Topic Allsvenskan: 15 ronder i Borås och en skadeskjuten känguru
Topic Allsvenskan synar omgångens matcher i Allsvenskan. Denna vecka med fokus på det täta guldstriden där AIK stod på benen när gongongen ringde i Borås och IFK Göteborg skuttar fram som en skadeskjuten känguru.
IFK Göteborg skuttar vidare
Att kalla Göteborg för en patriotisk stad är väl lika kontroversiellt som en mellanmjölk i ICA-kylen. Men det finns något mer, som inte riktigt går att ta på. Denna stora småstadsstolthet, alla-för-en-mentalitet och förakt mot huvudstaden i ett och samma paket ter sig allra tydligast i ett identifikationsobjekt som måste hatas, älskas, sörjas eller firas och som ingen undgår någon: fotbollslaget IFK Göteborg.
Detta IFK firade något extra igår kväll.
Det var ett sargat blåvitt lag till hälften ersatt med gamla vikarier (Olsson, Alexandersson) eller skolbarn (Bärkroth, Dyrestam, Jakob Johansson) som matchades mot GAIS. Det var ett blåvitt lag som gått igenom tre faser på en säsong; vårens ojämna skönspel med det fruktade tremannamittfältet och Wernbloom i spetsen, sommarens starka kollektiv med skadorna och en dansande Hysén på topp - nu: ett än mer sargat kollektiv där hoppet mot ett formtoppat och segersuget GAIS stod till lagmoralen. Den sviker sällan i IFK Göteborg.
In i det längsta såg det ut som "Rosa Pantern" Dime Jankulovski skulle bli derbyhjälte - då visade Selakovic för andra gången att han en gång i tiden faktiskt varit en målfarlig forward och tryckte in ett förlösande segermål. Om målet föregicks av den aura Niclas Alexandersson, delvis skapad av en publik i extas, bar med sig in i på planen, eller det faktum att fysiska existenslagar med hjälp av Joel Almes gitarrspelande går att ifrågasätta på denna arena låter vi vara osagt. Gamla Ullevi fick till slut explodera och Göteborg kunde skrika ut ett hest vrål i höstkylan som hördes ända till Solna. Det skedde i våras mot Djurgården, i somras mot Elfsborg och igår kväll mot GAIS.
IFK Göteborg har utan en Tobias Hysén, med tjugosex korsbandsskador och tuffa avstängningar varit lika sårbara som en skadeskjuten känguru på E4:an. Likväl har man tagit sig framåt och förmodligen skuttat förbi sina värsta hinder på vägen. Och man kommer allt närmre en avgörande guldmatch på Ullevi mot AIK...
AIK vinnare på poäng i Borås?
I höstens hittills rafflande fyrmusketörsdrama krävde vi svar i den gulsvarta tungviktsuppgörelsen på Borås Arena. Skulle tre lag (Kalmar redan borta) bli två? Eller skulle guldstriden spetsas till ytterligare med denna trio? Efter 15 ronder där båda lagen sluggade vilt och Elfsborg vildast mot slutet stod slutligen AIK som vinnare, på poäng.
Som inte sällan inträffar blev det en match där känslorna gärna tog över kunnandet, där spelare som Helgi Danielsson och Jorge Ortiz blev viktigare än Emir Bajrami och Martin Mutumba, och där jag ärligt talat inte tror att något av lagen tycker att de gjorde en av sina bättre matcher i år. AIK visste vad som väntade och tog på sig blåställen; åtta man på rätt sida boll, press med understöd på farligaste hoten och inga onödiga äventyr från ytterbackarna. Elfsborg, härförda av Allsvenskans för närvarande bäste spelare, Anders Svensson, spelade bra men saknade de sista 10 procenten som fanns i somras, och hade dålig hjälp av sina ytterbackar. Att Mathias Florén skulle vara ett namn för landslaget, kan vi väl en gång för alla avfärda efter denna match, kära Elfsborgare?
Det kaxiga AIK kom till Borås för att läxas upp av Sveriges bästa mittfält, men efter slutsignalen och 0-0 var det gulsvart hemmadepp och svartgult firande med bortafansen. AIK fick ett kvitto på att man klarar Allsvenskans näst tuffaste utmaning (den tuffaste återstår som bekant) och gäller som fortsatt favorit. Elfsborg fick ett kvitto på att man nästan är där, men att man inte vinner Allsvenskan med James Keene som ensam forward.
Matchhjälte Stefan Selakovic avgjorde med två nästan identiska mål, men vad säger man om Daniel Larssons hattrick från exakt samma position mot Örebro? Vilken förvandling. Med vårens och sommarens självförtroende kunde han knappt runda en division 3-försvarare. Med 4-4-2 har inte bara Larsson, utan hela Malmö stått för en revolutionär utveckling. Men frågan jag ställer mig även i år är om det verkligen är en tillfällighet att laget spelar ut och öser in mål när säsongen redan är förlorad?
Status quo förra veckan i bottenstriden när samtliga förlorade. Denna vecka räckte inte ett poäng för Djurgården, istället flyttade ÖIS och Hammarby fram ett hack efter starka insatser. Inte minst blev det tydligt hur otroligt viktigt det är med klasspelare - och framför allt målskyttar - i trängda lägen. Blir floppvärvningen Álvaro Santos en succé trots allt? Och talade vi inte nyss om redan förlorade säsonger? Örgrytes omvandling är total...
Slutligen; när vi på lördag undrar hur fasen Jon Dahl Tomasson fortfarande startar i den danska dressen. Ville bara informera om att Henrik Larsson är 38 år nu. Och han gör mål igen. Med en Johan Elmander, Markus Rosenberg och Marcus Berg skadade eller ur form ska vi vara ganska tacksamma för det. Men då får han inte bränna läget som han hade på Råsunda mot Danmark.
För övrigt talas det om ett svenskt landslag ur form. De vette tusan. I förra veckan blev Daniel Majstorovic, Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic matchvinnare för sina respektiva lag. Denna helg var det Henke och Isaksson. Olof Mellberg spelar väl i Olympiakos, Anders Svensson är kanske bäst i Allsvenskan och Sebastian Larsson gjorde även han mål i helgen. Det har väl sett värre ut?