Allsvenskan enligt Walter #20: Fyra tydliga slagfält återstår

Walter Duhs delar med sig av sina spaningar efter den 20:e omgången.

Fyra slagfält
Exakt två tredjedelar av årets serie har nu spelats – och det är förhållandevis tydligt vilka fyra slagfält som återstår. Kampen om guldet ser onekligen ut att stå mellan tre lag, BK Häcken, Djurgårdens IF och Hammarby IF. Möjligtvis kan Häcken bli lite tagna av stundens allvar, och Djurgården ska även spela europeisk fotboll. Det finns dock så otroligt mycket fotbollskunskap i dessa lag, och jag har väldigt svårt att se att någon skulle falla bort under hösten. Det första slagfältet är definierat.

För AIK, Malmö FF, IFK Göteborg, Kalmar FF och Mjällby AIF – det andra slagfältet – handlar det först och främst om att säkra en fjärdeplats och en möjlig biljett till europeiska arenor nästa säsong. Det är klart att ett lag som AIK har ett enormt försteg, exempelvis gentemot Mjällby, men samtliga lag får ända anses ha chans till en topplacering. AIK, kanske med en ny tränare, kan under hösten enbart fokusera på Allsvenskan, Malmö FF har en uppgift att inte kasta hela föreningens stolthet i soptunnan och för Göteborg är det av synnerlig vikt att Marcus Berg fortsätter göra mål. Kalmar är en dark horse – och det finns bevisligen inte något lag som på någon spelplats i Sverige kan känna sig särskilt trygg på förhand när Kalmar står för motståndet. Lite samma känsla gäller för Mjällby, som emellertid är en något mer begränsad fotbollsklubb.

Det tredje slagfältet kommer att präglas av tristess. För IK Sirius, IF Elfsborg, IFK Norrköping, Varbergs BoIS och sannolikt även IFK Värnamo ska lite mer poäng in på kontot – men det spelar nog inte så stor roll hur hösten utspelar sig. Elfsborg och Norrköping kommer att känna en otrolig besvikelse efter säsongen, medan Varberg och Värnamo kan vara stolta över sina insatser.

Trehäradslaget i botten av tabellen har redan upptagit spaltmeter, här och på annan plats. Att GIF Sundsvall spelar i Superettan nästa säsong står klart för mig. På något sätt är jag lika övertygad om att samma sak gäller för Helsingborgs IF. I enlighet med mina tankar efter omgång nitton, så har jag också svårt att se annat än att Degerfors IF – genom kvalspel – kravlar sig kvar i högsta divisionen.

BK Häcken och underskattning
Det har förekommit så många gånger tidigare. Ett underskattat och uträknat fotbollslag – vanligtvis en mindre förening – som trots genomgående goda resultat långt in i en säsong aldrig riktigt tas på allvar. Kom ihåg Leicester Citys Premier League-kampanj 2015/16 eller för den delen IFK Norrköping 2015. När det gäller just Häcken är väl dock känslan att de flesta numera ser laget som en reell utmanare i årets allsvenska serie, och att det faktiskt har varit så ett tag nu. Man hör knappast någon som uttrycker sig i stil med att ”det där kommer aldrig att hålla”. Kanske beror det på att Häcken faktiskt är ett förhållandevis etablerat allsvenskt fotbollslag, från en stor svensk stad och med en rejält stadig ekonomi. Kanske är det också så att Alexander Jeremejeff, som ju faktiskt är en anfallare av erkänd allsvensk toppklass, helt enkelt vägrar att inte göra mål. I årets Häckentrupp finns det givetvis många detaljer som sticker ut – tonvis av individuell skicklighet och fart, erfarenhet och en bra åldersmix. För egen del vänder jag gärna blicken bort från den där överproducerande anfallsuppsättningen och i stället riktad mot ett jäkligt skickligt mittfält. Att Simon Gustafson redan spelar i Allsvenskan igen är egentligen högst osannolikt, och att han dessutom får sin brorsa som mycket skicklig lekkamrat är en omständighet som imponerar. De genomgående bästa insatserna som en allsvensk spelare har stått för i år måste dock tillskrivas Mikkel Rygaard. Rygaards mångsidighet väcker stor beundran hos mig. Att han dessutom snart fyller 32 år, och knappast kan uppvisa en tidigare fotbollskarriär som glimrat, medför troligen att hans delaktighet i Häckens framgångar inte beskrivits i tillräcklig omfattning. För mig är Rygaard en av Allsvenskans just nu bästa spelare, kanske den bästa. Kan han behålla sin formtopp i två månader till så kan det omöjligen fortsatt vara tal om någon underskattning.

Derbydags
Omgången gav oss ett – slitet uttryckt – glödhett Stockholmsderby. Båda lagen verkade lämna planen med känslan att just de förtjänade tre poäng, och jag har inte någon bestämd uppfattning i den frågan. Jag tänker inte heller bemöda mig med att recensera vissa besökares agerande på läktarna – det är bara så tråkigt att återigen behöva förhålla sig till mörka rubriker. Över 45 000 personer löste biljett till derbyt, det är helt fantastiskt och även det som främst fastnar på min näthinna. Svensk fotboll är en enorm kraft. AIK och Hammarby IF snittar nu båda över 25 000 åskådare per match. För Djurgårdens IF, i Malmö och på Gamla Ullevi gäller att runt 15 000 personer, eller mer, besöker varje hemmamatch. I mindre städer (t.ex. Kalmar) eller när det gäller underpresterande klubbar (t.ex. IFK Norrköping och Helsingborg) är det inte heller någon motsvarande 80-talskänsla med de närmast sörjande på läktarna, utan i stället fråga om högst respektabla publiksiffror. På något sätt känns det viktigt att framhålla detta, framförallt i tider när ett landslag missar ett VM-slutspel, när våldsverkare tar över delar av våra arenor och när norska och tjeckiska lag sparkar ut våra klubblag ur europeiska turneringar.

Omgångens…

Fullträff: Degerfors IF. I lördags spelade Degerfors den hittills viktigaste allsvenska matchen – för något lag – under år 2022, och vann. Det förtjänar extra uppmärksamhet.

Besvikelse. GIF Sundsvall. I lördags spelade Sundsvall den hittills viktigaste allsvenska matchen – för något lag – under år 2022, och förlorade. Det förtjänar extra uppmärksamhet.
 

2 kommentarer