Allsvenskan enligt Walter: ”Fotbollskultur som mår riktigt bra”
Vår nytillträdde expert Walter Duhs delar med sig av sina tankar och betraktelser efter varje allsvensk omgång.
Försvarstekniska funderingar
El Västico gav inte så många svar som man hade kunnat hoppas på. Elfsborg är fortfarande ett bra fotbollslag, med särskild styrka i de ständigt flygande vingarna. Men det är än så länge svårt att veta om det kommer att hålla till en framskjuten placering i år. Blåvitt levererade inte på något sätt en usel insats, men faktum kvarstår – efter de inte alltför förtroendeingivande inledningssegrarna mot nykomlingar har Kamraterna serverat betydligt mer fisk än fågel.
Dessa slutsatser är knappast banbrytande. Under matchen på Borås Arena fastnade jag därför i stället för en annan sak. En blåvit supporter kan säkert spotta och svära över osannolikt oflyt i samband med Elfsborgs mål (särskilt 2-1, och 3-1). Är det fråga om maxad otur när motståndaren gång på gång lyckas göra mål efter styrning via en försvarsfot? Kan man ens göra något åt att en egen försvarsspelare – tillfälle eller tillfälle – helt omedvetet säljer ut sin målvakt. Det är knappast någon som kan lasta Werner Hahn för de insläppta målen, han lyckades till och med med en fin parad på ytterligare en internstyrning av ett Oliver Zandén-skott. Men, jag har vid flera tillfällen tidigare funderat på om man inom fotbollen arbetar tillräckligt mycket med att utveckla samspelet mellan målvakt och försvarare. Hur mycket tränar man på att förbättra tekniken för att täcka skott? Jag är övertygad om att exempelvis handbollen har mycket att lära ut. Handboll är visserligen en annan sport med andra förutsättningar, men det framstår som att man jobbar betydligt mer systematiskt i detta. Både försvarare och målvakt har fullständig kännedom om vart de ska placera sig, och hur de ska agera, när motståndaren laddar för skott. Det måste finnas ett stort utrymme att utveckla detta även inom svensk fotboll.
Måhända är vi på väg mot en sådan utveckling. Djurgårdens Piotr Johansson uttalade sig nyligen i tidningen Barometern angående Kalmartränare Rydström: ”- Henke är otroligt duktig och disciplinerad, så jäkla noggrann med alla detaljer. Varje grej, varje mottagning, hur täcker vi skott, stäng benen, alla sådana här detaljer är han bra på.” Det känns som att fotbollen – jämfört med många andra sporter – har väldigt mycket mer att hämta i spelets detaljer. Med rätt arbetssätt kan det mycket väl vara så att framtidens IFK Göteborg-supportrar skonas från att slita håret från skallen enbart på grund av ”det jäkla otursförföljda mittbacksbenet”.
Bra fotboll!
Allsvenskan är rankad 23:a i Europa, eller något sånt, och ligans kvalitet har diskuterats, penetrerats och analyserats in i döden. Men faktum är att det endast är när vi ska slåss om platser i de europeiska klubblagsturneringarna – och kanske också när vi ska kräva cash för våra talanger – som detta spelar någon som helst roll. I övrigt är det fullkomligt ointressant. Jag antar att ni, precis som jag, är oerhört trött på de där lite skämtsamma gliringarna från vänner och andra som alltid kommer upp i samband med att man zappar mellan Varberg – Mjällby och Manchester City – Liverpool. ”Är detta ens samma sport?” ”Tillhör den passningsfoten verkligen en professionell fotbollsspelare?”.
För mig är Allsvenskan 2022 något helt annat än vad vi tidigare vant oss vid. Särskilt när vi väger samman det som händer på planen med hur det ser ut på läktaren. Fem lag snittar för närvarande över 15 000 åskådare per match. De flesta andra lag har – utifrån storleken på stad och kommun – också en högst respektabel arenanärvaro. Det är dessutom länge sedan lagen i allsvenskan uppvisade en sådan variation när det gäller spelsätt och idéer på hur man bäst bör ta sig an en fotbollsmatch. År 2022 finns det väldigt många bra fotbollslag i Sverige. Hammarby och AIK är riktigt bra. Häcken är väldigt bra. Djurgården, Norrköping och Malmö kan bättre, men är ändå mycket bra. Kalmar och Elfsborg är riktigt bra fotbollslag. Mjällby och Sirius imponerar stundtals, och då är de väldigt bra. Det finns vissa lag som inte är så bra, men de ska inte heller vara det. Nu får vi helt enkelt sluta med självspäkande, och inse att vi faktiskt alla är del av fotbollskultur som för närvarande mår riktigt, riktigt bra.
Omgångens...
Fullträff 1: Om jag vid något tillfälle varit lite kritisk mot Astrit Selmani – det har varit befogat – så känns det ändå som fullt lämpligt att också passa på att hylla Hammarby. Dels så har ju Selmani nu faktiskt lyckats göra mål (!), men det är framförallt oerhört imponerande att laget har förmått pytsa in 19 bollar på nio omgångar – i princip helt i avsaknad av sin presumtiva skyttekung. Hammarby har en imponerande bredd, och en trupp fylld med olika typer av egenskaper. Det bör rimligtvis bära väldigt långt.
Fullträff 2: Vi trodde kanske att Häcken skulle behöva vika ner sig nu när Malmös mardrömsveckor kändes som något som bara skymtades i backspegeln. Även om ett antal mer eller mindre ordinarie spelare åter var tillgängliga för svenska mästarna, så lyckades Häcken på ett oerhört imponerande sätt cementera sin succévår. Herregud vad Jeremejeff är bra!
Besvikelse 1: Att Jörgen Lennartsson skulle behöva lämna Helsingborg redan i omgång 10 var det nog knappast någon som hade förutspått. Så här i efterhand ter sig det dock inte så orimligt. HIF har en otillräcklig trupp, begränsade spetsegenskaper i spelargruppen och ett krångligt skadeläge. Att laget dessutom har spelat en ganska omodern fotboll, till synes utan några direkta linjer och idéer, har sannolikt påskyndat det oundvikliga. Känslan är nog ändå att det mycket väl kan bli fråga om att återigen harva i landets näst högsta serie, lagom till nästa säsong.
Besvikelse 2: Sundsvall – Mjällby. Det var ingen rolig match.
______________________________________________________________
LÄS ÄVEN: Allsvenskan enligt Walter: ”Skrämmande utveckling som vi ser”