Storslam för Erik Niva i Guldskölden 2020: ”Extra kul i år”
SvenskaFans besökare har sagt sitt: Erik Niva sitter kvar på tronen som Årets sportjournalist. Sportbladet- och Viaplay-profilen kammar hem totalt fyra priser i Guldskölden 2020. – Det känns extra kul det här året, säger Niva.
Finalomröstningen för Guldskölden 2020 är avslutad och räknad.
Återigen är det Erik Niva som tar storslam, efter övertygande segrar i fyra kategorier: Årets sportjournalist, Årets sportreporter, Årets expert och Årets sportpodcast. Priset i den sista kategorin får han för podcasten When we were kings, som han gör tillsammans med Håkan Andreasson.
– Det känns skitroligt. Vissa år har jag känt ett behov att skrapa lite med foten, titta ner i backen och betona att det känns oproportionerligt och skevt mot vissa kollegor. Det resonemanget är giltigt även i år. Men jag kan också unna mig att känna mig både ”glad och stolt”, som Micke Stahre hade sagt, säger Erik Niva och fortsätter:
– Det har varit ett väldigt produktivt år. Flera av de stora arbeten som jag har gjort, har jag gjort tillsammans med många andra. Podcasten gör jag tillsammans med Håkan Andreasson. Jag har skrivit en bok och ett ljudverk med Martin Mutumba (”Äkta hela vägen”). Det är en majoritet av mina arbeten det senaste året som jag har gjort tillsammans med andra, och de ska känna sig delaktiga i de här priserna.
I och med priset som Årets sportjournalist kan Erik Niva nu stoltsera med ha vunnit priset alla gånger sedan 2010.
– Det är klart att tio år i rad har varken Rangers eller Celtic lyckats med. Det är något magiskt med den gränsen. Det gör att det känns extra kul det här året, säger han.
Unnar du dig något när du vinner sådana här priser? Kan du känna i glädje i vardagen?
– Jag försöker. I grunden så brukar jag konstatera faktum och gå vidare. Där är jag lite trist och grå, och det påverkar mig inte jättemycket när folk tycker jag är usel eller bra. Men med åren har jag försökt inse att man behöver värdesätta de goda dagarna och de värdefulla kvittenserna på ens arbete också. Det ger någonting till livet och yrkesutövningen och det vore skam om jag inte klarade av att tillvara på det. Jag blir lite bättre på det hela tiden.
– Jag förstår också att det inte alltid kommer vara såhär. En dag kommer folk att rösta i en annan riktning. Och det får inte vara det som styr glädjen och energin i mitt jobb, utan utmaningen kommer bestå i att tycka att det här är lika viktigt och stimulerande att jobba med, när jag inte längre kan njuta av sådana här priser och tillfällen.
Du har nästan återuppfunnit dig själv senaste året med nya former av berättande i ”When we were Kings” och ”Under tröjan” – hur svårt är det att hålla sig aktuell och innovativ hela tiden?
– Min självbild gick länge ut på att jag var traditionalist, konservativ och obenägen till förändringar. När det dök upp ett nytt socialt medium där det förväntades att jag skulle producera så ryggade jag alltid tillbaka. Nu har jag kommit på mig själv med att det inte är sådan jag är. Jag kanske har en idé om att jag ska vara en trubbig norrlänning, men i själva verket tycker jag att det är kul med förändring och nya saker.
– Jag har nog haft en fördel av att mediebranschen har snurrat så mycket sista tio åren. Jag har blivit tvungen att återuppfinna mig själv hela tiden, för gör du inte det så riskerar du att snabbt tappa i relevans. I någon mån har jag därför fått hjälp av branschen att skydda mig – mot mig själv. Om man hade kommit undan, som man kanske gjorde förr, med att skriva en artikel i en papperstidning tre gånger i veckan så finns det en risk att jag hade blivit så bekväm att jag hade nöjt mig med det. Nu är inte det ett alternativ så som medielandskapet ser ut. Det är ganska krävande men, på ett viktigare sätt, är det jävligt utvecklande.
Erik Niva, här i Guldskölden 2012, när han tar tredje raka segern som Årets sportjournalist.
Vilka format finns kvar för dig att testa?
– Vissa nya sociala medier. Jag har inte dansat på TikTok ännu, till exempel. Mer allvarligt så har jag aldrig ägnat mig åt berättande och förklarande journalistik i rörlig bild. Visst, jag har suttit i en tv-studio och tyckt till om Everton och West Ham. Men jag har inte gjort den samhällsförankrande fotbollsjournalistiken i rörlig bild. Det är mark som finns kvar att utforska och erövra. När det blir får vi se. Jag sitter inte med några fasta eller tydliga planer just nu.
Finns det någonting i svensk sportjournalistik som du saknar idag?
– Där måste man nog utgå från sig själv: sina brister och svagheter. Jag är svag på ekonomijournalistik, på granskande journalistik och att begära ut offentliga handlingar från samhällets institutioner. Där finns det många andra som är väldigt duktiga. Jag hoppas att de journalisterna blir fler, att de blir duktigare och att de får ännu mer utrymme. Jag hoppas att det finns folk där ute som kan komplettera alla oss andra. Det har aldrig varit den mest prioriterade genren inom sportjournalistik och det hade nog varit nyttigt om den hade blivit det. Att till exempel Linda Hedenljung får vinna ”Årets Sportjobb” med ÖFK-granskningen är väldigt rätt och rimligt.
Till sist – du är inte lite sur på oss för att vi har tagit bort kategorin ”Årets sportkrönikör” som du har prenumererat på?
– Där känns det som att jag fick reporterpriset i år istället. Det blev väl en ”nordisk kombination” av skrivande journalistik. Däremot får ni gärna återinföra ”Årets sportbok”. Är det någon som förtjänar en Guldsköld så är det Martin Mutumba – han borde föräras med alla tänkbara priser som finns.
Här är alla vinnare i Guldskölden 2020.
