Supporterrivalitet i Berlin – en mur som byggts upp
Vänskapen som länge funnits mellan Berlins två största klubbar är död. Detta menar Thomas, Union Berlinsupportern som föddes i Östberlin mitt under kalla kriget. Hertha Berlin och Union Berlin har länge haft en fin relation trots sina olikheter. De senaste åren har stämningen klubbarna emellan förändrats. Den gemensamma kampen mot kommunismen har bytts ut mot ett ömsesidigt hat. Men kanske hade klubbarna tjänat på att knyta vänskapsbanden på nytt.
Det gråa molntäcket ligger som en slöja över Hausburgparken i de östra delarna av Berlin. Bara ett stenkast från parken möttes Union Berlin och stadsrivalen Hertha Berlin för första gången. Berlinmuren hade rivits bara några veckor tidigare och i början av januari 1990 spelade lagen för första gången mot varandra. Matchen ägde rum i den numera nedlagda inomhusarenan Werner Seelenbinder Halle. Tre år senare revs hallen för att bygga en Velodrom där.
– Läktarna (som endast rymde 4000 personer) var fyllda till bredden. Union- och Herthasupportrar bredvid varandra, hand i hand, berättar Union Berlinsupportern Thomas medan vi går runt i parken.
En speciell relation
Relationen mellan Union Berlin och Hertha Berlin är speciell. Två klubbar som spelar i samma stad utan någon historisk rivalitet. Istället har det funnits ett tydligt vänskapsband mellan klubbarna genom åren. De hade inte mycket gemensamt, men enades starkt under avskyn för Östtysklands kommunistiska regim. Tillsammans, men på varsin sida, var budskapet från supportrarna att Berlinmuren måste ned.
Unions sportsliga framfart sedan avancemanget till Bundesliga 2019 har skapat växtvärk hos klubben som sällan varit synonym med framgång. Förvisso var man relativt framgångsrik inrikes i början av 1900-talet under namnet C Olympia Oberschöneweide. Då gick klubben bland annat till final i de tyska mästerskapen. Under början av 1960-talet omorganiserade klubben och FC Union Berlin såg dagens ljus, om än bakom murarna. Under åren som följde studsade laget som en jojo mellan andra- och förstaligan i öst.
Thomas precis bredvid velodromen.
”Muren måste bort”
Thomas föddes innanför murarna i dåvarande Östberlin år 1973. Vid 12 års ålder såg han sin första match med Union Berlin på plats.
– Jag blev helt tagen av atmosfären inne på arenan. Det var en tuff och vild miljö, precis det enda mina föräldrar ville att en match inte skulle vara, säger Thomas och skrattar.
Under första säsongen som aktiv supporter gick Union Berlin upp i högsta serien i dåvarande Östtyskland. Laget slutade på en sjundeplats första året i högstadivisionen vilket sågs som en stor framgång internt för supportrar svältfödda på framgång. Han beskriver livet på läktaren som en plats där man kunde uttrycka protester mot orättvisor, utan att behöva möta konsekvenserna.
– Förvisso behövdes det göras subtilt, men när motståndarna ställde upp muren vid frispark brukade vi ropa ”muren måste bort”, berättar Thomas medan vi slår oss ned på en bänk i parken.
Parallellt med Union Berlins harvande i Östtysklands ligasystem, såg Hertha Berlin sina glansdagar i Västtysklands motsvarighet. Topplaceringar i ligan varvades med spel i internationella cuper under 70-talet när Hertha var ohotad etta i Berlin.
Då Union Berlin som vi känner det idag bildades i Östtyskland, var det med stor glädje Union och Hertha spelade sin första match mot varandra. Året var 1990, bara månader efter Berlinmurens fall.
Spelar med dom bästa nu
Thomas visar mig runt i parken. Vi korsar den stora bilvägen för att ställa oss vid Velodromen. Vi andas in den historiska luften som omger platsen där Hertha och Union Berlin spelade sin första match. Thomas berättar om ett besked som klubben presenterade i veckan. Något som gjorde honom väldigt glad.
– Just denna vecka är första gången sedan murens fall som klubben kunde presentera ett positivt eget kapital. Helt otroligt. En lång tids arbete med rätt människor på rätt positioner inom klubben har gett resultat, berättar den till synes imponerade Union Berlinsupportern Thomas.
Efter Union Berlin avancerade till Bundesliga för första gången, 2019, har klubbens popularitet skjutit i höjden.12 000 medlemmar har blivit 62 000 medlemmar på bara några år. Tar man en titt på klubbens historia inser man att de 22 000 som får plats på arenan under hemmamatcher, inte är där för framgångarna. De har stått där i vått och torrt. Vissa har även varit med och byggt den arena de står på. Att klubben växer när framgången nu är en del av verkligheten ser Thomas som något naturligt. Han ville dock påminna om att framgången inte kommer att vara för alltid.
– Oliver Ruhnert (Union Berlins sportchef) sa någonting klokt. Han sa ”Vi spelar i Champions League, men vi är ingen Champions Leagueklubb”.
Jag frågade Thomas om han kan förtydliga vad sportchefen menar med uttalandet.
– Att vi kanske spelar med de bästa nu, men så kommer inte alltid vara fallet.
”Så vill jag inte ha det i min klubb”
Thomas berättar om konstnären och tillika supportern Daniel Blauschmidt som under början av 2000-talet stiftade fyra grundlagar som gäller på läktaren. Något som han menar sätter ramarna för klubbens supporterkultur än idag.
– Vissla inte åt ditt eget lag, skyll inte förluster på enstaka spelare, lämna varje match hes och lämna inte en match före slutsignalen. Det är något vi måste påminna om hela tiden. Samtidigt är det inte så svårt för tillfället, vi har sju raka förluster och leder med exempel på varje match. Allt för att visa de nya supportrarna vad som gäller på Stadion An der Alten Försterei.
Han jämför detta med rivalen Hertha Berlin som han menar fokusera mer på hat än kärlek. Han dra upp exempel där spelare varit tvungna att ge bort sina tröjor till supportrarna efter förlust, hotfulla besök på träningsanläggningar och stormande av planen när Hertha BSC degraderades.
– Så vill jag, och många med mig, inte ha det i vår klubb.
Thomas i Hausburgerparken.
Relationen har förändrats
Att växa som klubb kan vara positivt bland annat för ekonomin. Det kan även medföra en del problem. Hertha Berlins supportrar Joakim och Jimmy menade att Union Berlin säljer ut sig som klubb när de väljer att spela på Olympiastadion. När de har möjligheten att spela på sin egen arena. Thomas håller inte med om resonemanget.
– Tekniskt sett är det möjligt att spela hemma på Köpenick (Samhället där Union Berlin har sin hemmaplan) nu. Samtidigt så skulle det inte ske på våra villkor. Sponsorer och inbjudna från UEFA skulle minska kapaciteten på arenan, säger Thomas.
För att så många supportrar som möjligt skulle få se Union spela valde klubben att spela hemmamatcherna på Olympiastadion med drygt 70 000 platser kontra 22 000.
– Ett beslut som inte alla supportrar gillade. Men det var enda chansen för att alla som vill se matcherna får möjligheten att göra det.
Thomas beskriver rivaliteten mellan de två Berlinklubbarna som gått från att vara lågmäld och vänskaplig, till mer hätsk de senaste åren.
– I Unionkretsar brukar vi säga ”rivalitet utan våld”. När några supportrar till Hertha Berlin då valde att måla stort på en vägg nära vår arena strax innan avancemanget till Bundesliga ”Om ni går upp kommer vi döda er”, då har det gått för långt, säger Thomas samtidigt som han ser bestört ut. Han fortsätter:
– Den nya generationen supportrar tycker om att uppmärksamma skillnaderna mellan klubbarna, snarare än det som en gång förenat dem. Därför tror jag att det är omöjligt att det vänskapsband som en gång fanns ska tändas på nytt. Lågan är död.
För tillfället finns inga matcher mellan lagen inom synhåll, men Thomas hoppas det inte dröjer alltför länge innan lagen möts i högstaligan.
– Nu är vi i Champions League och växer som klubb, samtidigt vet vi att det inte kommer att vara för alltid. Kan vi stanna kvar i högstaligan över tid, samtidigt som Hertha Berlin lyckas få ordning på sin ekonomi och tar steget upp igen. Då kommer jag vara nöjd.
Attitydförändring över generationer
I en annan del av stan träffar jag de två svenska Hertha Berlinsupportrarna Joakim Sparr och Jimmy Rydström. Vi möts upp vid en av Herthas Berlins supporterbarer. Baren är liten och mysig med tegelväggar inomhus. Då sensommarvärmen ännu inte lämnat staden väljer vi att sätta oss utomhus.
Joakim Sparr har varit aktiv supporter sedan 2009, men flyttade hit så sent som i somras. Jimmy Rydström, som driver den svenska supporterklubben OFC Hertha International 22, har bott här i fem år. Båda lämnade Sverige för kärleken till Hertha Berlin.
Varför blev det just Hertha då? Hertha Berlins hemmaplan, Olympiastadion, spelade en stor roll för de båda supportrarna. Framförallt människorna som står på läktaren.
– Det är ju en otroligt unik arena. Det är som ett kolosseum med ett otroligt tryck när det är fullsatt. Sen är det jäkligt skönt att det numera är en opolitisk klubb. På våra läktare är alla välkommna vare sig du är homosexuell eller straight. Komunist eller liberal och svart eller vit, på Herthas läktare finns hela spektrat och det är aldrig några problem däremellan, berättar Jimmy Rydström
Bartendern kommer ut och tittar till oss för att se om vi behöver påfyllning i glasen, som ännu bara är halvtomma. Historiskt sett har rivaliteten mellan Union Berlin varit marginell. Dels på grund av historiska och geografiska uppdelningen när det var Öst- och Västberlin. Men även sportsligt har lagen allt som ofta hållit till i olika delar av ligasystemet. Med Hertha Berlin som den ständiga storebrodern.
– Det har funnits vänskapsband historiskt, med muren och allt. Människor som var med under den tiden har inget emot Union Berlin. Vi höll till i väst och de gjorde sitt nere i skogen i Köpenick i Östberlin. Det är istället de killar som kommer fram nu som är typ 20-25 och ska visa sig lite från tuffa sidan. De vill ju skapa ett hat, menar Joakim Sparr som inte ser poängen med att hata.
Olympiastadion färgad i rött
De båda supportrarna menar att rivaliteten av naturliga skäl har växt sig större när lagen spelat i samma liga de senaste åren. Hertha Berlins degradering till andraligan under fjolårssäsongen smärtade mycket. Samtidigt som det till viss del var nödvändigt. Till exempel har de av ekonomiska skäl tvingats satsa på egna akademin. Det är ett längre hållbart alternativ och något de båda ser positivt på.
Att sedan se Union Berlin fylla Olympiastadion, Herthas Berlins hemmaplan, i rött under Champions Leaguekvällar. Det smärtar mycket menar supportrarna. Anledningen till att matcherna spelas där enligt Union Berlin, är det höga trycket på biljetter och att man vill tillgodose efterfrågan. Något man inte kan göra på Stadion An der Alten Försterei (union Berlins hemmaplan) som rymmer 22 000 personer. Trots de ombytta rollerna sportsligt är det inte tal om någon identitetskris, säger Joakim Sparr.
– Under Union Berlins första match i Champions League, på Olympiastadion, bredde de ut banderoller om att de inte låter sig köpas av väst. De har sån stolthet i att de byggt upp sin egen arena och är arbetarnas klubb och så vidare, berättar ha innan han utrbister:
– Det var ju precis det ni i den klubben gjorde när ni bytte till vår arena!
Joakim Sparr tv. och Jimmy Rydström th. utanför supporterbaren.
Jag lämnar Jimmy Rydström och Joakim Sparr på baren och beger mig hemåt. Det har blivit mörkt. När jag passerar Hausburgparken där jag träffade Thomas tidigare under dagen förs tankarna tillbaka till något han berättade om rivaliteten. När Hertha Berlin degraderades till andradivisionen förra säsongen var Thomas osäker på hur han skulle känna. En del av honom var ledsen på grund av de vänner han har som håller på laget. Samtidigt är han av åsikten att laget förtjänade att åka ned efter år av vanskötsel från klubbledningen.
– Hertha Berlin spenderade hundratals miljoner, utan en tanke på konsekvenserna det får om den sportsliga succén uteblir. Nu står de här med byxorna nere.
Förenas under rivalitet
Relationen mellan Union Berlin och Hertha Berlin har alltid varit speciell. Den vänskap och ömsesidiga kamp mot kommunismen som genomsyrat klubbarna har tynat bort. Kvar finns ett Hertha Berlin i ekonomiskt förfall i stort behov av långsiktigt tänk.Samtidigt som Union Berlin med långsiktiga medel lyckats befästa sin position i högstaligan och mår förhållandevis bra som klubb. Förr var rollerna ombytta. Kan vänskapsbanden som en gång var så starka, få en nytändning i form av att dela med sig av misstag och erfarenheter klubbarna emellan. Då kanske Tysklands högsta liga kan få se en rivalitet värdig en huvudstad. Med två klubbar och två supporterskaror som förenas under rivalitet med vetskapen att de båda mår bättre av att ha den andra vid sin sida.
