Sundsvall - MFF 1-4: Serieledning och psykoanalys.
Så var det då äntligen igång igen! Vi har redan avverkat träningspremiären, träningsmatchpremiären SAMT tävlingsmatchpremiären, men ingen av dem har ju något att sätta emot en ALLSVENSK premiärmatch! Årets första motståndare var Giffarna som tog emot mästarna på plasten uppe i Sundsvall, och det gick helt ok får man väl lov att säga. Men tråkigt nog hamnade mycket av det rent spelmässiga i skuggan, då det även var premiärmatch för Michael Lerjeus.
Låt oss dock börja i rätt ände. 4-1-seger. Borta. I Sundsvall. För första gången sedan 1991 som om inte det vore nog. Många av supportrarna till konkurrerande lag har på förhand oroat sig över huruvida MFF kommer bokstavligen kunna jogga hem serien i år, och efter de inledande tjugo minuterna tycktes deras mardrömmar ha varit sanndrömmar. Ettan kommer efter att Berget viker in ifrån vänster och avlossar högern i matchminut sex - ett skott som nog Naurin bör kunna ta? Sedan fortsätter MFF rulla runt bollen tämligen ostört, och tio minuter senare sitter tvåan - återigen är det Berget som sätter dit den inifrån straffområdet efter högerinspel och dåligt markeringsspel. Visst har han fått smyga lite under radarn, Jo Inge? Medan Eikrem har näst intill mytologiserats, och de andra nyförvärven har snackats upp rejält så har Berget lite glömts bort. Inget konstigt egentligen då konkurrensen om uppmärksamhet är god, men ändå. Och nu när han ju t.om har snaggat skallen så finns det inga ursäkter att glömma bort honom.
Men det var inte slut där. På ett näst intill identiskt vis som vid 2-0-målet kommer bollen in från höger igen, och Rosenberg prickar in bollen med vänstern efter bakåtvrickning från Eikrem. Matchklockan visar 20 spelade minuter, och jag skenar iväg i tankarna - var fan ska detta sluta? Sundsvalls-spelarna är alltid steget efter både fysiskt och mentalt, något man inte konstant kan bjuda på mot ett lag som MFF. Katastrof försvarsmässigt, men de förmår iallafall att skapa lite chanser framåt. Ett läge kommer från högerkanten efter bolltittning i bortaförsvaret, och sedan har Pa Dibba en boll i stolpen efter att både Anton och Erik går på samma skottfint.
Försvaret är inte helt hundra när det väl ställs på prov - men herregud. 3-0 alltjämt. Bara inte..... jaha, där kom det. Efter en halvtimme lyckas en Sundsvalls-spelare göra sig fri, och bakom sig har han Adu som noga håller händerna borta för att inte ge upphov till några feltolkningar. Dock gör han misstaget att sträcka ut sin högerhand i närheten av sin motståndares axel... och resultatet blir straff och rött kort. Lerjeus har känt sig förbisedd bland alla MFF-mål och känner sig tvingad att agera. Att Adu knappt ens snuddar vid tröjtyget spelar ingen roll. Johan Eklund reducerar från elva meter, och hemmapubliken jublar, ovetandes om vad detta kommer innebära för matchens fortsatta underhållningsvärde. Mirakulöst nog blir det dock ett mål till i matchen. Oscar Lewicki når högst på Eikrems frispark drygt tio minuter innan halvtid och dödar tanken om en mirakelvändning som inte ens hann uppstå. Återigen något svajigt agerat av keepern, men riktigt bra tryck i pannan av Lewicki.
Andra halvlek är inget annat än en ren Golgata-vandring (en referens som ju ändå ligger rätt i tiden). Giffarna får till det offensivt några gånger, men de vågar aldrig riktigt släppa på handbromsen och jaga ytterligare reduceringsmål, troligen vettskrämda vid blotta tanken av ett MFF med möjlighet till kontring. Gästerna är ju sedan inte helt missnöjda med det rådande resultatet, och medvetna om att man trots allt ändå är en man kort och inte behöver gambla i onödan.
Som följd av Lerjeus-incidenten kom Rasmus Bengtsson in istället för Sana i halvtid och skötte det bra i en trebackslinje. Andra spelare att lyfta fram lite extra är givetvis Jo Inge, Eikrem som med sin spetsompetens lyckades producera tre (?) assistpoäng, men också Lewicki som verkligen var ÖVERALLT. Befriad från hans mer defensivt utpräglade roll i Häcken så städar han numera inte bara rent på centralt mittfält, nu kan han även stundtals vara ett hot offensivt, såväl på fasta situationer som i öppet spel. Duracell-kanin deluxe.
Okej, nu kanske någon tycker jag fokuserar på fel saker. Men återigen, denne Michael Lerjeus. För ett tag sedan var det en solklar hands i 08-derbyt, nu var det en osannolik frilägesutvisning. Det kanske vore läge att gå åt sidan ett tag. Eller rättare sagt, TAS åt sidan för ett tag. För av Lerjeus egna uttalande efter match att döma så har allt tydligen gått helt rätt till (sagt till Expressens Daniel Kristoffersson, när CMORE-studion bad om en förklaring flydde han som en rutinerad politiker), och han förväntar sig troligen fortsatta lovord snarare än någon slags reprimand. Såhär kan vi bara inte ha det. Bara en omgång har gått, 29 orörda omgångar återstår. Plocka bort honom nu så är detta glömt sen. Såvida inte Adus oöverklagningsbara frånvaro resulterar i torsk mot AIK på torsdag, men det får vi väl ta då.
Just det. 4-1 blev det. Mitt i all den misär som följde kvarstår det faktum att MFF är fortsatta serieledare och alltjämt Sveriges bästa lag. Om detta hade hänt något annat gäng så hade säsongen redan förklarats som körd. Andra föreningars framtidsutsikter avgörs av felaktiga offside-avblåsningar som skedde för två år sedan. När domarmissar drabbar MFF syns det inte nödvändigtvis på resultattavlan. Det om något är ett styrkebesked som inger hopp så det både räcker och blir över.
