Allsvenskt vimmel omgång sju
Göteborgsderby, cupbaksmälla och heta känslor. Allsvenskans sjunde omgång bjöd på allt det som gör den här ligan till den bästa. Det var målglatt, ruggigt och rått men mitt i allt människor som tilläts vara just det.
Kalmar har börjat göra mål och då kommer även poängen. Tro för all del inte att de har slutat släppa in mål för den sakens skull. Hemma mot Halmstad blev det “hela Baltiska havet stormar” och hemmalaget var tvunget att göra tre mål för att vinna matchen. Då gjorde Kalmar fem bara för att vara på den säkra sidan. Man vet ju nämligen aldrig när det trillar in fler bollar i egen bur. Förra året var Skrabb en av lagets viktigaste spelare och han behövs för att det ska börja likna något igen. Ifjol var det Rajovic som ackompanjerade, i år ser lekkamraten ut att bli Trenskow. Det är två olika spelartyper och det blir två olika kalmarlag men möjligen lika framgångsrika. Halmstads mål om att säkra det allsvenska kontraktet redan innan EM-uppehållet åkte på ett bakslag men får hallänningarna behålla sin duo i Granath/Mohammed så behöver det inte vara speciellt hög puls runt Laholmsbukten.
BP har istället slutat göra mål och då uteblir poängen. Borta mot Mjällby blev det förvisso en, efter sent kvitteringsmål av Nikola Vasic som sköljt ur målnäsan. För bara några omgångar sedan var BP seriens näst målfarligaste lag men så plötsligt vill inte bollen längre in. Stolparna har haft fler bolltouch senaste matcherna för brommaiterna än det sittande mittfältet.
Mjällby har, å sin sida, en hel del av sin tilltänkta backlinje på skadelistan men gör det bra ändå och ledde länge matchen efter att de gjort mål på samma sätt som så ofta förr. Torstenssons Mjällby känns självklara i det de gör, ingen sticker ut och det gör laget bra. När alla är tillbaka så blir det svårt för alla lag att slå Mjällby. BP ville studsa tillbaka från förlusten senast men fick en halv tröst. När BP väl börjar göra mål igen så kommer poängen också.
Cupfinalen tidigare i veckan satt kvar i benen, det var tydligt både hos Malmö och Djurgården. Malmö får ägna kommande vecka åt att kolla igenom kamerarullen efter guldbilder, för mot Elfsborg tar de inte med sig många positiva minnen. Första förlusten kom mot ett högmotiverat hemmalag som fick en liten revansch från förra årets tuffa avslutning. Elfsborg utnyttjade att det var ett tröttkört mästarlag som kom till Borås och visade att även den här säsongen kan bli kul för gulsvart.
Just den där möjligheten att utnyttja en tröttkörd motståndare tog inte Västerås. Kalle Karlsson bad nog sina spelare specialstudera straffläggningen som avgjorde cupen för att lära sig avsluta från 11 meter, men laget verkar ha tittat på Djurgårdens försök enbart. Malmö vann cupen för att bara Danielson kan slå straff i Djurgården. Västerås ligger sist i Allsvenskan för att ingen i laget kan det. Det här var ingen match där Djurgården skulle imponera. Det var en match som skulle vinnas och det gjorde stockholmarna. Fallenius 2-0 mål är häftigt när han efter en straff emot tar bollen över hela planen och gör mål men det är signifikativt för Västerås. De har svårt att göra mål själva och blir då fysiskt bedövade vilket leder till baklängesmål. En match och en dag i kalendern som nog båda lagen är glada över att ha städat av nu.
Omgångens mest efterlängtade match var Göteborgsderbyt mellan GAIS och IFK Göteborg. Det syntes i ögonen att det betydde mer för GAIS spelare. Det hördes i intervjuerna inför och det visade sig i kroppsspråket på Axel Henriksson när han gav hemmalaget ledningen i första halvlek. IFK Göteborg spelade bra, som de gör den här säsongen. Men inte mer. GAIS spelade som att det betydde livet. GAIS tacklade och sprang. IFK Göteborg hade bollen men skapade lite. GAIS kämpade och skrek. IFK Göteborg spelade en fotbollsmatch på Gamla Ullevi. GAIS utkämpade ett derby. Det blev avgörande den här gången.
Omgångens omtalade
Nya tidens fotboll handlar till stor del om professionalitet. Att hålla en hög lägstanivå och aldrig visa svaghet. Det handlar mer om statistik och mindre om känslor. Därför är det befriande när någon ibland bryter den där bubblan, som Christer Mattiasson gjorde i paus mot Häcken. Siriustränaren viftade inte med siffror, han visade känslor. Blåsvart låg under med 3-0 redan efter knappa halvtimmen och Mattiasson var förbannad. Skitförbannad. Och jag älskar det! För vad är fotboll utan känslor. Vad är egentligen någonting utan känslor. I Allsvenskan tillåts man vara människa.
I andra änden av samma spektrum hade istället Kim Hellberg uppvisning. Hammarby förlorade mot Hellbergs tidigare klubb Värnamo men Kim höll sig lugn. Han var sansad, vältalig och proffsig. Det var tydligt att det är ett bra sätt att hantera situationen på, men någon gång då och då när bägaren helt enkelt runnit över. Då är det uppfriskande om det får brinna lite. Mattiasson vet vad jag menar.
Tre stjärnor
Mads Thychosen stod för ett mål och två assist hemma mot Norrköping. Det tror jag knappt han själv förstår hur det gick till. Mycket av förklaringen är troligen att Norrköping bjöd på mycket av det som gjorde AIK bra.
Nikola Vasic träffade stolpen i förra matchen mot Göteborg, han har nickat i ribban och mot Mjällby kunde han lika gärna bli tremålsskytt. BP har sällan en lite till åren, storvuxen anfallare. I år är det precis vad de har och kanske gör det BP ovanligt bra.
Man måste imponeras över Elis Bishesari. Nu förlorade han, förvisso, tillsammans med sitt blåvitt derbyt mot GAIS men Bishesari uppträder lugnt i alla lägen. Visst, han kanske skulle ha agerat annorlunda vid 2-0 men han är 18 år och kastades in i IFK Göteborgs traditionsenliga målvaktstombola och råkade vara den som kom ut. Det har han löst bra. Imponerande bra.
