Allsvenskan enligt Walter #25: Publikfest i Allsvenskan – eller?

Walter Duhs delar med sig av sina spaningar efter den tjugofemte omgången.

Tillståndet i toppen och i botten
Slutsatserna från omgång 25 föranleder särskilda kommentarer om vissa lag; BK Häcken, Hammarby IF och Kalmar FF i toppen, samt Varbergs BoIS, Degerfors IF och Helsingborgs IF i botten. 

När det gäller BK Häcken är det inte alls säkert att den alldeles utmärkta säsongen kommer att resultera i ett SM-guld. Det finns dock ingen, med stark betoning på ingen, som – vid ett eventuellt guld till Hisingen – kan missunna Häcken en historisk förstaplacering. Att besegra den absoluta toppkonkurrenten på bortaplan (begreppet hemmaborg räcker inte för att beskriva Djurgårdens förhållande till Tele2 Arena) i seriens absoluta slutskede är i sig tillräckligt för att Häcken ska betraktas som värdiga mästare. Samma resonemang, men då kopplat till kampen om europaplatserna, kan föras angående Hammarby och Kalmar. Hammarby, med sviktande formkurva, lyckades mot Varberg genomföra exakt det där som krävs av ett topplag i en höstmatch mot ett bottenlag och det som måste förväntas av medaljkandidat. För Kalmars del är sju raka matcher utan förlust, och en sanslöst stabil bortavinst mot formstarka Elfsborg, ingenting annat är imponerande. Dessutom är det inte fråga om att Kalmar befinner sig under den berömda medieradarn, de är inte ens i närheten av den. Är det omöjligt att tänka sig att Kalmar tar femton poäng under de fem sista matcherna? Knappast.

Varberg är på allvar involverad i bottenträsket. Inför matchen mot Hammarby förklarade tränare Persson att eventuella poäng på Tele2 Arena skulle räknas som ren bonus. Den inställningen visade sig ganska så omedelbart på planen, och det kändes som att Varberg redan på förhand givit upp. Degerfors har ett tufft spelprogram framöver, men enbart tre poäng upp till säker mark. Dessutom är Degerfors ett lag som har den där obehagliga förmågan att prestera när det som bäst behövs och på ett sätt som gör att ingen i efterhand riktigt förstår vad som hände. Med Helsingborg förhåller det sig annorlunda. Ett visst energipåslag kunde skönjas i somras efter att Granen shoppat loss – men jag har väldigt svårt att se hur ett lag som knappt kan ta poäng ska kunna spela allsvensk fotboll år 2023. Som det ser ut nu så kommer inte ens en vinst i ödeskampen hemma mot Degerfors den 23 oktober 2022 att räcka.

Nationell fotbollsfeber?
Allsvenskan 2022 är på väg mot en riktig toppnotering när det gäller antalet åskådare, och senast siffrorna var så här höga var säsongen 2007 då i snitt 10 258 personer besökte en allsvensk fotbollsmatch. Inte helt oväntat presterade de stora svenska klubbarna, från de stora svenska städerna, bra sportsliga resultat under denna säsong. IFK Göteborg vann SM-guld, och såväl AIK som Djurgårdens IF och Hammarby IF tillhörde landets sex bästa fotbollslag. Undantaget var att Malmö FF slutade på en högst beskedlig niondeplats (detta var sista året med enbart fjorton lag i Allsvenskan). Frågan är dock om intresset för Allsvenskan är lika stort år 2022 som det var år 2007, om vi beaktar hela Sverige. Vid den tiden spelades fotboll på bl.a. Söderstadion och Stockholms stadion, i stället för på Tele2 Arena, och Hammarby och Djurgården attraherade tillsammans nästan bara hälften av dagens åskådarantal. Är det enbart ett fåtal allsvenska klubbars nuvarande publikfullträffar (läs Hammarby, AIK, Djurgården, Malmö och Göteborg) som sminkar siffrorna och drar upp årets publiksnitt?

Fakta är att fem allsvenska klubbar år 2022 snittar över 14 000 åskådare. För år 2007 var motsvarande siffra tre. Det är svårt att på andra sätt dra några säkra slutsatser, inte minst eftersom serien innehåller fler lag och det numera spelas fler matcher under en säsong. Vid en jämförelse av publiksiffror för de övriga lag som spelade allsvensk fotboll både år 2007 och år 2022 kan dock följande konstateras. Helsingborgs IF snittar drygt 4 000 färre åskådare per match, vilket i sig inte är konstigt när laget under senare år utvecklats till ett bottenlag i Allsvenskan eller ett Superettanlag i ständig kris. IF Elfsborg har tappat över 5 000 åskådare per match, men även för denna förening har tiderna förändrats och hypen från en nybyggd arena samt Svensson-eran lagt sig. Kalmar FF har höjt publiksnittet med ca 500 åskådare. Laget huserar visserligen, sedan år 2011, på en ny arena men säsongen 2007 var succéartad för Kalmar med en slutlig andraplats i tabellen.

Ett större kluster av lag publiksnittar mellan 2 500–6 000 åskådare, flertalet runt 3 500. På något sätt känns detta för dåligt. Att städer och orter som Varberg, Hällevik, Degerfors och Värnamo inte lockar avsevärt fler åskådare är i sig inte så konstigt – publikunderlaget är givetvis kraftigt begränsat. Uppsala, Göteborg (Hisingen) och Sundsvall borde väl dock kunna putsa sina siffror något. Under publikåret 2007 spelade lag som IF Brommapojkarna, Trelleborgs FF och Gefle IF i Allsvenskan. Dessa bidrog knappast till det höga publiksnittet. I år är antalet allsvenska klubbar från mindre städer och orter något högre, men en sammantagen bedömning ger ändå vid handen att vissa av de föreningar som normalt bör bidra till en het och febrig serie underpresterar. Jag tänker då särskilt på Elfsborg, IFK Norrköping och Helsingborg. I övrigt – i storstäderna och på ”landsbygden” vibrerar Allsvenskan, i vart fall stundtals. Även om det kanske inte är fråga om feber, så medför den allsvenska slutstriden i vart fall nationellt förhöjd kroppstemperatur.

Omgångens…
Fullträff: GIF Sundsvall. Efter alla gånger som laget placerat sig i kategorin här närmast nedanför, omgångens besvikelse, så vill jag – lite som under en minnesstund – ändå uppmärksamma något fint som har hänt. Att besegra ett mätt, oinspirerat och något sargat IFK Göteborg är väl knappast en bragd. Däremot är det fint att se att Pontus Engblom fortfarande kan göra mål, och att Sundsvall faktiskt ger sig själv en mikroskopisk chans till annat än en placering i absoluta botten av tabellen. Om inte annat så blir ju träningsveckan lite roligare, efter en sådan helg.

Besvikelse: IFK Norrköping. Enbart en poäng på hemmaplan mot ett omotiverat Mjällby AIF, och dessutom efter en 2-0–ledning när 75 minuter av matchen hade spelats. Det lyfter verkligen inte för Norrköping, inte ens med ny och välmeriterad röst på tränarbänken och alla möjligheter till avslappning utan något direkt nedflyttningshot. Det är inte så att Norrköpings trupp har blivit så mycket sämre det senaste året, eller att spelarna i grunden saknar förmågan till en högre placering. Det finns lite skador och sjukdom i laget, men i gårdagens matchtrupp fanns spelare med erfarenhet av spel i bl.a. följande lag: Dynamo Dresden, Odense, Esbjerg, Livorno, Rapid Wien, AEK Aten, Malmö FF, Lokeren, Rosenborg och Eintracht Braunschweig, samtliga på många sätt större klubbar än Norrköping eller hemmahörande i större ligor än Allsvenskan. För många spelare saknas inte heller anknytningen till staden, och truppen spetsas med ett antal intressanta talanger. Att Norrköping presterar på en så låg nivå, omgång efter omgång, är sannerligen denna säsongs största gåta.

1 kommentarer