Supportrar får fotbollen att leva

Det andra dödsfallet drabbar en familjefar. Hans barn vaknar upp i morgon utan sin pappa. Och morgonen efter det. Och dagen efter det. Och alla andra dagar framöver. Genast står många förståsigpåare med pekpinnar och skuldlägger hundratusentals personer för det inträffade. De är också snabba med att häva ur sig olika straff och så kallade lösningar. Att skuldlägga hela supporterkulturen och hävda att dödsfallet är fotbollens fel är lika fel som som att hävda att det är politikens fel att Showan blev knivhuggen i Malmö. Med deras logik, som att spela utan publik t ex, betyder det att vi borde ställa in alla val. Det är någon eller några individers handlingar. Inte alla fotbollsintresserades fel. Att hävda det är respektlöst mot de döda, deras anhöriga och alla andra som var där.
 

Trots missödena ovan vilka är lika sorgliga som förkastliga så förstår jag att det händer. Bara för att jag förstår det betyder inte att jag försvarar det. Absolut inte. Inte heller ska jag behöva acceptera det. Jag förstår det för att jag har växt upp på läktarna runt om i Sverige och är en del i vad som går under uttrycket supporterkultur. I mitt tycke är supporterkultur något av det vackraste som existerar. Se bara hur supportrar sluter upp för varandra i sorgens stund och hur lagtillhörighet ställs åt sidan. Hur mycket respekt, medmänsklighet och värme som sprids. Det är supporterkulturen jag försvarar, inte bara förstår.
 

Ingenting är svart eller vitt när det handlar om människor. Våldet har ökat runt fotbollsmatcher, det vore konstigt annars. Jag tänker närmast på att klimatet i samhället har blivit hårdare, på alla plan. Det speglar av sig på landets största rörelse. På 90-talet var det också oroligt på läktarna där även influenser från högerextremister smög sig in. Då, liksom nu, var nazismens fäste i samhället större och det var inte ovanligt att demonstrationer blev rena slagfält. Supportrarna var de som städade undan detta från fotbollsarenorna, inte lagstiftningar om att spela utan publik, hemma som borta. Klubbarna arbetar hårt med att förbättra säkerheten och för dialoger med sina supportrar. De får även dryga böter när något inträffar. Jag ser inte att till exempel musikbranschen lägger ner lika stora resurser kring detsamma. Detta trots att det på en konsert ofta begås fler brott och polisingripanden än på en fotbollsmatch.
 

Media behöver använda sig av fler journalister med bakgrund från supporterleden. Efter söndagens dödsfall har detta börjat i liten skala men kan utvecklas mycket mer. Vem vill se politiker eller andra experter sitta och tycka till om något det inte är insatta i? Den debatten har vi redan sett i Sverige. Nästa gång det debatteras om supporterkultur, ring mig!
 

Denna krönika kunde ha skrivits för ett år sedan, i söndags eller om ett par månader. Själv behövde jag någon dag att smälta det som hänt för att få nyans. Bilderna från Stadion och Helsingborg berör mig oerhört. Tack till alla supportrar för att ni står emot stormen, anklagelserna och den eviga debatten. Utan er skulle fotbollen dö, inte tvärtom.
 

Slutligen vill jag skicka alla kondoleanser till Stefan Isakssons familj och anhöriga. Även till Djurgården och andra berörda parter. Stefans dotter lade ut en bild på honom med orden "hela min värld har fallit samman och allt jag vill är att få min pappa tillbaka. Kom hem nu pappa, jag behöver ju dig." Det finns inga ord.
 

Vila i frid Stefan, du var en av oss.