Spelare vi minns-intervju med Bengt "Zamora" Nyholm
Guldköping presenterar här ytterligare en spelare i raden av alla de som gjort att IFK Norrköping varit så framgångsrikt genom åren och bidragit till att man för närvarande finns på fjärde plats i den allsvenska maratontabellen. Guldköping har intervjuat en av de tongivande spelarna under slutet av 1950- och början på 1960-talet, nämligen målvakten Bengt ”Zamora” Nyholm.
Till att börja med Bengt, när och varför fick du smeknamnet Zamora?
Det fick jag efter den legendariske Ricardo Zamora, Spaniens och kanske världens främste målvakt på 1930-talet. Det var IF Älgarnas målvakt ”Länken” Edlund som först kallade mig för det. Jag var bollkalle endast fyra år gammal hemma i Härnösand och kastade mig efter bollen när den gick utanför målet. Jag lyckades fånga den vid en av deras A-lagsmatcher och Edlund tyckte jag slängde mig som den värste Zamora, säger Bengt som därefter kallades Zamora under hela sin långa karriär.
När IFK Norrköping spelade i Spanien på 1950-talet fick Ricardo Zamora höra att jag kallades Zamora. Jag fick ett brev där han skrev att det var roligt att jag hade fått mitt smeknamn efter honom, säger Bengt.
Träffade du någon gång Ricardo Zamora?
Nej, brevet från honom och mitt svar på det var den enda kontakt vi hade, men det är ju något man minns hela livet att bli uppmärksammad av en annan målvakt och dessutom en världsberömd sådan.
Originalet till vänster
Ungdomsåren
Bengts föräldrahem i Härnösand låg alldeles ovanför läroverkets fotbollsplan. Bengt var intresserad av fotboll väldigt tidigt så till den grusplanen styrde han och så småningom också lillbrorsan Lennart stegen ganska ofta tillsammans med kvartersgänget och sparkade boll som det hette på den tiden. Lennart var för övrigt den som en gång bildade Härnösands AIK.
Så småningom kom Bengt själv att börja spela i IF Älgarna, men inte som målvakt utan som forward. Men redan som 14 åring fick han för första gången vakta målet för A-laget. Anledningen var att båda målvakterna var skadade och Bengt var den av utespelarna som hade mest talang för att kunna stå i mål. Därefter blev det hans position på planen.
Karriären tar fart
Zamora Nyholm värvades 1948 till IFK från moderklubben IF Älgarna, Härnösand som 18-åring. Bengt berättar för mig hur det gick till när han först scoutades och sedan värvades av IFK.
Ett av den tidens storlag i Europa, österrikiska Austria från Wien turnerade det året i Sverige och efter att ha mött bl.a. Helsingborg, AIK och Ångermanlands landskapslag(där Bengt stod i mål) utsåg man ett all star team från lagen man mött. I konkurrens med bland annat Gurra Sjöberg och Kalle Svensson nominerade man mig som målvakt trots att vi hade förlorat vår match mot Austria med 0-9. Ryktet om mig som lovande målvakt fick IFK:s lokale Norrlandstipsare Ivar Sjödin i Sundsvall att slå en signal till Nalle & co, jag kallades till provspel och trots att testmatchen inte var min bästa i karriären blev jag erbjuden att ansluta till IFK på hösten.
De första 4 åren hos IFK var Bengt reservmålvakt bakom Torsten Lindberg, målvakt i det svenska guldlaget i OS i London 1948. På den tiden var det inte tal om pengar som ersättning för fotbollsspelare, men jobb kunde de större klubbarna hjälpa till att skaffa. Och IFK var definitivt en sådan klubb. Att försörja sig på enbart fotboll fanns inte på kartan under Bengts karriär.
– Vi fick femtio kronor om vi vann en match, drar sig Bengt till minnes.
Något som inte är så känt är att Bengts karriär kunde ha slutat innan den ens började. IFK var på hemväg med flyg den 2 april 1952 efter att ha deltagit i Real Madrids jubileumsturnering. Den rådige norske flygkaptenen lyckades nödlanda på en strandremsa söder om Bordeaux sedan en motor slutat fungera och sedan brinna och mirakulöst nog klarade sig alla ombord. Senare samma månad blev Bengt ordinarie målvakt i IFK sedan Torsten Lindberg skadat ryggen mot MFF och tvingats avbryta sin karriär.
Hade du några förebilder bland andra målvakter?
Nej, inte när det gäller spelstilen. Torsten Lindberg och Kalle Svensson var ju mina läromästare på klubb- respektive landslagsnivå vilka jag respekterade mycket, men jag anammade en helt annan spelstil utifrån mina förutsättningar.
Då menar Bengt att han var kortväxt (178 centimeter) och det fanns de som tyckte att han var alldeles för liten när han kom till allsvenskan och IFK Norrköping. Men Bengt bevisade genom sina uppträdanden både i klubb- och landslag att längden hade mindre betydelse i hans fall.
Bra grepp även utan handskar
Det sägs att du förändrade målvaktsspelet i Sverige när din karriär tog fart?
Bengt svarar:
Min förmåga att kunna läsa spelet var nog en av de egenskaper jag hade mest nytta av. Tack vare det kunde jag arbeta till och med utanför straffområdet. Vältajmade utrustningar blev något av min specialitet. Mina föregångare lämnade sällan mållinjen, medan jag ofta kunde läsa spelet och kunde förutse anfallarnas avsikter. Som målvakt var jag väl i princip som en extra back. Det gällde att vara först på bollen och närkamper var jag inte rädd att gå in i.
Till det kan läggas placeringsförmågan och reaktionssnabbheten vilket kompenserade att "Zamora" var en relativt kortväxt målvakt med sina 178 centimeter. Man kan gott säga att han revolutionerade målvaktsarbetet. Han var mer än bara en bollmotare och hade bra kommunikation med uteförsvaret.
– Många av dagens målvakter släpper till returer som kvicka forwards direkt hugger på. På min tid fick man skämmas om man inte kunde greppa bollen. Jag har dock full förståelse för att fotbollsplanerna och bollarna skiljer sig åt hur det var under min aktiva tid. Själv hade jag med mig flugklister ibland när det var kruttorrt, det använde jag när jag var handbollsmålvakt. Men klistret hjälpte mig nog bara mentalt.
Inte heller hade handskar introducerats, men Bengt hade stora händer och med hjälp av klistret och sina stora händer kunde han till och med lyfta bollen med ena handen uppe på bollen.
Bengt betonar att man på hans tid inte hade speciella målvaktstränare som i dag och att de flesta är stöpta i samma form. Det fanns mera utrymme för olika målvaktstyper tidigare, vilket Bengt är ett levande exempel på.
– Av dagens målvakter tycker jag bäst om Iker Casillas. Han påminner mig om hur jag var som målvakt, han är lite våghalsig och försöker att greppa bollarna och lämnar sällan returer, säger Bengt.
Han ser också en lovande utveckling för IFK:s förstemålvakt David Mitov Nilsson och har liksom många andra noterat att IFK fått till sitt försvarsspel efter att Andreas Johansson tagit steget tilbaka till backlinjen. En viss likhet finns med hur det var på den tiden han och Bajdoff bildade mittlås under många år.
Bajdoff och du spelade närmare 600 matcher tillsammans. Hur kommunicerade ni på banan?
Vi behövde inte skrika så mycket, med åren visste vi nästan alltid hur vi skulle agera i olika situationer. Var det någon som skrek var det väl jag, det handlade mest om att tala om att ”bollen är min” eller hur jag ville att muren skulle stå vid frisparkar.
Åke var ju lugnet själv och hade stor respekt hos motspelarna, inte minst tack vare sina patenterade glidtacklingar(författarens anm.)
Zamora och Bajdoff, ett säkert försvarslås.
Hade du intresse för någon annan idrott än fotboll?
Jag har provat på det mesta säger Bengt, exempelvis handboll, bordtennis, ishockey och bandy. Vi var samma killar som spelade fotboll som också spelade bandy. Bengt Lindström, den kände konstnären, spelade i samma handbollslag som jag.
I bordtennis blev Bengt bland annat distriktsmästare på juniorsidan och han spelade också allsvensk ishockey i IFK under ett par år. Bengt har även spelat bowling. – Det är en rolig sport, jag gillar den sociala biten, säger Bengt.
Jag vann även Östergötlands DM i spjutkastning ett år med runt 54 meter berättar Bengt. Tävlingarna avgjordes samtidigt med en fotbollsträning, så jag kom direkt och kastade i min fotbollsutrustning, förutom knäskydd, keps och skor då förstås.
Den civila karriären
Cvilt utbildade han sig först till polis och jobbade som patrullerande polis under några år. Alla spelare hade civila yrken under Bengts aktiva tid. Med hästintresset redan från barndomen i bagaget tjänstgjorde han även som ridande polis.
Bengt hann också med att driva sporthandel och arbeta som bilförsäljare. Han erbjöds så småningom jobb på IBM i Linköping, där han först var skrivmaskinsförsäljare och sedan försäljningschef. Han blev erbjuden ett toppjobb i Stockholm inom företaget, men tackade nej, Stockholm intresserade honom inte. I stället bytte han helt karriär och blev travtränare på Mantorp utanför Linköping.
Sin militärtjänst gjorde han på Gotland några år efter att han kommit till Norrköping.
Det var på Gotland han träffade sin blivande hustru och de firade diamantbröllop (60 år) för några år sedan.
I dag bor Bengt i Mantorp där han tidigare bedrev sin tränarverksamhet inom travet. Numera spelar han enbart golf för nöjes skull. Bengt var tidigare ordförande i Mjölby Golfklubb och passar på att hellre framhålla tidigare lagkamraten Harry Bilds skicklighet som golfspelare än sin egen när jag frågar efter vilken nivå hans golfkunnande är på.
Travet
Bengt berättar att intresset för hästar väcktes redan hemma i Härnösand, när han som pojke gick på ridskola.
Bengt var både en duktig travkusk och framgångsrik tränare. Hans mest vinstrika häst var Zadar Brodde som han som tränare och kusk vann semifinalen med i Svenskt Travkriterium 1975. I finalen blev de dock oplacerade. Bengt hade senare oturen att skadas vid en olycka där han kastades ur sulkyn och har än i dag ont av den skadan.
Statistik om Zamora
Totalt noterades han för 304 matcher i svenska tävlingssammanhang samt europacuper. Därav 203 allsvenska matcher i en följd mellan 1951 och 1961.
Under åren i IFK Norrköping var han med om att vinna 6 SM-guld; 1952, 1956, 1957, 1960, 1962 och 1963.
Kuriöst nog fick ingen av målvakterna i IFK någon guldmedalj 1952. Det delades nämligen bara ut 11 medaljer på den tiden. Bengt spelade 9 matcher och förstemålvakten Torsten Lindberg 13. Den som fick den elfte och sista medaljen var Lennart ”Lill-Mulle” Holmqvist som hade 14 matcher. Enligt Bengt så lär ändå Torsten Lindberg ha fått en guldmedalj i efterskott efter att legendariske lagledaren Nalle Halldén skrivit till Fotbollsförbundet och påpekat det orimliga i att ingen av målvakterna fått medalj.
Guldlaget 1962. Stående fr.v. lagledaren Georg ”Åby”Ericson, Bo ”Bobben” Lagerlund, Ove Kindvall, Åke ”Bajdoff” Johansson, Örjan Martinsson, Harry Bild, Lars-Erik Bergstrand och tränaren Vilmos Varszegi. Undre raden fr.v. Bill Björklund, Rune Lind, Bengt ”Zamora” Nyholm, Hans Rosander och Björn Nordqvist.
Landslaget
För A-landslaget spelade Zamora 30 landskamper mellan 1959 och 1964 samt tre B-landskamper mellan 1954 och 1958. På grund av att Uttagningskommittén(UK) inför VM i Sverige 1958 hade den sammansättning den hade blev Zamora inte uttagen till truppen trots att han enligt en del av dåtidens experter kanske var bättre än till och med Kalle Svensson. Han blev ett offer för hänsynstaganden som gick ut över det sportsligt bästa.
UK utgjordes av några karismatiska ledare som Erik Persson, MFF, Nalle Halldén, IFK och Elfsborgs Einar Jonasson. De var utöver UK-ledamöter också lojala mot sina klubbar och i den först tänkta VM-truppen fanns ingen spelare från MFF eller Elfsborg med. Som en kompromiss föreslogs då att först målvakten Ingemar Haraldsson, Elfsborg skulle tas ut, vilket gjorde att IFK:s skicklige mittfältare Torbjörn Jonsson fick lämna truppen. Då även MFF saknade spelare i truppen nominerades Tore Svensson till tredjemålvakt, UK tyckte det inte hade större betydelse vilka som var reservmålvakter eftersom Kalle Svensson ansågs vara outstanding som förstemålvakt.
Tyvärr innebar det att inte heller Bengt, trots att han till och med i UK:s ögon var den näst bäste svenske målvakten efter Kalle Svensson, kom med i VM-truppen.
IFK hade Sven Axbom och Henry ”Putte” Källgren med i truppen, Bajdoff var reserv och UK menade att kvoten med IFK-are var fylld då även f.d. IFK-spelaren Julle Gustavsson fanns med. Så krasst var det och således lämnades Bengt utanför när revirtänkandet tog över.
Man verkade ha roligt ihop i landslaget. ”Fölet”, Parling, Henry Tillberg, ”Zamora”,”Tjalle” Mild, Arne Arvidsson,”Bajdoff” och Agne på språng.
Guldbollen
1961 tilldelades han den 16:e Guldbollen, priset till bäste svenske fotbollsspelare det året. Det var andra gången som priset gick till en målvakt. Den förste var hans gode vän och företrädare i landslagsmålet Kalle Svensson som starkt bidragit till Sveriges brons i Helsingfors-OS 1952. Bengt fick ta emot utmärkelsen i samband med en landskamp mot Norge på Ullevi i Göteborg.
En av höjdpunkterna i karriären
Smällen mot Schweiz
Tidigare samma år skadade han sig allvarligt i VM-kvalet mot Schweiz på Råsunda (frakturer på näs- och okben bl.a.) och tvingades temporärt utgå i slutet av första halvlek. På den tiden hade man inte infört systemet med avbytare varför backen Lennart Wing, Örgryte fick hoppa in i mål. Nyholm återkom omplåstrad med lokalbedövat näsparti i början av andra halvlek efter att ha behandlats av bl.a. landslagets dåvarande läkare, den inte helt obekante Sten-Otto Liljedahl. Sverige vann med 4-0. Efter matchen blev det transport till Karolinska och operation av skadorna.
Bengt anser än i dag med sin känsla för fair play att schweizaren Schneiter inte avsiktligt gjorde något regelvidrigt trots att han visades ut i samband med incidenten efter att hans ena armbåge träffat Bengt över näsan.
Tyvärr sprack Bengts svit om 203 allsvenska matcher p.g.a. olyckshändelsen men IFK hade andra slitstarka spelare på den tiden. När Bengt inte kunde spela mot AIK kommande seriematch klev Harry Bild upp i topp på non-stopligan med högerbacken i IFK Rune Lind strax efter.
Zamora vaktade trots skadan målet i samtliga det årets åtta landskamper och höll nollan i fyra av dem. Det skulle efter det bli ytterligare drygt 100 matcher för IFK innan han 1965 tvingades avsluta sin karriär då han fick benet avsparkat.
Vänskapen med Kalle Svensson
Under åren med landslaget utvecklade Bengt en vänskap med Kalle Svensson som höll i sig även efter deras avslutade karriärer.
I Fotbollboken 1962 hyllas omslagspojken Zamora av sin företrädare i landslagsmålet. ”Oh boy, vilken vristspänst!” lyder rubriken. Bengt får epitet som pantervig och ”en av de finaste lagidrottsmän vi har här i landet”. Kalle skriver i artikeln att han långt före många andra förutsåg att Zamora var den som skulle kunna ta över den dag han själv slutade.
De kamperade ihop i många landslagstrupper med Kalle som den givna ettan i många år men där Zamora från början imponerade på Kalle. Han ansåg att Zamora tillhörde eliten bland målvakter i Europa. Den egenskap han då framhöll hos Bengt var närkampsspelet och den beslutsamhet och oräddhet med vilken Zamora kastade sig efter bollen framför motståndarnas fötter.
Kalle nämner också att Zamora alltid skickade hälsningar till honom och hans familj efter att Kalle avslutat karriären och när Zamora var med klubblaget eller landslaget på uppdrag i andra länder.
Kalle avslutar artikeln med att betona att han inte tvekar med superlativerna eftersom Zamora ändå inte är en person som låter beröm stiga åt huvudet. Det är en egenskap hos Bengt som artikelförfattaren känner präglar honom fortfarande vid 85 års ålder.
Omslagspojkar
Vilket är ditt största ögonblick i fotbollskarriären?
Förutom Guldbollen var det nog när vi 1959 slog England på Wembley med 3-2. Vi var dom första efter 50-talets suveräner Ungern att slå England på deras egen hemmaplan.
Zamora ansågs ha mycket stor del i den segern även om framför allt 2-målskytten Agne Simonsson fick de största rubrikerna och sedan också Guldbollen det året. Ett fotbollsminne att ta med sig även för artikelförfattaren. Matchen direktsändes i Sveriges television och familjen hade nyligen skaffat tv som vi samlades kring. Segern var ett kvitto på att silvret i fotbolls-VM året innan inte kom till av en slump.
Bengts meriter borde enligt artikelförfattaren vara nog för att han väljs in i fotbollens Hall of Fame. Den senaste IFK-aren som hedrades var Zamoras mångårige försvarskollega Åke ”Bajdoff” Johansson, som tyvärr gick bort i december 2014 kort efter att han valts in.
Passningen är härmed slagen till juryn för utmärkelsen.
Källor: Målvakterna av Christer Isaksson; Tomas Junglander; Fotbollboken; IFK:s hundraårsbok.