Allsvenskan enligt Walter #21: Har Skåne halkat efter?

Walter Duhs delar med sig av sina spaningar efter den 21:a omgången.

Skånsk fotboll
I denna kolumn har tidigare berörts det cykliska elementet vad gäller svensk fotbollsgeografi, bl.a. den omständigheten att det i staden Göteborg under vissa säsonger har varit möjligt att gå på allsvenska hemmamatcher för fem olika lag, medan andra säsongers utbud har varit kraftigt begränsat. Även i Stockholm slår pendeln fram och tillbaka. Vi minns fortfarande Djurgårdens IF:s likbleka 1999 och 2009, AIK:s katastrofala 2004 och Hammarby IF:s kräftgång i Superettan under tidigt 2010-tal.

Efter omgång 21 av årets allsvenska säsong kan vi dock konstatera att samtliga fem högst placerade klubbar kommer antingen från Stockholm eller Göteborg. Det är sannerligen någon form av storstadsrevansch, och inte heller helt oväntat sett till den allmänna utvecklingen av sporten fotboll – inte minst i ekonomiskt hänseende – under de senaste 20 åren. Lite mer överraskande är väl ändå tendenserna i vårt sydligaste landskap. Skånsk fotboll har under en längre tid varit en enorm maktfaktor i svensk fotboll. Skåne har producerat ett stort antal landslagsspelare, och när det gäller deltagande i Champions League har både Malmö FF och Helsingborgs IF kvalificerat sig för gruppspel under 2000-talet. Därtill har såväl Trelleborgs FF som Landskrona BoIS under denna period, visserligen i varierande utsträckning, lyckats lämna ordentliga fotspår i Allsvenskan.

Formtabellen efter den senaste allsvenska omgången visar emellertid inte annat än att Skåne, i vart fall tillfälligt, har hamnat på efterkälken. De senaste fem omgångarna har de två skånska lagen enbart lyckats skrapa ihop sammanlagt åtta poäng. För Helsingborgs del finns det inte något som tyder att den trenden bryts. När det gäller Malmö förhåller det sig givetvis på ett annat sätt. Klubbens förutsättningar medför att framgång nästan är oundvikligt (låt vara att allt annat än serieseger betraktas som ett misslyckande). I skrivande stund verkar dessutom Gamle Åge kallas in för att få styr på skutan. Jag tror att det är ett klokt val. Genom Hareides lugn kan Malmö bryta upp och bygga om. Men, jag är ändå inte övertygad om att skånsk elitfotboll i övrigt just nu har förmågan att på allvar konkurrera med 08:or och 031:or. Det gäller att hänga med – snart kan det vara för sent. Det är inte omöjligt att Skånes representation i Allsvenskan 2023 är begränsad till ett (1) mittenlag.

En efter en, faller de av…?
Nu är jag ju egentligen inte alls beredd att helt skriva av möjligheterna till serieseger för varken Hammarby eller AIK. 27 ytterligare poäng står på spel, och i det sammanhanget är fem respektive sex poäng upp till BK Häcken inte särskilt mycket. För de jagande lagen finns det emellertid försvårande faktorer. När det gäller Häcken så verkar det – trots att laget hickade till rejält i lördags – som att det är fråga om en sån där säsong då allt bara stämmer. Häcken har inte heller något annat under hösten som skulle kunna distrahera (Jeremejeff stannar säsongen ut, och europaspel blir aktuellt först nästa år). Djurgården ska visserligen slåss på flera fronter, men i det fallet så går det inte komma ifrån att laget faktiskt är riktigt bra, och att väldigt många djurgårdare verkar ha lyckats med att toppa formen inför avgörandet. Hammarby och AIK har fortfarande chansen – men nu finns inte utrymme för fler misstag. Minst tio poäng på de fyra kommande omgångarna känns som ett absolut måste.

Imponerande insatser
Veckans omgång bjöd på ganska mycket skojigheter, bl.a. 30 mål (ett snitt på 3,75 mål per match). Dessutom blev jag ganska imponerad, av ganska många saker. Det är faktiskt jäkligt bra

att Marcus Antonsson fortsätter att spruta in mål,
att IFK Värnamo reser sig från smällar, och nu ser ut att ha skaffat sig en ganska betryggande poängskörd,
att Kalmar FF vinner och vinner och vinner, och håller nollan och håller nollan och håller nollan,
att IFK Göteborg kan genomföra en total riktningsförändring mitt under pågående säsong, och få omedelbar utväxling både i uttryckssätt och poängkolumn,
att Degerfors IF spelar rollen som den där patienten som vägrar att dö på ett mycket trovärdigt sätt,
att IF Elfsborg och IFK Norrköping kan samla sina trupper och bryta de där obehagliga trenderna, och
att Mikkel Rygaard fortsatt ser ut som att han har spenderat de senaste säsongerna i en europeisk toppliga, snarare än i polska andradivisionen.

Omgångens…

Fullträff: Djurgården. En 1–0-vinst i Uppsala är på många sätt perfektion, och exakt en sådan insats som kan skapa mästare. Det blir särskilt påtagligt om laget dessutom har förmåga att även prestera nu på torsdag när europaspel väntar i Irland. Det skaver lite med skador på Asoro och Ekdahl, särskilt nu när Isak Hien har lämnat för en brittsommar i närheten av Gardasjön. Förutsättningarna känns dock mycket goda, och det ska bli spännande att se vad Djurgården kan koka ihop i det närmaste.

Besvikelse: GIF Sundsvall. Det är snart inte längre en besvikelse om Sundsvall tappar en match med fyra mål – snarare börjar det motsvara ungefär exakt vad som kan förväntas. För ett allsvenskt fotbollslag gäller dock att en viss nivå bör kunna krävas. När jag tänker tillbaka på vårens stökiga behandling av Oscar Linnér och samtidigt ser att Sundsvall hittills har släppt in 55 mål så inser jag också att klubben sannolikt i mångt om mycket har sig själv att skylla. Det senaste året har det inte fattats särskilt många kloka fotbollsbeslut i Medelpad.