Svenska Fotbollförbundet – demokratins bålverk?
”Föreningarna ska själva få bestämma om de ska privatiseras eller inte.” De av er som har följt 51%-frågan har hört det många gånger – inte minst från Svenska Fotbollförbundet. Men är denna hänvisning till decentraliserad valfrihet verkligen hållbar? Finns det inte en rimlighet i ett centralt regelverk kring idrottsaktiebolagen? SFSU tittar närmare på frågan.
”Fotbollen (…) vill att specialidrottsförbunden och dess medlemsföreningar själva ska få avgöra om man vill bolagisera hela eller delar av sin verksamhet.”
Så låter det från Svenska Fotbollförbundet, då de försvarar sina försök att utan förankring i den breda fotbollsrörelsen riva upp 51%-regeln. Man vill ge sken av att fäkta för demokrati och valfrihet. Men hur hållbart är argumentet? Är det självklart så att en decentraliserad 51%-regel innebär mer demokrati? Är det självklart att total avreglering gör det? Nej, det är det faktiskt inte.
Två demokratiprinciper i konflikt
Vad vi har att göra med när det gäller 51%-frågan, är en konflikt mellan två centrala demokratiprinciper. Å ena sidan har vi närhetsprincipen, som säger att beslut ska fattas så nära brukarna som möjligt. Principen ser vi i vardagen exempelvis i myndighetshierarkin stat-kommun-stadsdelsnämnd. Man skulle kunna hävda att SvFF nu försöker bygga sin argumentation på denna tanke.
Å andra sidan finns det en annan grundläggande princip som säger att ”den enskildes frihet aldrig får bli så stor att den inkräktar på andras rätt till samma frihet eller säkerhet”. Denna tillämpas i snart sagt varje lag som inskränker individens frihet – ni som har körkort möter den exempelvis i trafikens hastighetsbegränsningar. Med stöd av denna princip kan man hävda att 51%-regeln bör finnas kvar och vara centralt reglerad i Riksidrottsförbundets stadgar. Jag utvecklar nedan.
”Valfrihet för klubbarna”
Att sänka 51%-regeln till en 34%-gräns eller lägre i både RF:s och SvFF:s stadgar, skulle ge varje förenings årsmöte mandat att själva bestämma hur mycket av medlemsinflytandet som ska säljas ut. Det låter utan tvivel demokratiskt. Men – inkräktar inte denna rätt för IF-medlemmar att bestämma, på andra IF-medlemmars rätt? Jo... kanske.
Argumentet för sälja ut medlemsmakten över sin elitverksamhet, är nämligen att man tror det kommer locka externt kapital som kan omsättas i sportslig konkurrenskraft. Förespråkarna brukar hävda att detta är vägen ut i Europa. Låt oss för ögonblicket anta att detta resonemang är något mer än en from men illa underbyggd förhoppning och att åtgärden skulle kunna stärka vissa klubbars ekonomi markant. Vad skulle det i så fall innebära för andra föreningar och dessas medlemmar?
Jo, om det är sant att en eller ett par föreningar, genom att sälja ut medlemsdemokratin, kan få in de kanske 100 miljoner om året som (enligt SvFF:s remissvar) gör dem konkurrenskraftiga på Europanivå, så skulle det i praktiken ge dem en särställning i Allsvenskan. Ingen Idrottsförening skulle kunna mäta sig med det. Därmed skulle alla IF som vill ta upp kampen om titlarna, ställas inför ett tufft val: acceptera att man fastnar i ett Allsvenskt mitten- eller bottenträsk – eller gör samma sak, sälj ut medlemsmakten och hoppas på att få in en liknande extern mecenat.
Med en borttagen 51%-regel och med den premissen att avregleringsförespråkarnas argument om externt kapital faktiskt är sant, så skulle alltså en enda lyckad privatisering inte bara i grunden förändra konkurrensvillkoren i Allsvenskan och sannolikt skapa ett smalare allsvenskt toppskikt (alltså en mindre spännande serie?). Den skulle dessutom mer eller mindre tvinga alla andra IF som vill utmana i toppen att gå samma väg – att sälja medlemsdemokratin för förhoppningen om pengar och framgång.
Är det valfrihet? Är det demokrati?
”Fotbollen ska äga frågan”
En förutsättning för att ”varje förening själv ska få bestämma”, är dock att SvFF ges kontrollen över regelverket. Är inte åtminstone det äkta demokrati – att decentralisera 51%-regeln till specialidrottsförbunden? Varför ska Kanotförbundet vara med och styra fotbollen? Någon skada kan ju en decentralisering av regeln inte göra: det handlar ju bara om en flytt av regelverket, inte om att ta bort det?
Även här riskerar dock de båda demokratiprinciperna att hamna i konflikt. Idag bygger hela den svenska idrottsrörelsens ekonomi på en symbios mellan förening, samhälle och näringsliv. Det offentliga stödet till idrotten är otroligt viktigt på alla nivåer – och det motiveras med idén om en ideell, sammanhållen idrottsrörelse. Om vi genom decentralisering av regelverket splittrar rörelsen och privatiserar delar av den, så kommer detta påverka samhällets bild av idrotten i grunden. I längden måste man därför fråga sig vad som händer med avgörande stöd, så som tipsbidrag, kommunala utgifter för arenor och så vidare. Om förändringar kring detta sker, så kommer det drabba olika aktörer olika hårt. Vissa idrotter är mer beroende än andra – och mindre intressanta för externa finansiärer. Detsamma gäller inom fotbollen. Vissa klubbar är mer beroende av offentligt stöd och mindre intressanta för externa finansiärer än andra.
Det finns med andra ord skäl att anta att ett enskilt specialidrottsförbunds beslut, om 51%-regeln decentraliseras, mycket väl kan visa sig ha stor påverkan även på andra idrotter (se gärna även Lars Liljegrens krönika på ämnet). Åtminstone kan man inte avfärda tanken utan en mycket genomarbetad konsekvensanalys.
Den demokratiska skandalen: bristen på information och förankring
Så, vilket system är mest demokratiskt: ett där alla föreningar genom en central reglering tvingas behålla kontrollen över ett eventuellt idrottsAB? Eller ett system där en enda klubbs årsmöte, KANSKE i praktiken kan förändra hela fotbollens utseende och samtidigt ställa andra klubbar inför valet att sälja ut sin medlemsdemokrati eller hamna på efterkälken?
Svaret är: ingen vet, därför att ingen konsekvensanalys har gjorts. I sin iver att ”kämpa för demokratin”, har Svenska Fotbollförbundet nämligen inte haft tid att utreda de troliga effekterna av en avreglering – trots att frågan ställdes direkt till Förbundsstyrelsen 2009, från två av Förbundets största distrikt (Göteborg och Skåne). Två år senare väntar de fortfarande på svaren. Av allt att döma faller dessutom avregleringsförespråkarnas stora argument om det externa kapitalet i sommar, då UEFA:s Finacial Fair Play-reglemente träder i kraft – UEFA:s försök att bekämpa vad de betraktar som ekonomisk dopning. Vilken betydelse kommer detta att få?
Det är egentligen detta som är den stora demokratifrågan i hela den här soppan: bristen på information och möjlighet att påverka. Att inga utredningar gjorts och att ingen information presenterats på ett lättillgängligt sätt för hela rörelsen - det är inget annat än en demokratisk praktskandal. Att Förbundet trots detta har mage att framställa sig som förkämpar för valfrihet och demokrati, det är så fräckt att man knappt finner ord!
Frånvaron av information och bred debatt är dessutom en uppenbar och medveten taktik från Förbundets sida. Det finns goda skäl för oss alla att fråga oss varför de agerar på det här viset.
Decentralisering leder till korta beslutsvägar
Även SvFF:s mycket tvivelaktiga respekt för hur demokrati praktiseras, är faktiskt värt att tänka lite extra på när vi ändå talar om demokratiteori och ökad makt för Fotbollförbundet.
Det finns nämligen en tredje demokratiprincip som kan förtjäna viss uppmärksamhet i det här sammanhanget: principen om tröghet i beslutsprocesser.
Principen bygger på det faktum att möjligheten att fatta snabba beslut i stora organisationer, ofta leder till slarv eller maktmissbruk. Istället för att lugnt och på saklig grund fatta väl avvägda beslut, kan makthavarna låta sig påverkas av en tillfällig opinion eller lockas att snabbt driva igenom regler som gynnar dem själva eller en liten grupp inom eliten. Problemet med korta beslutsvägar är ur demokratisynpunkt att förändringar kan genomföras så snabbt, att meningsmotståndare inte hinner reagera eller mobilisera en opinion mot förändringen.
För att motverka dessa risker, har exempelvis rättsstater byggt in en tröghet i lagstiftningsprocessen. I Sverige har vi en kedja med bland annat beredning i utskott, ett lagråd som formulerar ett lagförslag, remissrundor där andra aktörer får kommentera lagförslaget och så vidare – alltsammans medvetet långsamt, innan det färdiga lagförslaget når Riksdagen för beslut.
Idag har vi ett motsvarande system inom idrotten beträffande 51%-regeln. Eftersom det regleras i RF:s stadgar, så måste ett förslag om avreglering tröskas i två instanser innan regeln kan tas bort inom fotbollen. Först måste det behandlas på ett Riksidrottsmöte, därefter på ett årsmöte inom SvFF.
För att via motion kunna lyftas till ett Riksidrottsmöte från exempelvis Fotbollförbundet, ska ett avregleringsförslag inlämnas den 1 december året innan Riksidrottsmötet, enligt RF:s stadgar. Själva Riksidrottsmötet är ett halvår senare, i maj. Det finns alltså tid för kritiker att agera – och notera att konstruktiv kritik är ett viktigt led i att fatta kloka beslut. Precis detta hände 2009, då Förbundsstyrelsens första försök att fuska bort regelverket ur RF:s stadgar stoppades.
Skulle regelverket istället flyttas från RF ner till Specialidrottsförbunden, så skulle ett förslag om hävande av 51%-regeln inom fotbollen, kunna framföras från Förbundsstyrelsen tre veckor innan ett årsmöte i Svenska Fotbollförbundet. Allt i enlighet med SvFF:s stadgar. Vi som är skeptiska skulle inte ha en chans.
Det skulle inte vara snyggt, det skulle inte vara demokrati – men om det bryr sig inte Förbundsstyrelsen ett ögonblick. För ärligt talat, det är inte precis inom Svenska Fotbollförbundet vi hittar den svenska medlemsdemokratins bålverk.
