Sommarintervjun: ”Kenneth hade bra koll på sina grejer”
PRAO. I sämsta fall fjorton dagars oavlönat slit; i bästa fall ett välkommet och lite lagom slappt avbrott från klassrumsslentrianen. För 15-årige Johan Harrysson blev de två veckorna oändligt mycket bättre än så. Han praade hos Malmö FF.
Att som tonåring på daglig basis få umgås med något så ouppnåeligt som fotbollslaget man håller på låter nästan för bra för att vara sant - praktiskt taget som nåt hämtat ur Buster. Men, som man säger: Johan levde drömmen.
När jag tänker tillbaka på mina egna PRAO-perioder minns jag att jag ena gången kånkade TV-apparats-kartonger, andra gången sorterade jag monogramservetter. Det var sådär kul. Så hur kunde det komma sig att du hamnade på ett sådant drömställe som Malmö FF?
- Jag tänkte lite på olika alternativ, som att vara på något av mina föräldrars jobb. Men jag funderade också över hur det är att vara fotbollsspelare och att det hade varit roligt att se hur de har det. Så jag frågade Simon Thern, och jag trodde väl inte riktigt på det först … men han sa att det faktiskt skulle ordna sig. Normalt sett tar de inte in PRAO-elever, men de gjorde ett special-undantag för Simon. Och mig. Det var roligt! Jag fick praa hos materialaren Kenneth Folkesson, och han tog hand om mig väldigt väl under mina två veckor.
Kenneth blev din handledare alltså?
- Ja.
Och Simon Thern känner du sedan gammalt.
- Ja, just det. Sen vi var små.
Innan vi fortsätter förlorar jag mig för några sekunder i minnen. Jag kommer ihåg när jag själv stod där utanför min första PRAO-plats, en bokhandel, och svalde och repeterade för mig själv vad jag skulle säga när jag presenterade mig. Jag var, precis som Johan, femton år, hade Bobby Ewing-frilla, väntade fortfarande på att puberteten skulle drabba mig och iförd ett par byxor med höga uppvik och av ett material som snarare föreföll vara kartong än jeanstyg. Jag var, vilket så här i retrospekt framstår som fullkomligt obegripligt, svinnervös.
Johan verkar däremot helt iskall när han berättar om sin introduktion. Inget särskilt, ungefär – och detta trots att han knappast presenterade sig för ett gäng vanliga kontorsslavar.
- Jag kände ändå på något sätt lugn eftersom jag hade träffat några av spelarna och tränarna innan. Så jag var inte jättenervös, men lite småpirrig kan man nog säga.
- Min första dag var samma dag som Djurgårdsmatchen. Jag fick åka med och blev presenterad i bussen på väg upp. Det var knappt nån som visste att jag skulle komma – de bara ”jaha…” liksom - men jag blev välkomnad ändå. Det var väldigt schysst av dem.
Men inte åkte ni buss till Stockholm?
- Nej, vi flög upp. Så, bussen till flygplatsen alltså.
Och då fanns det flygbiljett till dig, och du satt bland … ?
- Bland spelarna. Bredvid Amin och Filip Helander.
Oj. Vad pratade ni om?
- Vi satt mest och lyssnade på musik. Filip somnade, kommer jag ihåg.
OK … men var du med i omklädningsrummet inför matchen också?
- Nja, i tränarnas omklädningsrum.
Jag antar att Kenneth har en del att stå i just innan match. Kunde du hjälpa till med nåt där?
- Ja, han har mycket att göra. Men jag gjorde inte nåt där, men jag hjälpte honom att packa och så på morgonen innan vi åkte.
Och sen under matchen satt du … ?
- Då satt jag – tyvärr – inte på bänken utan fick en plats på VIP-läktaren.
Och efter matchen?
- Det gick väldigt snabbt allting. Det var nog det jag blev mest chockad över under hela resan, att allting gick liksom … man satt på bussen, kom till flygplatsen tjugo minuter innan planet gick, och väl där i Stockholm stod en buss och väntade och vi kom till hotellet väldigt snabbt. Helt utan problem.
Stämningen i bussen efter segern (som bekant vann vi med 3-2)?
- Den var bra! Mindre bra när maten sen kom in dock … många spelare var kritiska till maten.
Sjöngs det?
- Det gjorde det i omklädningsrummet. Där var det ett himla tryck. Då var jag med där inne. Det var roligt, en härlig känsla. En känsla av glädje. Segern är vår, vi har vunnit … det var en massa låtar som sjöngs, men mest var det skrik och ståhej och saker som slängdes fram och tillbaka.
- Sen åkte vi direkt till Arlanda och flög hem. Där träffade vi en supporter som jag tror aldrig varit så lyrisk i hela sitt liv. Han var som en sjuåring på julafton. Alla spelarna kom och satte sig vid gaten och han stod där … ”är det sant”? Han hade malmötröja på sig, med hymnen på ryggen och allt, så han gick runt där och tyckte det var fantastiskt.
Efter detta äventyr gissar jag att det blev lite mer vanliga dagar för dig, på och runt Swedbank Stadion.
- Ja. Då hjälpte jag till med tvätten, pumpade bollar, tömde vattenflaskor och hjälpte till på träningarna med att hämta bollar och sånt. Jag hjälpte också Simon Hollyhead med att bära upp hans material. Han håller ju ofta i uppvärmningarna. Han var väldigt snäll och trevlig.
Du spelar ju själv, så fick du vara med nåt – skjuta på Johan Dahlin eller nåt sånt?
- Nej … men jag fick några spelare att skratta när jag sprang runt där. När de körde sina övningar så hämtade jag bollarna, och det hände att jag körde några överstegsfinter eller Cruyff-vändningar och så där. Dagen efter matchen kommer jag ihåg att jag skulle försöka en lite svårare grej … och så snubblade jag på bollen. Då satt Pontus, Erik Friberg och Simon och skrattade åt mig.
Men jag har förstått att du spelar i ett rätt så bra lag?
- Ja, jag spelar i Bjärred. Det riktigt bra laget där är 95:orna, som jag tränar med och ibland också spelar matcher för. Vi spelar i pojkallsvenskan. Min position på planen är antingen mittback, ytterback eller innermittfältare.
Din handledare då, hur var han?
- Kenneth? Han var rolig, glad och hade bra koll på sina grejer. Han kan sitt jobb extremt bra, det var liksom aldrig några tveksamheter. Det finns ju … det är mycket jobb för en man men inte för två, om man säger så. Så han kunde ta det lite lugnare emellanåt och låta mig göra en del saker. När jag sen behövde hjälp gick jag till hans kontor.
Ja, jag vet ju själv att det kan vara ganska svårt för en arbetsplats att sysselsätta en PRAO-elev. Men du kände att du hade att göra?
- Absolut. Jag kunde glida lite nån gång ibland, men jag försökte ju komma in i gruppen genom att hjälpa till och serva spelarna. Jag sprang och hämtade Daniel Anderssons skor när han glömde dem ute en dag, jag hämtade västar när de glömt dem på träningsplanen … lite såna där allt-i-allo-grejer.
Sen var du med på en bortamatch till?
- Nej, en hemmamatch. Den mot Syrianska. Då satt jag på VIP-läktaren med MFF-jacka på mig. Det gjorde jag förresten mot Djurgården också, och det var kanske en liten miss. För när jag satt där var det djurgårdare, djurgårdare, djurgårdare överallt runtomkring. Men så blir man ju klart glad när vi gör mål och reser sig upp … då tänkte jag ”du står här helt ensam nu, Johan”.
Men Syrianska-matchen då – förberedelserna inför en hemmamatch, hur såg de ut?
- Spelarna kom till samlingen ungefär en och en halv timma innan. Vissa fick massage. Det var tyst till en början, men sen blev det mer och mer taggat hela tiden. Sen stod jag där ute på plan och i båset i min MFF-jacka och kollade på uppvärmningen. Det var en häftig känsla. Det var kanske 40 minuter innan match, men det var ändå mycket folk redan och bra stämning.
Och så 2-0 efter Jimmys drömmål i slutet.
- Ja. Och Wiltons frispark i krysset.
Var du med nere i omklädningsrummet efter den här matchen också?
- Ja, eftersom jag hade deras egna jacka på mig kunde jag i princip vandra omkring som jag ville på arenan. Det var kul. Det var inte så mycket efter matchen … jag plockade undan lite, tog in några koner och tömde vattenflaskor. Sen käkade jag tillsammans med spelarna.
Men apropå dina överstegsfinter som du berättade om innan – har du fått några tips eller nåt sånt från nån av spelarna?
- Det är egentligen det att förbereda sig väl, i så fall. Det gör jag nog redan i och för sig – jag försöker lägga mig tidigt, dricka mycket och käka noga dagen innan match och allt sånt. Och MFF-spelarna är också väldigt noggranna med sina förberedelser. Men det jag också tyckte var roligt var att se att alla är jättevanliga personer. Det är ju centrerat kring fotboll, men allting handlar inte om det. De är också intresserade av annat. Men det mesta är fotbollssnack för det är det alla har gemensamt.
Men du menar att du fick en liten inblick i spelarnas personligheter utanför fotbollen?
- Ja, lite så. Jag lärde ju känna dem lite grann. Vissa är glada, vissa är allvarliga, vissa är tystlåtna, vissa är jätteintelligenta …
Var det nån du var särskilt imponerad av?
- Amin och Jasmin. Båda två var väldigt … ja, de pratade med mig och var väldigt öppna och schyssta och så.
Och som fotbollsspelare, var det nån som stod ut?
- Daniel Andersson var alltid stabil. Men jag blev lite imponerad av Dardan också. När jag var där såg jag nästan bara honom i träningen efter matchdagen, och då körde han med dem som inte spelat. Men jag tyckte han såg riktigt duktig ut.
Spännande att du nämner en spelare som inte precis tillhör de mest uppmärksammade i år.
- Nej, men jag tyckte han såg bra ut. Kanske lite ur form, men han hade … han kunde lite grejer.
Nåt annat roligt att berätta?
- Tja … jag har bollkallestatus i Malmö FF nu. Jag hämtade väl ungefär en 400 bollar på en träning. Simon Hollyhead sa att jag var ”the best ball boy in the world” eller nåt sånt.
Bara att slicka i sig berömmet!
- Ja. Och det var ju lite häftigt att det var spelarna och tränarna som gick runt därinne innanför staketet. Och så jag.
---------------------
Johan Harrysson om ...
... sitt smultronställe: Fotbollsplanen.
... sin senast lästa bok: Jag är Zlatan Ibrahimovic.
... sin favoritstrand eller -semesteraktivitet: Helst spelar jag fotboll, men Barsebäcks Saltsjöbad är också fint.
... sin favoritdryck sommartid: Tja … saft.
... sin nästa resa: Familjeresa på höstlovet. Eller förresten, Göteborg blir det. Gothia Cup.
... sitt grilltips: Entrecote. Blodig. Med bearnaisesås och potatis.
... vad som inte får missas i sommar: EM-finalen.
