Svensken, dansken och framtiden
Vår gamla skribent Pär Ödlund gör ett gästspel på Alltid Blåvitt.
Jag har haft ett väldigt blandat förhållande till blåvitt de senaste åren och när det stormat på ett personligt plan har känslorna för klubben ebbat ut i perioder. Det hjälpte väl inte att bo i Piteå och inte kunna gå på matcher, men det var något mer och det satt i även när man kommit hem igen. Redan här har några av er slutat läsa, skrev en jävligt ouppskattad text om stahre för några år sen för att det redan då var något som inte stämde. Och visst, jag är en svikare, en bitterfitta en medgångssuporter. Men det jag ÄR majoriteten. Du kan tycka att jag är lika plastig som konstgräs. Månne det, men det är så vi andra som inte är RIKTIGA supportar funkar. Nog om mig.
Det som länge varit IFKs problem är att man fastnat i gamla hjulspår och bara kört på. Visst det blev en vända med real blåvitt och man tog in Gren som ju ändå gjort ett rätt bra jobb men det var liksom inte nystarten vår älskade förening behövde. Det var botox och gastric bypass när vi behövde käka mindre och träna mer. Vi stirrade oss blinda på att vi är nordens största förening och vägrade granska sömmarna i den blåvita ballongen där luften börjat gå ur. Ursäkta för alla liknelser men jag pratar så, skyll på morsan.
Vi gjorde aldrig upp med problem på allvar utan skiten sopades under mattan och det var snabba lösningar som gällde. Mitt enda ögonblick då jag skämts över min blåvita halsduk kom under 2006 på en bortamatch i Halmstad när en inavlad Michelin-gubbe skrek sieg hiel mitt i klacken och ingen gjorde något. Där stod man som 16-åring och kände jaha, är det här mitt lag?
Det är därför det är så FÖRBANNAT JÄVLA SKÖNT att vi har fått i Poya som är den mest spännande SVENSKE tränaren vi fått fram sen Svennis. Det är så förbannat skönt att vi fått hem Amin som aldrig såg sig själv i blåvitt men samtidigt aldrig som något annat än göteborgare. Det känns jävligt kul att den mest spännande killen i laget inte heter Andersson eller Eriksen utan Titi. Det händer något med vår klubb, något viktigt. Tjommen från Halmstad har väl satt svastikan i halsen och lämnat för annan klubb, men va gör det. Han är inte välkommen. Vi är inte några ”svenskars” klubb, vi är hela Sveriges klubb.
Och så var det ju det där med dansken, hur fan i hela Hälsingland tänkte du. Att du väljer att göra så nu. Att vi efter att ha tagit emot dig när du låg ner och med vår kärlek format dig till något bra göra så här. Att spotta en hel förening, stad och all kärlek i ansiktet. Att man kan inte lita på dansken vet svensken sen gammalt. Lycka till i Danmark svikar Räx. Nu är det ytterligare en äf äf som för evigt är stämplad som en riktig jävla tomte. Såg du inte planet! Såg du inte vad det är för förening och vad det skulle innebära för oss att du gick dit. Att du högg oss i ryggen för mer betalt och visade hur lite vi betydde när du var så viktig. Vi kommer att glömma dig, men inte vad du gjort. Din RØV.
Tillbaka till framtiden. Förändringens vindar blåser längs masthuggskajen. Ni har vi chans att bli hela Sveriges lag. Vi har chans att bli Rinkebys lag, vi har chans att bli Angereds lag och vi har chans att bli HELA Sverige lag, igen. Ut med dansken in med blåvitt!
ALLA till Gamla Ullevi!
Varför? För det är la klart man kollar på blåvitt. Alla kollar väl blåvitt, varenda människa kollar väl på blåvitt.
