Stefan Hellberg - Jannes högra hand
Stefan tar emot i IFK: s egen loge ett par trappor upp. En känsla av möte/konferens infinner sig när man kliver in i rummet. Där finns ett avlångt bord med kanske femton stolar runt. En whiteboardtavla på ena kortväggen och ett mini-kök på den andra. Hela långsidan som vetter in mot planen är gjord i glas vilket ger en underbar utsikt över Parkens gröna gräs. Ok, det är konstgjort men ändå grönt. När man står där och tittar ut så suger det i fotbollstarmen. Nu vill man att det ska dra igång.
Vi sätter oss ner med varsin kopp kaffe och jag ber Stefan berätta lite om sig själv.
– Jag 56 år gammal och född här i Norrköping. Jag har fru och två barn, en dotter(20) och en son(24). Sonen har flyttat hemifrån men dottern är kvar hemma. Hon har inte avslutat sin skolgång ännu. Vi har även en hund i familjen.
Folk omkring dig har bara gott att säga. Varför är du så omtyckt?
– Svår fråga. Om det nu är så är det ju jätteroligt. En viss noggrannhet och omtänksamhet har jag nog och det kan säkert spela in. Jag tycker det är viktigt att se alla och försöka hitta positiva bilder hos alla. Grunden måste vara tycker jag, att inte göra skillnad och att försöka stötta och hjälpa. Det kan nog vara en orsak.
Du har jobbat med människor förut innan du blev fotbollstränare?
– Jag har utbildning som fritidsledare i botten. Innan jag började jobba med fotboll så har jag nästan bara ägnat mig åt människor med utvecklingsstörning i mitt yrke. Jag jobbade förr i tiden bl.a. på Storängen i Söderköping
Berätta lite om din tränarkarriär.
– Jag spelade ju själv fotboll tills jag var 25. Fram till nitton så var jag i IFK Norrköping, sedan var jag med och bildade en förening som hette Kick. Vi tog oss upp till div 3 och då hade jag chans att gå tillbaks och spela på högre nivå men valde att inte göra det. Jag skadade mig lagom till säsongen skulle börja det året och när jag väl var spelklar fick jag tillbaks min astma som jag haft som liten. Då var jag 26 år och tyckte att det började kännas jobbigt. Jag jobbade ihop med några som spelade i Ramunder från Söderköping då och på den vägen blev jag spelande tränare där. Jag blev kvar i sex år. Janne Svensson som från början spelade i Ramunder var i IFK Norrköping vid den här tiden och genom ett stipendium i Ramunder fick jag följa med IFK i utbildningssyfte för att se och lära. Där blev jag sedan kvar som tränare för deras U-21 lag. Klev upp som assisterande till Kent Karlsson -89 som ju var ett roligt år när vi tog guld. Jag gick till Sylvia -91 och var kvar där till -02. Det var tuffa år med mycket arbete men vi lyckades ta oss till superettan under den tiden. I en mindre förening är man inte bara tränare utan man jobbar med allt som rör klubben. Men det var roligt, blev ju lite min förening under den tiden givetvis. Träffade även Lennart Lindberg som i dag är materialförvaltare i IFK. Kom tillbaks till IFK -03 som individuell tränare och den sommaren slutade Håkan Ericson som tränare. Då fick jag frågan om jag ville ta över. Var inte helt säker på att det var rätt läge för mig då men tänkte på de chanser jag haft som spelare att komma högre och inte tagit. Så jag bestämde mig för att ta mig an den här utmaningen. Hösten -03 blev tuff, vi fick kämpa för att hänga kvar. Å
Året därpå gick bättre, fick Whass, Rönneklev, Markus Hansson, Andreas Dahlén och Dago Funes. På hösten kom även Pierre Gallo till oss och det var nära att vi tog oss upp det året. 2005 var målsättningen helt klar, vi skulle gå upp. Då tappade vi ”blomma” till Kalmar FF och Gallo´s korsband gick av. Jag kände då för första gången att den energin man har haft och glädjen som fanns höll på att rinna av mig. När man inte hittade energi till nya lösningar och till att lösa problem så blev det väldigt jobbigt. I det läget hade varken jag eller IFK mått särskilt bra av att jag fortsatt som tränare. Då hade jag att välja på att stanna i IFK eller gå tillbaks och jobba i Sylvia. Valet föll då på Sylvia, därför att vid den tidpunkten kände jag att jag inte ville jobba som tränare. Sen kom lusten tillbaks så det blev ett år som tränare -08 i Sylvia. Göran Bergort spelade hos oss i Sylvia när IFK tog över honom som tränare -09. Jag fick då chansen att komma tillbaks som assisterande och tog den. Första året med Göran var inte så lyckat däremot var det väldigt roligt 2010 när vi gick upp. Göran fick ju sluta av olika anledningar. Då, i december 2010 kom Janne Andersson till IFK och vi lyckades hålla oss kvar. Janne har ju en stor erfarenhet och rutin när det gäller allsvenskt spel som vi har jättenytta av. Assisterande tränare är min drömroll just nu, där tycker jag att jag har en kvalitet och kan tillföra. Fjärde året för mig nu och det känns som vi har tagit ett kliv varje år, hoppas vi gör det 2012 också.
Vad räknar du som din största merit?
– Det får nog bli Sylvia när vi tog oss från trean upp till superettan på tre år. Det känns som att det var då jag hade min starkaste period som tränare. Givetvis guldet -89 med IFK och även -90 när Brolin kom till oss men då var jag ju inte lika delaktig.
Roligaste minne?
– Guldet var ju jäkla roligt, alltså. Även sista matchen med Sylvia som gjorde att vi hängde kvar i superettan är ett roligt minne. Att vi klarade oss kvar i allsvenskan förra året och avancemanget 2010 platsar också tycker jag.
Fanns det någon gång en tvekan att ni skulle klara er kvar?
– Det är klart att när man har en period på elva matcher utan vinst så smyger det sig på en viss tveksamhet. Vi som jobbar och spelar i IFK i dag har ju faktiskt inte vidare mycket erfarenhet av allsvenskt spel. Där hade vi en enorm nytta av Jannes erfarenhet, tror jag.
Är du Sylvian eller IFK:are i hjärtat?
– Det där får man nog känna efter den dagen man slutar jobba. När man är mitt uppe i fotbollen då är det ju den omgivningen och de människor man möter och jobbar med som styr hur man känner. De tar ju liksom överhand jämntemot klubbmärket. Självklart har jag IFK i hjärtat, det var ju där jag spelade och fostrades som fotbollspelare till jag var nitton år.
Varför valde du att gå från huvudtränare i Sylvia till assisterande i IFK?
– Det har ju att göra med var i livet man befinner sig. När jag gick från IFK till Sylvia kände jag att nu vill jag kliva fram lite extra och testa mina idéer. I dag har jag en annan situation där jag får jobba med den individuella träningen och gå på djupet där. Det passar mig jättebra i dag.
Vad har ändrats i IFK sedan du var huvudtränare?
– Den stora förändringen är att vi har blivit mycket bättre på att ta hand om varje spelare individuellt. Det handlar ju till stor del om unga spelare och vi måste kunna ha tålamod med dem och deras utveckling. Det sker ju även en utveckling som person i de här grabbarna. Man kanske inte är riktigt färdig i sitt elitidrottstänk bara för att man kommer till en större klubb. Det finns så mycket mer i dag som lockar. Det är sena nätter, mycket datorer, uteliv. En sådan sak som att slarva med frukosten kan man tycka är en bagatell men allt hänger i hop. Man behöver lära sig att leva som en elitidrottsman och till det behövs faktiskt ett visst tänk. Det kan ta ett tag innan en del av de unga grabbarna förstår det själva. Det är vår bit som ledare och inte minst de äldre spelarna att lotsa dem rätt. Där har vi blivit mycket bättre. I dag är vi flera ledare som drar åt samma håll till skillnad mot för 10-15 år sedan, då kanske en och samma ledare hade alla de här rollerna. Förutom Janne och mig så har vi Jonas Hellberg som är ren fys-tränare. Han snackar mycket med grabbarna om hur de ska träna på bästa sätt för att uppnå bästa resultat. Han talar också om kostens betydelse. Vi har Micke Hansson(gädda) som kör rehab och även förebyggande. Dale Reese som läkare och Daniel Ekwall som idrottspsykolog. Och det finns fler personal runt IFK. Alla de här pratar med grabbarna om sin bit och försöker påverka. Det beror mycket på din egen attityd hur bra du kan bli så det är den vi försöker jobba med så mycket som möjligt. Stötta, hjälpa och ställa krav är något vi jobbar med.
Finns det någon skillnad i att jobba med Janne jämfört med Göran Bergort?
– Det finns nog många skillnader, har inte tänkt så riktigt. Däremot en likhet som finns är deras förmåga att lyssna av sina medarbetare hela tiden och därmed få ut det mesta möjliga av sin omgivning. På det viset skapar man en bra arbetssituation och miljö för sina medarbetare. Det är både Janne och Göran suveräna på.
Har du och Janne samma spelidé?
– Jag tror vi har samma grundtanke om fotboll. Det finns ju givetvis småsaker som man diskuterar och idéer som man sticker in här och där, vilket jag tror är en styrka. Det gör att man kompletterar varandra på ett bra sätt.
Krockar ni någon gång?
– Nej, men vi har tydliga roller. Jag pratar ju aldrig t.ex. laguttagningar. Det är ju inte alls min roll. Hur vi spelar har vi diskuterat fram och skrivit ner på papper på ett ganska tydlig sätt så att vi utgår från samma grunder. Då har vi något att kunna gå tillbaks till och använda lite som en mall.
Kan du påverka Janne på planen?
– Ja, Janne är prestigelös på det viset. Alla har chans att påverka. Finns ingen prestige i det. Han lyssnar på alla men sedan är det hans ansvar att ta beslut. Han vill ha folk omkring sig som är kreativa och självgående och tar initiativ. Det känner vi att vi kan göra och det är jätteviktigt för annars får vi inte samma aktivitet.
Skillnad på din roll jämfört med Jannes?
– Att ta ansvar för den individuella tekniken kan man säga, kanske stanna kvar efter träningen ibland och nöta med det som spelarna själva vill eller som jag tycker de behöver. Utöver det ska jag matcha U-21 laget. Jag är ju Jannes assistent, ska hjälpa honom med det han behöver, vara bollplank och sköta det administrativa. Det kan handla om resor, träningsläger och motståndare. Kontaktperson åt alla håll och kanter t.ex. mellan spelare och sponsorer samt vissa sociala uppdrag som spelarna kan komma att behöva utföra. BRIS-projektet som vi håller på med är ett exempel på ett sådant
Du är tillsvidareanställd inte kontrakterad. Det är väl inte så vanligt?
– Nej det är det nog inte. Jag har aldrig tänkt på det sättet. Tror aldrig att jag har haft ett längre kontrakt än ett år någon gång. Det kan ju vara bra om man själv av någon anledning skulle tappa engagemanget eller om man från klubbens sida vill ändra på förutsättningarna. Det känns inte så viktigt att binda sig med långa kontrakt.
Hur mycket tid lägger du ner på ditt jobb? Det känns inte som att 40 timmar i veckan räcker.
– Nej, det gör det inte. Å andra sidan så slipper du som assisterande tränare att hantera biten med laguttagningar, vem ska spela och vem ska sitta på bänken. Som huvudtränare har du det ansvaret. Det är en tung del i det hela, den slet oerhört mycket på mig i slutet. Den mentala biten blir väldigt jobbig. Hur ska jag prata och hantera honom, han som inte får spela. När jag kommer hem nu, även om det kan ringa ganska mycket folk när som helst egentligen så är jag mycket mer ledig. Jag kan släppa sådant. Du har inte riktigt samma press på dig före, under och efter matcher. Som huvudtränare är den biten väldigt tuff. Det är nog så att jag lägger ner mycket timmar på det här jobbet men när jag är ledig så kan jag koppla av på ett helt annat sätt. Jag har inte alls samma press, samma problem som jag hade som huvudtränare. Jag sover bättre nu, behöver inte tänka och grubbla lika mycket. Det är en oerhört stor skillnad, inte minst kontakten med media. Man ska också tänka på att jag får jobba med mitt stora intresse i livet, det är en stor förmån som jag är väldigt glad över. Det gör att man inte ser problem, man upplever inga måndagar även om det kan vara tungt efter en förlust givetvis.
Har du fortfarande samma drivkraft, brinner du lika mycket för fotbollen?
– Ja absolut har jag det men man ska också veta att förutsättningarna kan snabbt ändras beroende på resultat och den kraft man själv har. Med den roll jag har i dag känns det väldigt stimulerande. Jag får chansen att tränga in i faktorer som jag tidigare inte haft möjlighet att göra full ut.
Nu har ni fått hit Morten, Andreas och Gerson. Är Peter Larsson fortfarande aktuell?
– Det kan jag inte svara på, det är Jannes fråga. Men vi är jätteglada för de här spelarna som vi lyckats få hit. Gerson har framtiden för sig och Morten och Andreas har rutin och är sådana spelare som kommer att lyfta de övriga i laget, göra dem bättre.
Finns det en stomme i laget som ni jobbar utifrån?
– Också Jannes fråga, det handlar ju om laguttagningar. Inte min roll alls.
Hur är din känsla för årets trupp?
– Målsättningen har ju varit att etablera oss första året och i nästa steg stabilisera oss. Det tycker jag låter rimligt med årets trupp. Det innebär ju att vi tar ett kliv till och det kan mycket väl vara så att en del spelare tar flera kliv framåt och lyfter oss ytterligare.
Kommer Astrit att bli mer offensiv nu när vi har Gerson och Andreas?
– Jannes fråga. Jag tror att de som spelar centralt måste vara tvåvägsspelare båda två. Vi har ju en stor konkurrens vad gäller de platserna. Armin, Andreas, Gerson och Astrit får alla vara med och slåss. Men jag tror att de som spelar på de platserna kommer alla att vara mer offensiva i år i och med att vi har blivit bättre som lag. Vi kommer att spela lite mer anfallsfotboll, få fram våra centrala spelare högre i banan.
Förra året fick ni en nästan helt ny backlinje som tog lite tid att spela in. Likadant i år?
– Svår fråga. Man måste tänka på att vi hade väldigt mycket skador, utvisningar och avstängningar. Det blev väldigt ryckigt bland innerbackarna tack vare det. Vi får hoppas vi slipper det i år, det är viktigt att ha en stabil backlinje.
Någon du tror på lite extra i år. Någon som kan ta ett stort kliv?
– Den frågan svarar nog ingen tränare på. Vi har väldigt många som skulle kunna utvecklas bra i år. Jag vill inte lägga press på någon enskild, för det är vad som händer om man pratar om vissa namn. Däremot tror jag att alla våra rutinerade spelare hjälper de yngre att lyfta sig genom att införa en bra kultur i laget både vad gäller träning och attityd.
IFK har ju lyckats få fram många talangfulla ungdomar sista åren som ger sig iväg utomlands. Försöker ni behålla dem i IFK?
– Det beror mycket på vad killen själv vill. Har han bestämt sig för prova så känns det inte bra hindra honom. Hur som helst så är det så att de stora klubbarna i Europa är bättre och har andra förutsättningar till en bra fotbollsutbildning än vad vi kan erbjuda. Vårt jobb i sådana här fall är att hålla en jättebra kontakt med de här spelarna. Det kan ju vara så att någon eller några inte når ända fram, då ska vi vara där som ett bra alternativ för dem. Scenariot kan även vara att de lyckas och får en bra fotbollskarriär kanske i Europa, när de sen vill trappa ner kanske vi kan få dem som hemvändare till IFK. Där har vi ett bra exempel i Elfsborg som ett tag hade många hemvändare i laget. Och sen är det ju så också att vi inte kan ta hand om alla unga duktiga spelare. Vi har bara ett antal platser i A-truppen för just ungdomar. Vi behöver ha en bra mix i laget.
Inför 2012 har ni förstärkt försvaret ytterligare, innebär det ett defensivare spel eller blir effekten tvärtom att man vågar mer framåt?
– Anfall är bästa försvar heter det ju men det grundar sig också i vilken skicklighet man har att hålla i bollen. Ska vi kunna göra fler mål och släppa in färre, då gäller det att man har ett eget spel där man har mycket boll. Då är det viktigt med ett stadigt försvar och att man äger mittplan. Så förhoppningen är att bli lite mer offensiva.
Premiären avklarad, AIK borta. Hur såg det ut tycker du?
– Det var egentligen en förlängning av vad vi har sett på träningen, att vi har blivit lite starkare. Försvarspelet såg bra ut, vi var täta i laget. Vi hade ett bra utgångsläge i försvaret och vi var väldigt bra i våra defensiva omställningar. Offensivt var vi väldigt bra på att hitta spelvändningar och vi gick bra i djupled med flera spelare. När vi fick rättvänd spelare på mittplan så tog vi djupledslöpningar, det var ju så målet kom till bl.a. Sen kan man inte dra några stora slutsatser av ett sådant här möte. Det är vår första match och AIK bytte friskt och provade många spelare. Klimatet var väl inte optimalt heller. Men vi fick bekräftat att den trenden vi sett på träning håller sig.
Vad väntar du dig av 2012?
– Att vi som lag stabiliserar oss och tar ett kliv till tycker jag är en realistisk förväntan. Jag tror även att vi kommer att se en individuell utveckling på ett antal spelare som tar ett kliv upp mot sverigetoppen. Det är sådant man drömmer om och hoppas på.
Vilken placering hamnar IFK på i Allsvenskan 2012?
– Jag tror vi kommer att sluta i spannet 8-12
Då säger vi en tionde plats?
– Det kan vi göra.
Tack Stefan för att du tog dig och lycka till.
Sammanfattningsvis så är det nog ingen överdrift att säga att Stefan är noggrann, man kan förstå varför han är en omtyckt person. När man lyssnar på honom när han pratar om fotboll och hans syn på människor så förstår man att han älskar sitt jobb. Han gillar att jobba med den individuella tekniken, påverka och förbättra. In och peta i alla detaljer, hur man tar emot boll, första touchen, kort sagt att man alltid kan förbättra sig. Han menar att fotbollen som spel är i ständig rörelse, förnyar sig dagligen, tempot blir högre och högre. Som fotbollsspelare i dag gäller det att förstå det och hänga med i utvecklingen. Stefan är också väldigt noga med att påpeka att de är ett helt team bestående av flera ledare, tränare och läkare som alla har sin roll som påverkar laget.
Tänkte passa på att fråga er läsare om ni tycker det är intressant med intervjuer av det här slaget. I så fall kanske jag fortsätter.