”Jag förstår om fansen är frustrerade” – exklusiv intervju med Nabil Bahoui
Nabil Bahoui i en exklusiv intervju om sina utlandssejourer, de tunga perioderna i livet och förhoppningarna om vad framtiden har att utvisa.
Som en blixt från klar himmel exploderade plötsligt Nabil Bahoui efter några tunga år i Brommapojkarna då han fullkomligt vräkte in mål. AIK valde att hugga direkt och trots den ökade pressen fortsatte succén för den vindsnabbe och tekniskt begåvade yttern med ett sylvasst skott.
Redan året efter övergången till AIK fick han dra på sig den svenska landslagsdressen. Först under januariturnén och några månader senare i tävlingssammanhang då Sverige under hösten ställdes mot Ryssland och Lichtenstein i EM-kvalet.
Bahoui var vid den här tidpunkten stekhet och intresset för hans tjänster växte sig allt större. Ständigt kopplades han samman med diverse storklubbar och det kom därför som en rejäl överraskning när det stod klart att han undertecknat ett kontrakt med den saudiarabiska föreningen Al-Ahli. En övergång som rörde upp känslor både hos supportrar och i media då alla var rörande överens om att han offrade sin så lovande karriär för rikedom.
Sejouren där blev dock kortvarig och efter bara ett halvår lämnade han den luxuösa tillvaron i Mellanöstern för att återvända till den europeiska fotbollen då han under slutskedet av vinterfönstrets sista dag presenterades av Hamburger SV. Något som fullständigt flugit under radarn då det inte skrivits ett ord om att han var på gång till den tyska storklubben.
Ett fåtal dagar senare flyttade även undertecknad till Hamburg och det blev naturligt att hålla ett extra öga på min landsman. Det dröjde inte lång tid innan vi började bekanta oss med varandra och under slutskedet av hans första säsong i HSV gjorde jag en porträttering av honom och hans karriär så långt – som finns att läsa här.
Nästan exakt ett år senare satte vi oss ner igen för ett nytt längre samtal. Då hade han efter ett tränarskifte gått från att knacka på dörren till startelvan till att vara djupt begraven i klubbens enorma frysbox, och det kom således inte som någon överraskning när det kort därpå stod klart att parterna gått skilda vägar från varandra.
Det här skedde för lite mer än fyra år sedan och jag har sedan dess haft för avsikt att göra en uppföljande intervju om hur karriären och livet artat sig efter flytten från Hamburg.
Så som numera tillfälligt boende i Stockholm passade jag på att göra slag i saken och besökte i förra veckan honom efter ett träningspass med AIK.
Mittemot varandra på en träbänk utanför den svartgula föreningens träningsanläggning börjar vi per automatik prata gamla minnen från Hamburg, och trots att det inte blev något lyckligt slut där är det varma känslor han har för staden och klubben.
- Jag kommer aldrig ångra valet av att gå till Hamburg. Man förstår inte vilken stor och fin klubb det är om man inte varit där och det är så synd att se vad som hänt med den.
- Än i dag får jag mejl från gamla spelare och annat folk som hör av sig och det är svårt att ta in hur mycket klubben betyder för hela staden. Jag brukar säga att det är Bayern München, Schalke och Hamburg som är de största klubbarna i Tyskland sett till historien och det är så himla tråkigt att man åkte ur Bundesliga.
Hur ser du tillbaka på tiden du hade i Hamburg?
- Jag glömmer aldrig dagen då jag blev klar, jag hade en dag på mig att bestämma mig och det stod mellan fyra klubbar. Det var Fiorentina, Atalanta, West Bromwich och Hamburg och jag sa först Fiorentina, men de hade tagit in Cristian Tello från Barcelona. Så mitt andraval var Hamburg och det kändes jättebra.
- Men det blev klart i sista sekunden. Det var jag och en mittfältare från Young Boys som skulle värvas och bådas papper skickades in, men klubben hade en ny advokat så allt var nytt för honom och det var jättestressigt. Så kommer han plötsligt ut och säger till den andra killen att hans övergång inte hann genomföras men att min gjorde. Så jag var världens lyckligaste, det var som att gå på moln.
Sammanlagt blev det sju framträdanden och Bahoui menar på att få spela i Bundesliga fortfarande är en av de största höjdpunkterna i karriären och att han lärde sig oerhört mycket av Bruno Labbadia som var den tränaren som värvade honom.
- Jag har aldrig haft så bra kontakt med en tränare, förutom med Andreas Alm då kanske som förstod mig på ett djupare plan även utanför fotbollen.
Efter att Labbadia fått lämna sin post och ersatts av den betydligt mer konservative Markus Gisdol förändrades allt och svensken blev omgående utsorterad.
- Om jag tittar tillbaka önskar jag att jag hade varit starkare då och fortsatt kämpa, men jag släppte det helt. Jag ville bara få en ärlig chans men jag vet inte om de tyckte jag hade en dålig attityd, jag misstänker i alla fall att de tyckte jag hade ett dåligt kroppsspråk för det har jag fått höra hela livet. Att jag hänger med huvudet och ser sur ut. Många tror att jag mår dåligt trots att jag inte gör det.
Hur gick tankarna när du förstod att du inte skulle få chansen att visa upp dig?
- Du har en bra lön, både du och frun trivs i staden och har rotat sig där. Men du får inte spela och jag kände att det var hopplöst så länge Gisdol var tränare. Visst, du kan ju vara kvar och sitta på en bra lön, men jag tror på mig själv och har alltid velat spela fotboll.
- Så när sommaren närmade sig funderade jag på hur jag skulle göra och det var fler än jag i klubben som satt i exakt samma sits. Jag hade erbjudanden från några andra tyska klubbar, men kände att den tyska fotbollen kanske inte var något för mig om jag inte hade Bruno som tränare så jag ville testa något annat.
Så hur gick det till när du beslutade dig för att lämna Hamburg?
- Jag hade ett år kvar på kontraktet och fick välja att antingen gå på lån eller köpas ut från kontraktet och få typ 70 procent av vad det var värt. De flesta går på lån då man behåller sin lön, men för mig var det inte så viktigt med pengarna. Jag ville bara spela fotboll och må bra, så jag valde det andra alternativet.
- Det var jätteenkelt att förhandla med mig, jag fick välja vilken klubb jag ville gå till och sedan skulle Hamburg bara prata med dem innan det var löst. Så innan jag lämnade tackade jag klubben och berättade att jag uppskattade allt de gjort för mig, även om jag kände att jag hade mer att ge.
Var det inte lite vemodigt att lämna när du kände så?
- Att behöva lämna på det sättet var jättetråkigt, men jag kände att jag inte fick visa upp mig och att situationen var hopplös. Men jag glömmer aldrig min tid där och alla bra spelare som jag fick spela med.
Valet av nästa klubbadress föll på klassiska Grasshoppers Club Zürich hemmahörande i den schweiziska förstaligan – som inlett en storsatsning med hopp om att kunna lägga vantarna på ligatiteln. Men det fanns även andra alternativ att ta ställning till.
- Det fanns en hel del halvbra lag som var intresserade, bland annat Crotone minns jag. Men så kom Grasshoppers och berättade att de satsade. Först var jag lite osäker, men de sa att det är många som håller koll på den schweiziska ligan och att den skulle passa mig bra. Så jag tänkte att jag gör det bra här och sedan drar jag.
- Säsongen där börjar tidigare än i de flesta andra ligor, så jag går direkt från semestern till att spela. Efter bara några matcher får tränaren sparken och in kommer en ny som vill spela med sina egna spelare. Då kommer jag ihåg att jag kände att om jag ska sitta på bänken i Schweiz, då är jag nära botten.
Hur är nivån i Schweiz jämfört med allsvenskan?
- Topplagen är bättre än de svenska, men mitten och ner är ungefär som i Sverige. Alla lag försöker spela sig ur situationen, de försöker spela som lag i Tyskland. Alla spelare i Schweiz ser upp till Tyskland och vill dit.
Och livet utanför fotbollen, hur trivdes du att bo i Schweiz?
- Den största skillnaden var att köra bil där. Vi säger att det är 50 på en väg, men om du kör i 52 i Schweiz så blixtrar det till och du får en bot på typ 3000 kronor.
- Första månaden var det kaos, jag fick så många böter, det var helt sjukt. Samma sak om det var grönt och sekunden efter blev det gult och du körde, då blixtrade det till. När det var grönt började jag bromsa in för att se så det inte blir gult. Så det var hemskt, den största omställningen jag varit med om.
Förutom bilkörningen var inte heller tillvaron som fotbollsspelare i Schweiz den bästa för Bahoui och nästan exakt sju månader efter sin ankomst lånades han ut till AIK.
- Projektet i Grasshoppers gick inte som de hade tänkt sig. Det är lite som Hamburg, en jättestor klubb med stor press och höga förväntningar. Så när det började gå dåligt blev det snabbt kaos och jag kände att jag ville bryta kontraktet. Men så blev det i stället att jag gick på lån till AIK.
Kände du att det var ett steg tillbaka att återvända till Sverige?
- Det var ju det, men jag visste att om jag får spela kommer det gå fort. Grejen är den att varje gång jag kommit tillbaka till AIK har jag känt att den pressen jag får av alla jag känner som kommer på matcherna gör att jag pushar mig själv till max.
- Problemet var att vi inte spelade med några yttrar och det var många som undrade hur jag och Norling skulle klara varandra. Men det gick bra, vi vann guld det året och jag fick mycket speltid.
Framfarten med AIK hade inte gått Grasshoppers förbi och samma sportchef som fyra månader tidigare skickat ut honom på lån reste till Stockholm för att övertala sin spelare att komma tillbaka till Schweiz.
- Han försökte förklara för mig att det var tränarens beslut att låna ut mig, men jag köpte det inte. Det var ju han som var sportchef, han hade kunnat sagt något om saken om han så gärna velat ha mig kvar. Så jag sa att jag ville stanna kvar i Sverige, men AIK hade inte pengarna och jag blev tvungen att återvända.
Var det inte surt att behöva åka tillbaka?
- Så klart, men man måste vara professionell och respektera kontraktet. Jag har alltid sagt att om man inte är öppen som person kommer man ingenstans. Så när jag väl bestämde mig för att stanna lärde jag mig jättemycket under den tiden.
- Det hade kommit en ny tränare som hette Thorsten Fink och vi hade mycket gemensamt, jag lärde mig mycket av honom. Men vi hade ett så fantastiskt dåligt lag den säsongen, vi gjorde inga mål och kom ingenstans offensivt.
Fink hade planer på att göra Bahoui till lagkapten, men i och med att svensken ville bort avböjde han erbjudandet om att bära bindeln.
- En dag kom Fink till mig och sa att han ville ha mig och Sigurjónsson som sina kaptener, men min tanke var hela tiden att jag skulle dra och jag kände att det kanske gör det svårare för mig att få lämna. Så jag tackade nej och sa att jag har egna problem och är inte redo att ta ansvar för laget.
Men till slut blev du ändå kvar i klubben?
- Ja, så jag kunde lika bra ha varit kapten. Men jag var kvar där ett halvår och det var väldigt lärorikt för mig. Fink jobbade med alla smådetaljer som jag tidigare missat, men efter ett halvår förklarade jag att jag kände att laget var för dåligt och ville vidare.
Så det blev bättre än vad du hade föreställt dig?
- Absolut. Jag glömmer aldrig Thorsten Fink, han är en av de bästa tränare jag haft.
Grasshoppers var vid den här tidpunkten på väg att åka ur ligan – vilket man sedermera också gjorde – och Bahoui lämnade under vintern för spel med holländska De Graafschap som även de slogs för sin fortsatta existens i förstaligan.
- Övergångsfönstret är lite speciellt under vintern, man vill helst vänta till sommaren. Så jag funderade först på om jag skulle tillbaka till Sverige. Men så kom De Graafschap och bad mig spela med dem ett par månader och försöka hålla dem kvar i ligan, sedan skulle jag få gå gratis under sommaren.
- Egentligen gillar jag inte sådana korta grejer, men jag kände att jag inte hade något att förlora på det. Så jag var där några månader och det gick så där, men det var ett ganska kul äventyr även om det slutade med att vi åkte ner.
Kände du att det var sista chansen att bevisa dig utomlands när du gick dit?
- Alltså, jag tänker inte så. Jag kommer alltid att maxa mig själv och när jag kommer upp i den nivån jag anser att jag kan vara på kommer allt gå av sig själv. Sedan var man är och hur gammal man är spelar inte så stor roll. Det handlar om tajming och lite tur, men det viktigaste är att du är den bästa versionen av dig själv och det är vad jag alltid fokuserat på.
Efter det korta uppehållet i Holland blev det till slut en permanent övergång till AIK då han undertecknade ett långtidskontrakt.
- Jag kände att jag behövde stabilisera saker och ting, och hade barn på gång. Så det var på ett sätt skönt att komma hem igen. Jag tänkte att jag backar ett steg för att längre fram kunna gå fram två eller tre.
Fanns det några andra alternativ att ta ställning till?
- Man kan alltid vänta och se vad som händer mot slutet av fönstret, det brukar alltid vara mycket aktivitet då. Men det är också en chansning och efter övergången till Hamburg är jag lite ärrad, så jag tog det första som kändes bra och det var AIK. Jag kände att det var dags.
Återkomsten till AIK blev inte helt som han hade tänkt sig då laget hade svårt att leva upp till de högt ställda förväntningarna och efter en dramatisk guldstrid slutade man fyra i tabellen bakom de båda rivalerna Djurgården och Hammarby.
- Alla tyckte 2019 var ett dåligt år och jag kände att den kommande försäsongen var mitt livs viktigaste där jag skulle ge allt och sedan studsa ut igen. Men så kom den där skadan...
- Det var sista träningspasset för året innan vi skulle gå på ledighet och jag tror till och med det var mot slutet av det. Jag skjuter med vänster fot, halkar och landar på en kona. Först tänker jag att det inte är så farligt, att det bara är en liten vrickning. Men naprapaten kollar på det och är väldigt tyst, så jag får en dålig känsla i magen.
Efter att ha undersökts av en läkare beslöts det att en operation var nödvändig och att det skulle kunna dröja upp till ett år innan han var redo för spel igen.
- När jag fick höra det trodde jag inte det var sant. Men jag visste att Zlatan haft en liknande skada och kommit tillbaka på sex månader, så jag hittade en utmaning i mig själv att jag också skulle klara det på sex månader – och det gjorde jag.
Väl tillbaka från skadan var det dock allt annat än frid och fröjd som rådde i AIK.
- Vi hade ändrat spelstil inför säsongen då Norling ville spela som Atalanta, men det gick inte så bra och han fick sparken. Under sommaren var vi nästan sist i tabellen, men vi klarade oss efter att Bartosz tagit över.
- För det mesta hoppade jag bara in. Jag skulle ju egentligen ha varit borta ett år så det var en risk att gå ut för hårt, men i och med att det inte gick så bra för laget ville man försöka hjälpa till på något sätt. Så det var ett tufft år.
Till den här säsongen berättar Bahoui att han aldrig tidigare tränat så hårt, men att han fortfarande behöver tid innan han är på den nivån han vill vara.
- Under försäsongen sa jag till mig själv att jag ska bli den bäste Nabil någonsin och jag kämpade stenhårt. För när jag kom tillbaka från skadan var balansen inte perfekt i kroppen, så jag var tvungen att jämna ut det skadade benet så det var lika bra tränat som det andra. Så den här försäsongen var jättejobbig, men jag har börjat komma in i det nu även om jag fortfarande har mycket jobb kvar.
- Jag anser att jag fortfarande genomgår en uppstartsfas och jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag är i toppform. Men det tog också tid för Zlatan att komma tillbaka. Det är inte så många som tänker på det, men han tog nästan två år i MLS där han mest stod still och nickade in några mål. Sedan när han fick balans i kroppen gick han till Milan och var super igen, men det tog tid. Sedan säger jag inte att vi hade exakt samma skada, men det var i alla fall samma typ.
Det måste vara jobbigt med all press som utpekad stjärna i AIK?
- Jag förstår om fansen är frustrerade, för de vet att jag kan bättre. Men det viktigaste är att laget vinner, och när det väl gäller brukar jag kunna leverera. Jag har gjort mål fem derbyn i rad eller vad det är, men just nu är jag i en fas där jag jobbar upp mig och det tar tyvärr tid.
- Kraven på mig själv är lika höga som innan, men kroppen behöver den tid den behöver och jag vet inte hur lång tid det är. Sedan tycker jag inte det är någon katastrof, men i Sverige ställer jag kravet på mig själv att vara en av de bästa.
Många menar på att du är en humörspelare, håller du med om det?
- Jag köper själva ordet humörspelare, men vissa spelare höjer sig när det behövs och jag är en sådan. Om du kollar i Hamburg var min bästa match mot Bayern München och i Holland mot Ajax. Sedan önskar jag att jag kunde höja mig i alla matcher och hålla den nivån konstant, och det är det jag siktar mot. Det enda jag känner hämmar mig är kroppen, men jag anser att det är bättre nu än det var för några månader sedan.
- Sedan har jag alltid känt att jag inte är en spelare som höjs av att vara i en klubb som kämpar för att stanna kvar i ligan, utan jag behöver vara i ett lag som anfaller och skapar många chanser. Det är då jag får ut det bästa av mig själv.
När jag frågar honom om hans framtidsplaner är han öppen med att han inte känner sig klar utomlands och att den stora målsättningen är att ge sig i kast med ett nytt äventyr.
- Tanken var att studsa in och sedan flyga ut när jag skrev på för AIK, men i och med den tuffa skadan har det blivit ett år extra. Men jag har som mål att vara bra och sedan dra, så AIK kan få lite pengar och jag kan fortsätta min utlandsresa.
Var ser du dig själv spela i så fall?
- Vi har öppna dörrar, men nu när man är 30 kanske inte Holland är det mest optimala. Så man får ta bort vissa länder, men jag brukar säga att med rätt tajming kan allt hända och jag är öppen för allt. Zlatan gick till PSG när han var 30, och visst, Zlatan är Zlatan, men jag känner inte att det är dags att sakta ner även om det finns några steg kvar att ta i och med skadan som gjort att det tog längre tid än jag planerat.
- Målet har alltid varit att bli den bästa versionen av mig själv och jag måsta hela tiden pusha mig själv. Jag äter och sover fotboll så att jag ska kunna hamna där. Så det är bara till att sikta och ha fokus på målet, förhoppningsvis hamnar jag där förr eller senare. Det som är bra nu när man är äldre är att man börjar fatta vad man är bra på.
Och om du uppnår målet, vad händer då?
- Då kommer det gå fort, och då kanske det inte är så orealistiskt att sikta högre upp.
Du har alltid sagt att du drömmer om att spela i Spanien, lever den fortfarande?
- Hundra procent. Många säger att om jag ska dra nu ska jag göra det för pengarna, men Spanien har alltid varit min stora dröm. Jag har alltid haft i huvudet att jag hade passat bäst där, så att dra dit är det första jag gör om chansen dyker upp.
Det var väldigt nära att den stora drömmen om Spanien gick i uppfyllelse då han för några år sedan var på gång till Real Sociedad.
- Jag var i princip klar för dem. David Moyes hade varit fastklistrad vid mig sedan vi mötte Manchester United i en träningsmatch där jag satsade livet ur mig och han var på mig sedan den första dagen han kom till Real Sociedad.
- Men det var där och då jag insåg hur fotbollen fungerar. Jag var i AIK och hade en utköpsklausul, men det saknades några miljoner från Sociedads sida. Jag förstår att utköpsklausulen låg på en fastställd summa, men jag hade önskat att de tänkt mer på mig som spelare och gett mig den chansen.
Hur kändes det när affären gick i stöpet?
- Jag loggade ut mentalt. Nu i efterhand önskar jag att jag hade varit lite starkare och kunnat bibehålla min professionalitet, men jag har många känslor så det var svårt.
Har det funnits någon annan klubb du varit nära att gå till men som inte blev av?
- När jag var ung kopplades jag ihop med Ajax minns jag. Jag kände direkt att det var min typ av fotboll, så hade jag fått den chansen hade det förmodligen gått vägen för mig.
Vilken nivå tror du att du hade spelat på då?
- Jättesvårt att svara på. Jag anser att jag är en lite speciell spelartyp som behöver känna att jag har tränaren på min sida. Eller nej förresten, han kan vara emot mig så länge jag får spela. Hata eller älska mig, jag har spelat jättebra när jag varit arg på tränaren. Så länge jag är på planen och får bidra med det jag är bra på spelar det ingen roll vad han tycker. Men jag vet inte vilken nivå jag hade spelat på, men den hade nog varit ganska hög.
Plötsligt skiner Bahoui upp i ett stort leende och börjar berätta om när Leicester ville ha honom – vilket var inför samma säsong som när de sensationellt nog vann Premier League.
- Jag minns att vi hade en landslagssamling när han som hade hand om fysträningen kom fram till mig och sa att Leicester är intresserade av mig. Han jobbade för dem och berättade att de satsade inför säsongen.
- Men jag tvekade, för jag var rädd för Premier League då jag kände att det inte var min typ av fotboll. Jag ville helst gå till Spanien och väntade på att typ Sevilla eller Villarreal skulle höra av sig, så det blev inget. Men så går de och vinner ligan, det var riktigt sjukt.
Grämde du dig över att du inte hoppade på tåget när du hade chansen?
- Skojar du, det är klart att med facit i hand hade det varit en stor upplevelse. De spelade inte med någon vänsterytter minns jag, men det kanske var tack vare det som de var så stabila. Sådant vet man aldrig, men det var en kul grej i alla fall.
Finns det något annat i karriären du ångrar?
- När man tittar tillbaka kanske jag borde tänkt annorlunda när jag tog steget bort från Hamburg, jag kanske skulle ha litat mer på magkänslan och för mig var det att gå till Spanien. Men jag gillar inte att säga att jag ångrar mig, för jag menar, vem visste om projektet i Schweiz skulle gå bra eller inte.
- Jag tror ändå att allt är menat, men om det är något jag kunde gjort annorlunda och som jag försöker lära alla unga är det att du ska ha människor runt dig som vill dig väl och försöker få ut det bästa av dig. Jag har haft det lite stirrigt i den sektorn, och det tror jag har påverkat mycket. Men jag lovar dig, allt som varit har varit menat.
Har du något exempel?
- Alltså, den stora frågan är om det var bäst för mig eller mina representanter att jag gick till Saudiarabien. Folk kanske tror att jag inte bryr mig så mycket om fotboll eftersom jag gick dit, men det är helt fel bild av mig. Jag älskar fotboll, det är verkligen det bästa jag vet och jag mår som bäst när fotbollen går som bäst. Jag är född för att spela fotboll och var den som ville gå till Holland, utvecklas där och sedan ta nästa steg. Så om bilden är att jag valde pengar före att spela fotboll stämmer den absolut inte.
Varför blev det att du hamnade där då?
- Det är inte bara jag som spelare som styr var jag ska gå. Innan jag gick dit fanns det massor av alternativ, det var Ajax, Inter, Schalke och så vidare. Varje lag som hörde av sig skickade jag vidare till de som var mina representanter på den tiden.
- Så plötsligt dök klubben från Saudi upp och alla mina representanter tyckte jag skulle köra. Jag kände att jag inte ville, men de sa hela tiden att det var för mycket pengar att tacka nej till, att jag måste tänka på min familj och livet efter karriären.
Så du blev övertalad till att gå dit?
- Jag ska vara ärlig mot dig. Jag har sagt mycket i media att jag köpte idén, men jag var inte med på den. Jag ville verkligen inte, men jag gjorde det för att de människorna som styrde mig hade mycket mer erfarenhet än mig. Som 23-åring och när dina föräldrar inte är så insatta i fotbollen, det kanske inte är så svårt att övertala dig då.
- Jag ville verkligen gå till Ajax och försökte ringa de kontakter jag hade för att påverka, men det hände inget. Jag vet inte hur det fungerade, men när Ajax och Inter hörde av sig kanske det redan fanns en plan för mig. Alltså nu snackar jag bara hur det kanske var, men man vet aldrig vilka andra lag som hörde av sig.
Efter att varje dag fått samtal från sina representanter om att gå med på avtalet med den saudiarabiska klubben tackade han till slut ja.
- Jag snackade med min farsa och även om vi kanske inte tyckte det var rätt steg att ta så sa vi att vi kör. Så jag skrev på för tre år, men de sa att jag kunde gå efter ett halvår om jag ville.
Hur mycket spelade lönen in att du gick med på att skriva på för dem?
- Det var verkligen hur mycket pengar som helst, men jag har aldrig prioriterat lönen särskilt högt oavsett var jag har varit. Det är absolut inte det viktigaste för mig eller min familj.
Hur mycket pengar handlade det om?
- Alltså, det var faktiskt en helt annan nivå. Om jag säger som så här, man klarade sig gott och väl.
Hade en medelsvensson varit ekonomiskt oberoende av det du fick på ett halvår?
- Ja, det skulle han, om han inte är dum i huvudet och spenderar för mycket.
Stämmer ryktet om att du hade en egen tiger när du bodde där?
- Nej, någon egen tiger hade jag inte. Men jag hade en egen chaufför och lite annat som var ganska lyxigt. Jag fick erbjudande om att åka och hälsa på ett zoo där en tiger skulle sitta bredvid mig i bilen, men jag vågade inte.
Känner du att du ångrar hela kapitlet i Saudiarabien?
- Man kan alltid backa bandet och se om man kunde gjort om något, och jag har analyserat alla val jag gjort och står bakom dem. Men om jag kunde ändrat något hade det varit att jag skulle haft en bättre omgivning omkring mig som gett mig ro och velat mig väl.
- Om du kollar på de bästa i världen så har nästan alla närstående som agenter, och det är viktigt att ha folk man kan lita på. Så med facit i hand är det vad jag hade velat ändra på, men det är mycket som hänt och mycket man lärt sig.
Anser du att du haft otur i karriären?
- Det har varit mycket skit där det varit dålig tajming och kanske man gjort fel val ibland, men jag tror att allt jag varit med om har varit menat och att något bättre väntar mig. Sedan om det är under eller efter karriären vet jag inte. Det enda jag känner är att när jag är klar med fotbollen och tittar tillbaka ska jag kunna säga att jag gav allt.
- Det har varit en speciell resa, men jag ångrar inget av det jag gjort. Jag rekommenderar inte den vägen jag tog, men det var min väg och det kan vi inte ändra på.
Sammanlagt har Bahoui så här långt spelat fotboll i fem olika länder och det finns en del han har lärt sig av att bo och verka utanför sitt hemland.
- Det jag försöker lära de yngre är att de har det jättetrevligt på och utanför planen här i Sverige, men att de måste förstå att allt är så mycket tuffare utomlands. Jag var inte beredd på det, det var ibland nästan som på liv och död. Du måste vara härdad när du kommer utomlands, och med det menar jag att bara för att någon är tuff mot dig ska du inte vika ner dig. På det sättet har jag verkligen lärt mig mycket.
- Sedan måste du ta mycket eget ansvar. Det är massor av grejer som man måste vara beredd på, och att allt inte är så lyxigt och bekvämt som man kan tro. Att bo utomlands är inte lätt, det är nytt folk, nytt språk och nya kulturer. Allt är nytt och det gäller att vara anpassningsbar.
Var trivdes du som bäst utomlands?
- Det blev ju att man trivdes bäst i Hamburg. Där var jag ju i nästan två år, de andra länderna var kortare perioder. Men jag märkte att om jag varit i Holland tidigare i karriären hade det varit det optimala, det var väldigt avslappnat där så jag trivdes bra. Men om du frågar mig nu säger jag Hamburg. Jag har fortfarande massor av vänner kvar där och min fru älskar staden, hon brukar åka dit.
- Något som var fantastiskt med Hamburg var att de brydde sig jättemycket om att fruarna till spelarna skulle trivas, vilket var jättebra. Dagen innan match hade de aktiviteter tillsammans och de fick göra fler saker än oss spelare. Det visar att klubben är på en helt annan nivå, för de tänker ett steg längre. Det är inte många klubbar som bryr sig om folks familjer och då blir det inte bra om man inte får träffa sin familj och de inte har det bra.
Vad är du än så länge mest stolt över att ha åstadkommit i karriären?
- Att jag har fått representera landslaget på riktigt. Det är många som gjort januariturnén, men jag fick starta i ett EM-kval. Det kändes som att hela landet kollade på en, så då kändes det faktiskt lite pirrigt i magen.
- Jag minns också när vi mötte Frankrike i Marseille och fick spela på Vélodrome. Marseille är min favoritklubb och det är min favoritarena, så det var stort. Två dagar innan matchen hade vi ledigt, så då gick jag och Isaac Kiese Thelin till Marseille-shopen och köpte två overaller. Jag vet inte om någon annan landslagsspelare gjort något sådant innan, men det var kul.
Kan du känna en sorg över att det inte blivit mer spel i landslaget?
- Att spela i landslaget igen vore en dröm, men jag har lärt mig att om man slutar drömma om att spela med typ Zlatan i Barcelona och i stället fokuserar på nuet och sätter upp delmål kan det gå fort. Då kommer intresset och man kanske kopplas ihop med landslaget, för om man är tillräckligt bra borde man vara med i diskussionerna.
Har du några målsättningar med karriären?
- Att bli den bästa versionen av mig själv och sedan spela fem-sex år till. Målet är att hålla en bra nivå till dess och jag är på en helt annan nivå nu med att äta och sova än jag var tidigare.
Ser du dig själv avsluta karriären i AIK?
- Jag har mest anknytning till AIK och är den klubb jag kommer höra av mig till först när jag kommer hem. Men jag har förstått lite hur fotboll fungerar och skulle jag komma hem om fyra år och AIK säger nej, då är det inte så att jag bara kommer lägga mig på soffan och pilla mig i naveln.
- När man kopplas samman med en klubb är det många som säger att det är den eller ingen, men jag kommer aldrig låsa mig på det sättet. För de personerna som är här då kanske inte vill ha mig och då måste jag se över mina alternativ. Sedan är målet att ha min bas här hemma i Stockholm och jag hoppas att bandet till AIK kommer finnas kvar.
Omärkt glider vi in på att prata om de olika klubbarna hemmahörande i Stockholm och när jag ber honom rangordna vem han känner mest förakt gentemot behövs ingen betänketid.
- Om jag kollar historiskt i rangordningen när det kommer till största rivaler är Djurgården etta, Göteborg tvåa och Hammarby trea.
- Jag sköt ner Hammarby till superettan en gång i tiden, sedan dess har jag inte sett dem på en massa år. För mig är de nykomlingar i allsvenskan, och visst, det är jättekul att ha dem här och spela ett mer derby och så vidare men det är på en annan nivå.
Vad skulle du säga är det bästa med att vara fotbollsspelare?
- Att varje dag få göra det jag älskar. Tack vare fotbollen har jag fått bo i en massa länder, fått nya vänner för evigt, lärt mig nya språk och fått uppleva andra kulturer. Det borde vara en dröm för varenda människa att göra det, att bo i olika länder och få perspektiv på saker och ting.
Känner du att dina perspektiv förändrats med åldern?
- Jag har börjat förstå att fotboll inte är på liv och död, och jag tror det kan vara bra. För om du är för insnöad på fotboll kan det lätt bli för mycket och du behöver något annat som kan få dig på andra tankar och koppla av. Jag har haft jättesvårt med den biten, men det kanske är lättare nu när man har barn och familj.
Har du haft någon period i livet där du mått dåligt?
- Alltså, jag har aldrig tappat hoppet eller tron på mig själv. Men i hela livet har jag känt mig lite orättvist behandlad. Det är lätt att döma någon på utseendet och jag ser kanske sur ut även när jag inte är det, det har jag gjort sedan jag var liten.
- Så jag har ofta fått skulden så fort det varit något, men jag kan också drivas av det och använda det som en motivation. För så fort jag känt mig orättvist behandlad har jag blivit bättre. Naturligtvis vill jag inte bli orättvist behandlad, men det fungerar som tändvätska.
När det kommer till vad Bahoui vill göra efter karriären är det något han redan har klart för sig även om han ännu inte strukturerat upp en konkret plan.
- Jag har precis fyllt 30 och har förhoppningsvis fem-sex år kvar att spela, men sedan vill jag hjälpa ungdomar att välja rätt väg i livet så man inte hamnar fel. Jag har hur mycket erfarenhet som helst av att det kan gå upp och ner, så jag känner att jag kan bidra och har alltid tyckt om att hjälpa till. Så jag hoppas det finns en chans att göra det.
- Som situationen är i Stockholm nu behöves det mer sådant, det är inte precis så att det går upp just nu.
Du vill inte vara verksam inom fotbollen?
- Jo, absolut. Jag anser att jag kan ganska mycket om fotboll så varför inte bli ungdomstränare eller något, eller bara vara i omklädningsrummet och snacka med ungdomarna och se till att alla mår bra.
- Men jag har inte tänkt så mycket på det nu, utan jag vill fortsätta spela fotboll och sedan när jag stadgar mig i Sverige och vet att jag inte kommer flytta vill jag sätta mig in i det på allvar och försöka göra något bra för de yngre.