
