Allsvenskan enligt Walter #17: ”Guidetti har extremt mycket att bevisa”
Walter Duhs delar med sig av sina spaningar efter den sjuttonde omgången.
Effekterna av fysisk fotboll
På halvdassiga naturgräsplaner så här långt upp i de nordligaste delarna av Europa har det av tradition alltid varit något av en framgångsfaktor att spela mer ”primitiv” fotboll. I detta begrepp innefattar jag bl.a. ett mer begränsat passningsspel på marken, ett snabbare sätt att ta sig från eget straffområde till motståndarens mål och ett hårt – närmast fult – fysiskt spel. Inledningen av 2000-talet har dock i grunden förändrat förutsättningarna för fotbollen i Sverige, givetvis särskilt genom det utökade användandet av konstgräs. Det är numera nästan vanligare att en nykomling i Allsvenskan har en vision om ett bollinnehavsorienterat spel, snarare än ett rakt 4-4-2 med fyra köttiga mittfältare och en tung uppspelspunkt.
Vid en snabb överblick av nuvarande Fair Play-poäng (baserat bl.a. på varningar och utvisningar) kan det konstateras att fem av de i allsvenska tabellen sju högst placerade lagen också ligger i topp när det gäller Fair Play. Det är enbart IFK Värnamo som lyckas slå sig in i den grupp som i övrigt består av Kalmar FF, BK Häcken, Djurgårdens IF, Malmö FF och Hammarby IF. Värnamo är ju för övrigt också en av de nykomlingar som sannerligen inte kommit till Allsvenskan med en vision om brunkarspel. Det är tre lag i årets serie som sticker ut när det gäller sämre Fair Play-poäng; Helsingborgs IF, Degerfors IF, och som ohotad etta – Varbergs BoIS. Varberg har på intet sätt gjort någon katastrofsäsong, men det är inte heller fråga om någon succé. 50 varningar på 17 matcher är uppseendeväckande. För Degerfors del har sannolikt de tre röda korten haft en kraftigt negativ påverkan. Det är alltid svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Måste bottenlagen anamma en mer fysisk spelstil för att hålla matcherna levande? Är IF Elfsborgs 36 varningar hittills ett uttryck för frustation på grund av uteblivna resultat? Det är givetvis näst intill omöjligt att svara på men det kan i varje fall enkelt konstateras en sak. Sämre Fair Play-poäng, många varningar och utvisningar, betalar sig normalt sett inte i allsvenska poäng. Denna omständighet är sannolikt mer påtaglig idag än vad som var fallet för tjugo år sedan. Och det är väl knappast heller någon som gråter för det.
Fågel-eller-fisk-lagen
Den allsvenska säsongen börjar nu bli ganska tydlig. Både i botten och i toppen av tabellen finner vi förväntade lag, och det finns inte anledning att orda mer om det. Varje år kan dock ett eller flera lag – även långt in på säsongen – identifieras som kraftigt svårbedömda, är det fågel eller fisk? IFK Göteborg har oaktat vissa spelmässiga brister imponerat i slutet, och 8–0 i målskillnad efter de tre senaste matcherna är riktigt bra. Jag är därför beredd att utesluta Blåvitt ur Fågel-eller-fiskgruppen, det blir sannolikt en placering strax under toppen eller ner mot mitten. Två lag återstår. IFK Norrköping har en bra trupp, men just nu känns det som att samtliga spelare underpresterar. Jag har dock en känsla av att Trollkarls-dansken kan ruska om laget ganska rejält. Däremot har jag svårare att se hur Elfsborgs säsong ska kunna vändas till något positivt. Det kommer sannolikt inte komma in någon ny energi i tränarleden, viktiga spelare har lämnat och kan komma att lämna. Utvecklingen har på något sätt stannat av. Kanske har det kvicka omställningsspelet tappat sin chockeffekt (inget lag slår fler långpassningar än Elfsborg). Även om Elfsborgs poängutdelning har varit i underkant (29,4 i expected points) är jag orolig för att laget inte har tillräcklig förmåga för att klättra i tabellen. Det är elva poäng ner till negativ kvalplats, och det är givetvis inte någon fara för degradering. Elfsborg hade emellertid hoppats på mycket mer än så, när säsongen drog igång i januari.
Pålitliga målskyttar
Det finns något fint i att saker och ting är som de ska vara. Årets säsong är hittills helt enorm när det gäller pålitliga prestationer av presumtiva målkungar. Vad Alexander Jeremejeff håller på att göra behöver vi knappast prata om, han har i princip redan vunnit skytteligan. Men även Marcus Berg, Marcus Antonsson och Gustav Ludwigson har imponerat och har ett snitt som överstiger ett mål varannan match. De är så oerhört viktiga för sina respektive lag. Det som karaktäriserar en pålitlig målskytt är förmågan att göra mål även när det inte förväntas. För samtliga ovanstående har säsongen hittills varit en fullträff i detta avseende. Är det möjligt att säsongen 2022 ger oss flera spelare som vid bokslut landar på 20 mål eller mer, och när hände det senast?
Omgångens…
Fullträff: Häcken. Matchen mot Helsingborg inleddes ganska avvaktande, och HIF kunde mycket väl tagit ledningen. En olycklig skada på Alexander Faltsetas och ett Häcken-mål avgjorde allt, och det var verkligen inte något snack. Det är väl exakt så det ska se ut när ett topplag tar emot ett bottenlag. Och topplag, det är exakt vad Häcken är för närvarande.
Besvikelse: AIK. Blekt och håglöst. Det är väl egentligen den enda sammanfattningen som duger vad gäller lagets insats på Guldfågeln Arena. Visst, det finns ett konkurrerande Europaspel som tar energi, men under söndagens match fanns det absolut ingenting (förutom tröjfärgerna) som avslöjade att AIK faktiskt är storlaget och Kalmar FF den lilla utmanaren från provinsen. Jag har skrivit det tidigare, och skriver det igen – John Guidetti har extremt mycket att bevisa. Allsvenskan är faktiskt inte en så dålig serie att endast attityd och arbetskapacitet är tillräckligt för att man ska anses ha förtjänat sin stjärnstatus.