Suveränt bittert...
Slutsignalen på Gamla Ullevi i Gbg har alldeles nyss tynat bort. Skulle man gå efter mitt känsloläge just nu skulle man lätt gått vilse och tro att ÅFF idag förlorat borta mot GAIS med 7-0, och istället för att njuta av den skimrande sommarkvällen som härjar på Listerlandet, vill jag helst av allt krypa ner i sängen och försöka sova bort all vrede som kryper överallt inuti mig, innan ännu en "dagen före måndag" hälsar goddag med retfull smärta och ångest.
För så kommer det tyvärr att bli.
2-2 borta mot GAIS denna soliga augustilördag var ett hån mot Åtvidabergs FF. Trots att vi så totalt och så överlägset ägde en bortamatch i allsvenskan, så förmådde vi aldrig definitivt och totalt döda matchen och därmed försätta oss i en alldeles fantastisk angenäm situation inför den närmaste framtiden.
Att GAIS spelar i Superettan 2013 är jag övertygad om, precis lika övertygad är jag är att mina nerver kommer att fortsätta balansera på taggtråd ända tills det gyllene ögonblick föds då Åtvidabergs FF säkrat nytt allsvenskt kontrakt för kommande säsong.
Andreas Thomson hade inte en helt enkel dag på kneget när det gällde laguppställningen inför mötet borta mot tabelljumbon GAIS. Han löste enligt mig Bruno och Amirs frånvaro på bästa sätt genom att spela med Tobias och nye Abubakari på det centrala mittfältet. Ersättarna gjorde det bra, hela ÅFF tog tag i taktpinnen redan från start och spelade lugnt och behärskat ut ett synnerligen blekt hemmalag. Magnus Erikssons sköna ledningsmål var i underkant inför andra halvlek.
Tom Pettersson fick flytta upp till mittfältet i andra och gör det bra när ÅFF fortsätter att ta kommando över spelet, men oron över att inte få ett as-viktigt 2-0, blev plötsligt till en mörk och dyster mardröm när en GAIS hörna resulterade i kvittering.
Pang, bom vips så var ÅFF spelövertag inte värt ett enda öre, när en kille som för länge sedan borde varit utanför den allsvenska leken, ändå bjöds på lyckan att få göra mål igen efter ett sorgligt tamt agerande av Gustav Jansson i ÅFF buren.
Det kändes som ett knytnävsslag mitt i nosen.
Men lyckligtvis så kände de blåvita spelarna samma frustration och återtog direkt initiativet och ledarrollen ute på planen, och snart kom 2-1 till ÅFF efter ett lysande förarbete av Jesper Arvidsson och ett magnifikt avslut av klass liraren Magnus Eriksson.
Sen bjussade ÅFF sig själva på det ena läget efter det andra att sätta 3-1 och närmast definitivt dränka Makrillarnas fortsatta färd, men Prodell har inte rätta flytet just nu och inte heller hans polare hade tungan rätt i mun när avgörandets hundradelar plötsligt steg upp på scenen och fick huvudrollen.
Samtidigt var det märkligt att betänka det faktum att GAIS i fjol var ett topplag i allsvenskan, medan ÅFF under samma tid lirade mot lag som Värnamo, Brage, Ljungskile och Falkenberg i Superettan. Snacka om att lagen GAIS och ÅFF bytt kostym sen dess, ÅFF har styrt sin resa spikrakt uppåt, medans tyvärr GAIS har gjort precis tvärt om och idag ståtar med ett lag och en plånbok lika tunn som ozonskiktet.
Men trots spelövertaget, trots det härliga självförtroende som döpte ÅFF, trots att man tackar sig lycklig över att Åtvidabergs FF 2012 är så ruskigt förbannat spelskickligt, så fanns hela tiden oron med någonstans,så länge inte ett 3-1 mål kom och räddade denna sprudlande vackra lördagskväll.
Då kom ögonblicket som gör att varenda GAIS:are ikväll under aftonbönen, istället för att tacka gud kommer att tacka dagens domare som blev frälsaren på Gamla Ullevi.
Domaren valde att kliva fram och ta huvudrollen genom att på 15 meters avstånd ge en filmande GAIS spelare straff, i stället för att gå fram till samma spelare och ge honom ett gult kort och samtidigt uppmana killen att börja käka havregrynsgröt och knäckebröd, istället för att ligga där och gny.
Ett fullständigt horribelt domslut och därmed fick ännu en kille med bäst före datum för länge sedan passerat, kliva fram och sätta kvitteringen till 2-2.
Vet inte om Leif GW Persson är så värst intresserad av fotboll, men för honom liksom för övriga fotbollskunniga, så var dagens 2-2 match en klockren stöld signerad en domare jag inte vill skriva ner med namn. Ingen av er missade väl heller den solklara handsen av en GAIS försvarare i eget straffområde alldeles i slutskedet.
Epitetet hemmadomare lever alltså vidare.
Liksom det talesätt som säger att det är målen som räknas.
Anton Tinnerholm är en fantastisk fotbollspelare. Att killen ännu inte lirar i Sveriges U-21 lag är en sensation, men det är ingen sensation om den här killen om några år lirar på betydligt högre nivåer.
Han är suverän.
Liksom Magnus Eriksson. Två baljor till idag, samma magnifika arbete och slit, ständigt rörlig och spelbar, hans närvaro på planen har en stor nyckelroll för ÅFF:s framgångsrika spel.
ÅFF 2012 har en fantastisk grund att stå på. Det vimlar av riktiga klasspelare i målet, i försvaret, på mittfältet och i anfallet.
Thomson/Egnell är värda allt beröm och jag gläds med deras framgångar.
En poäng idag borde varit tre poäng. Kampen lever vidare, nu väntar ett glödhett Syrianska borta. Ett hemmalag som fått upp spåret och som känner vittring är såklart livsfarligt att möta.
Det var skönt att få skriva några rader efter den grymma besvikelsen som ägde rum på Gamla Ullevi idag. Farsan får hålla whiskyn på kylning ett tag till, flaskan börjar förresten bli riktigt tom och det bästa vore förstås om han får korka upp ännu en flaska.
Gärna så snart som möjligt.
För den dagen då det sker är vi äntligen framme...
/// Allas Broder