Spelare vi inte borde glömma: Del 3 – Benjamin Kibebe
Allt står väldigt still just nu. Pandemin har lett till en situation lik en försäsong som bara trampar på, och det enda vi supportrar kan tillåtas göra under tider som dessa är att minnas. I denna serie vill vi vecka gamla minnen till liv genom att belysa de spelare som fångat vår kärlek, utan att nå legendstatus. Här vill jag rikta strålkastarljuset på en talang som kom under storhetstiden, men lämnade under kris och krossade drömmar.
Det blir stundtals märkligt att skriva dessa artiklar. Vilken spelare man än skriver om, oavsett om det är någon från 10-tallet, 00-talet eller sena 1990-talet så finns det alltid en konstant, en person som alltid drar i alla trådar. För likt värvningen av Miran Burgic, eller beslutet att låta Valdemarin lämna så finns han där, Rikard Norling. Samma är historien här, när en ung Rikard Norling lyckas övertala en ännu yngre spelare i Hammarby att byta ungdomsverksamhet. 1998 anslöt då en 16-år gammal talang vid namn Benjamin Kibebe till AIK.
Att träna med A-laget i AIK 1998 var en ynnest få förunnad. En ung Kibebe hamnade i ett lag med en meritlista som sträckte sig ifrån spel i Portugals högsta serie till mästartiteln i England. AIK bestod inte av ett löst gäng som skulle gå och skrälla till sig titeln. Det var en starkt rustad trupp, redo att ta Allsvenskan med storm.
Efter det nästintill legendariska SM-guldet lyckades Gnaget kvala sig hela vägen in i Champions League. Den storsatsande klubben gjorde plats för fler stjärnor i form av Andreas Andersson och Pontus Kåmark, men fyllde även på listan av talanger med Daniel Hoch, Stefan Ishizaki och Daniel Tjernström. Kibebe var näst yngst i truppen, efter Ishizaki, och hade hamnat i en situation där en plats i startelvan ännu var långt borta. Men den Allsvenska debuten skulle komma, säsongen 2000.
En ljus start
AIK tog emot Trelleborgs FF. En då 18-år gammal Kibebe startar på vänsterbacken, och han lyckas hålla tätt. Matchen slutar 1-0 till AIK och på klubbens hemsida röstas Kibebe fram till matchens lirare. En debut som många trodde skulle eka ut i framtiden, och endast förlänga den magiska eran som var sekelskiftet. Veckan efter stundade derby mot Hammarby. Kibebe från start igen, och mot sin gamla klubb mäktar han än en gång med en fin, stabil, prestation.
Ryktet om AIKs nya starka försvarare har börjat sprida sig längs med landet.
Hans pigga form höll i sig ända fram till en match mot Örebro. Efter att ha hamnat i gruff med en motståndare drar Kibebe på sig ett rött kort i minut 85. Något som slår av på takten, och det dröjer lite mer än en månad innan han får komma till spel igen. Han når inte samma höjder som innan, men när säsongen summeras står det klart att Benjamin Kibebe är ett namn för framtiden.
Startspelare
Inför säsongen 2001 lämnade både Pontus Kåmark och Michael Brundin AIK. Teddy Lucic hade anslutit till klubben bara året innan och bredvid honom fick Kibebe ta plats. De två bildade ett starkt mittlås som tog AIK hela vägen till final i Svenska Cupen, mot Elfsborg. Trots ett insläppt mål och oavgjort kan Kibebes insats under ordinarie speltid betecknas som god. Han hade hållit sig fri från större misstag, mot ett starkt IF Elfsborg. Sen kom straffläggningen. Efter att lagen dragit lika i nästan varje straff låg det helt hos Kibebe själv att kröna sin prestation, genom att lägga AIKs nionde och avgörande straff. Men hans träff är för dålig, och en 20-årig Johan Wiland kan stoppa bollen innan den går över linjen. AIKs sista straff slår Sharbel Touma, som inte heller lyckas träffa nätmaskerna och Elfsborg kan titulera sig mästare i Svenska Cupen.
Säsongen ut är Kibebe en fortsatt startspelare, och bland sportsidorna blir han hyllad. Men på läktaren inleds en lång period som syndabock.
Korsbärare
2002 blev inte lika lyckat som fjolåret. AIK började se sig efter andra alternativ bredvid Lucic. Per Nilsson gick därmed före Kibebe, som flyttades ut till ytterback. Väl där fick han konkurrera med nyförvärvet Jimmy Tamandi, som inte visade några tecken på formsvacka. Rotationen var inte bra för Kibebe som blev alltmer bortprioriterad i fart med att misstagen ljöd högre än de individuella prestationerna. När 2002 väl summerades så var det med ett halverat antal matcher kontra fjolåret. Ett resultat som inte ligger i fas med hur en ung talang ska utvecklas.
Året därefter bestod även det av att Kibebe fick ta seden dit han blev inskickad, av en experimenterande Richard Money. Högerback, mittback, vänsterback, mittfält – ja, till och med anfallare. Kibebe blev på något sätt en symbol för ett AIK som befann sig bortom desperation. En symbol för ett AIK i kaos. En talangfull mittback hade blivit en all-round spelare, något som sällan är ett recept för framgång.
Avgrunden
1999 var Benjamin Kibebe ny i ett lag, fullt av stjärnor. Ett lag som gjorde mål mot Barcelona och Arsenal. Han var en spännande ung talang med en ljus framtid som gick in i en klubb med en tillsynes ännu ljusare framtid. Inte en enda spåkula i Sverige kunde ge oss idén om att Allmänna Idrottsklubben som kvitterade mot Arsenal på Wembley fem år senare skulle sluta näst sist i Allsvenskan. Tränare kom och tränare gick, spelare bytte positioner, irritation bland supportrar. Ingenting stämde överens i klubben. Det var tydligt att 2004 inte var resultatet av en enstaka dålig säsong, utan effekten av en klubb som kämpat för att hålla sig ovan ytan alldeles för länge.
Kibebe var inte längre den unga mittbacken han en gång var. Han var inte ens en mittback längre, han var en ytterback (notera inte en höger- eller vänsterback, en ytterback). Den första delen av säsongen fick han agera på högersidan för att senare flyttas över till vänster. Ett uppdrag få kan göra med godkänt. Jag tror inta att varken AIK eller Kibebes insats 2004 behöver beskrivas något vidare. Det var ett av de absolut mörkaste åren i vår fina idrottsklubbs historia, och ett praktexempel på hur vår klubb aldrig ska skötas. Efter säsongen stod det klart att en uppsjö av spelare skulle lämna klubben. Däribland Kibebe, som nu alltmer förknippades med det röriga, ostrukturerade, rent utsagt struliga AIK.
Där tog sagan slut. Kibebe vände aldrig hem igen. Hans karriär fortsatte i Norge, Danmark och Schweiz. En fullt god karriär för en fotbollspelare. Benjamin Kibebe var på något sätt ett kvitto för AIK under det tidiga 2000-talet. En spelare och en klubb som inte visste vart de höll till. En klubb vars ljusa framtid släcktes, och en ung talang som slarvades bort i en klubb som inte kunde hålla koll på sig själv.
Vilken spelare anser ni behöver lyftas? Någon som inte fått uppmärksamheten den förtjänat?
