Är problemet verkligen Björn Eriksson?
Rösterna är många som kräver Björn Erikssons avgång. RF-basens bristfälliga förmåga att utföra sina arbetsuppgifter riskerar att överskugga ett strukturellt problem som förmodligen är lika stort. Svensk fotbolls relation till myndigheterna är avhängigt på en persons vilja att företräda den.
För andra gången på ett drygt års tid höjs röster om Björn Erikssons avgång.
I fjol avslöjade Noa Bachner och Frida Sundkvist på Expressen hur RF-ordföranden dragit in miljoner som lobbyist för flera av Sveriges största vaktbolag, samtidigt som han drivit på för att polisen ska släppa säkerheten vid fotbollsmatcher till privata vaktbolag.
Ett år senare kokar det inom fotbollsrörelsen på nytt.
Ansedda idrottsläkaren Bo Berglund anser att Björn Eriksson har misslyckats med att företräda idrottens röst gentemot myndigheterna – något som är en av RF-ordförandes viktigaste uppgifter. AIK Fotbolls ordförande Robert Falck skriver i Dagens Nyheter att Eriksson borde avgå eftersom ”han inte har tillräcklig förståelse eller vilja att företräda de största föreningarnas intressen.
När jag talar med personer med högt uppsatta positioner inom fotbollen pekar de på Erikssons återkommande mediala utspel, med start i våras (”det är den värsta kris vi har haft i mannaminne och vi talar om att kicka boll”) som startskottet på hans ovilja att företräda idrotten och fotbollen i pandemin. Ungefär: om Björn Eriksson har suttit på dubbla stolar tidigare – vilken stol sitter han överhuvudtaget på nuförtiden?
Här finns det fler frågor att ställa.
Det är mycket möjligt att Björn Eriksson har misskött sina uppdrag så pass att han borde lämna sin post som RF-ordförande. Men att offra en syndabock i kristider kan också riskera att dölja ett strukturellt problem som är minst lika stort.
När man pratar med fotbollens företrädare i dessa tider framträder en minst sagt komplicerad verklighet. Med långa protokoll, vetenskapligt underlag, samförstånd med klubbar, supportergrupperingar, intresseorganisationer och förbund, har fotbollen ansträngt sig ambitiöst för att få till säkra evenemang i någon form. En dialog med Folkhälsomyndigheten har i princip varit omöjlig att få till – den är hänvisad till att gå genom Riksidrottsförbundet.
Där sitter en RF-ordförande vars uppgift är att representera Idrotten – 72 vitt skilda specialförbund samtidigt – där fotbollens intressen ska likställas med varpaförbundets. Fotbollens förtroende för RF-ordföranden är, som ni redan vet, urholkat. I ett försök till direkt dialog med Folkhälsomyndigheten får man inget gehör. Och det stöd som RF-ordföranden ska söka hos regeringen ska gå genom idrottsministern, som uppges vara intresserad och kunnig, men som saknar tillräckligt mandat för att rädda fotbollen.
Fotbollen är inte ensam om att befinna sig i ett otäckt svävande tillstånd utan svar på frågor mitt i en kris, men absurditeten och känslan av att malas ner den massiva byråkratins kugghjul hade kunnat skildras i idrotts-Processen 2020 av Franz Kafka.
Jag ser i kommentarsfält att diskussionen ofta landar i att ”Björn Eriksson hatar fotboll”.
Hur hamnade vi här? Ska stödet och gehöret för fotbollen vara avhängigt på en RF-ordförandes intressen?
Vi talar om Sveriges största folkrörelse: en mångmiljonindustri som skapar samhällsnytta värd 775 miljoner kronor, som genererar minst en halv miljard kronor genom inbetalda skatteintäkter bara genom de allsvenska klubbarna, som bidrar till folkhälsa, friskvård, samhällsengagemang i förorter och gemenskap.
För mig är det märkligt att fotbollen inte kan få en direkt dialog med myndigheterna trots sina ansträngningar, utan är bakbunden av en förlegad koloss som dessutom – i dessa kristider – endast tycks kunna ta snabbfotade beslut när det handlar om att springa myndigheternas ärenden.
Att Riksidrottsförbundet fyller en funktion i att fördela statliga bidrag till idrotten och att bedriva antidoping-arbete är sant. Men när det kommer till skarpt läge har de misslyckats företräda sin största aktör i kristider.
Man kan undra om inte fotbollen – med sin samhällsposition och enorma organisation idag – inte hade klarat av ovan nämnda uppgifter på egen hand? Att man faktiskt hade mått bättre av att bryta sig ur RF-familjen och stå på egna ben. Den rådande organisationen av kommunikation och delegering har bidragit till den kris som fotbollen befinner sig i och den rentav provocerande situationen där vi ser överfyllda shoppingcenter i Sverige och grannländer i Europa som sedan i somras har gjort försök med att ta emot tusentals åskådare på fotbollsmatcher.
Vi är inte nära slutet på den här krisen. Vad händer nästa gång svensk fotboll hamnar i en kris?
Jag tror att det vore naivt att tro att allt blir toppen om Björn Eriksson kastar in handduken.
