Stop Me If You Think You've Heard This One Before
Jag kan ingenting om smink. Vet knappt vad skillnaden är på mascara och eyeliner. Bara sådant som man kan mäta kan jag förstå. Och just därför begriper jag inte varför Djurgårdens IF envisas med att sminka en gris.
Måhända orättvist, men jag hade högre tankar om DIF. Förra året trodde jag att Kim & Tolles rövargäng skulle snuva Malmö FF på guldet och länge såg det ut att bli just så innan målrakan uppenbarade sig. Då varken orkade, kunde eller försökte järnkaminerna tillräckligt mycket och väl för att kunna hävda sig. Kanske berodde på någon slags självbedrägeri, att de gick på illusionen om sin egen storhet att de glömde bort att arbetet faktiskt skulle slutföras. För sanningen var att Djurgården hade kvalité nog för att stå överst på den där pallen. Dessvärre står bokstaven R som i "realitet" före S som i "sanning" i SAOL och därför landade Blåränderna på en tredjeplats.
När jag bänkade mig för att se Djurgårdens genrep mot norska ligafyran Lilleström ville jag se något annat. Jag ville se den där frågande utmanaren som blev ett utropstecken, de som med all eftertrycklighet bevisade att de var en guldfavorit. Den där insatsen som skulle få Malmö FF att bli nervösa och känna behovet att hosta upp de där sura 30 miljonerna för att "få himm" Colak till sundet.
Låt oss säga att det DIF visade upp denna lördagseftermiddag hade inte ens skrämt Nasse.
Trots ett hittills 100 %-igt hemmalag under försäsongen var första halvtimmen en enda lång transportsträcka. Lilleström åkte till Stockholm med tydliga direktiv - Ligg lågt och sakta ned tempot. Gott så. Problemet var att järnkaminerna lurades in det där vaggandet utan att göra speciellt mycket åt det. Det gick långsamt, trögt och enkelspårigt. Detta borde inte komma som en överraskning för vare sig spelarna eller ledarna. Djurgården kommer ha besök av fler motspelare som kommer göra precis samma sak. Då måste hemmalaget ha en betydligt bättre manual kring hur de skall göra för att dunka ner den där köttmuren som ställdes upp. I långa stunder såg det ut som att DIF var nöjda med att bara få hålla i bollen utan att göra något av den. Bollinnehav för bollinnehavets skull. De hade långa anfall, absolut, men som sällan resulterade.
Inte förrän sista tio av första växlade Blåränderna upp tempot. Det blev ett mer varierat passningsspel, kombinationer mellan korta och långa bollar och fler utmaningar en-mot-en. Rasmus Schüller hade två fina avslut på mål inna Haris Radetinac retligt enkelt skruvade in 1-0 i bortre gaveln. Där och då tänkte jag att dominansen skulle fortsätta i andra och tvåfotade Schüller var inne på samma sak i halvtidssnacket. Att Lilleström skulle bli trötta av att jaga boll och att de då skulle hitta ytor enklare.
Märkligt nog var det Djurgården som såg tröttast ut när andra halvlek väl startade.
Om anfallsspelet var långsammare än en snigel på söndagspromenad så var det minst lika frustrerande att se fuskandet i försvaret. LSK verkade inte ha större ambitioner med matchen än att spela defensivt, vilket också märktes i offensiven som om möjligt gick långsammare än hemmalagets passningsspel. Därför är det anmärkningsvärt att det var så enkelt för dem att hitta en spelare bakom Djurgårdens mittfält. Djurgårdens första press var i bästa fall passiv och i sämsta fall ickebefintlig på ett sätt som provocerade fram enkla försvarsmissar. Turligt nog för hemmalaget hade inte norska ligafyran tillräckligt med kompetens för att förvalta detta till bra målchanser, men nog borde det oroa Kim & Tolle inför Svenska Cupen som startar om lite drygt en vecka.
Ett taffligt genrep kan alla göra, men det som borde få alla Djurgårdare att vara ängsliga är de spelarkommentarer som dök både under och efter matcher. Rasmus Schüller, som kan ha Allsvenskans bästa höger- och vänsterfötter på en och samma gång, menade på att Djurgården hade "bra fart" i första halvlek, medan målskytten Radetinac menade på att de hade "kontroll" på matchen. Om den sistnämnde menade "kontroll" som i att de hade mycket boll utan att vilja göra något med den skriver jag under på det, men finländarens kommentar är antingen direkt lögn eller världsfrånvänd. Merparten av Djurgårdens passningar gick till närmsta spelare som på ett pärlband, vilket gjorde det hur smidigt som helst för gästerna att försvara sig.
Flytta lite åt högre, lite åt vänster. Ligg kvar.
Svårare än så är det inte att försvara sig mot Djurgårdens IF anno 2022. Passningsspelet från hemmalaget genomfördes med låg svårighetsgrad och utan ambition.
Varför DIF-spelare envisas med att det var en bra insats kan nog bara de själva begripa, men alla andra på Telefonkiosken såg det för vad det var - En gris.
Förvisso sminkad, men likväl en gris. Mer än så kan en förvänta sig av en guldkandidat än att såsa mot en norsk ligafyra.
Bekvämt nog kryllar det av matchvinnartyper i Blåränderna som kan ta udden av detta. Spelare som nämnda Schüller, Eriksson och inte minst Radetinac har tillräckligt med kvalité att avgöra matcher på egen hand, som fallet var idag.
Problemet är att de kommer möta lag av betydligt högre kaliber än Lilleström SK.
