Den smygande känslan
Och då kommer känslan, är jag den enda som aldrig förstår?
Om du känner igen ovan så beror det med stor sannolikhet på att du gillar att lyssna på rockbandet Kent (nä, det är fan bara töntar som skriver band- och artistnamn med gemener). Textraden kommer från 90-talshiten "En himmelsk drog", en sång jag blev påmind om av en vän när han skickade mig en länk. Det var en spännande URL han hade skickat då den innehöll en intervju med bandets sångare, låtskrivare och frontfigur Joakim "Jocke" Berg. Och inte vilken intervju som helst - Nämligen hans första på närmare 15 år.
Det var ett trevligt samtal där framförallt ett parti var särdeles intressant. Den gode Berg (som inte ska förväxlas med den gamla DIF-spelaren Erik Berg) pratade om hur det var att spela in musik under det andra årtusendet och hur det är idag. Han kunde konstatera att inspelningarna var proffsigare, mer perfekta och överlag bättre genomförda, men också att något hade gått förlorat i processen. Det var inte bara snyggt producerade låtar som kom idag, de var dessutom tråkiga, förutsägbara och trista. Perfection is boring, onekligen.
Han var noga med att inte romantisera hur det var förr (att spela in i en analog studio hade definitivt sina baksidor), men en sak som gick att göra var att ta med sig en ofärdig låt, ett embryo, in i en replokal och tillsammans "jamma" fram något. Att med inspiration, instinkt och lust skapa något tillsammans, långt bort från allt kalkylerande och genomtänkta. Berg beskrev också att han idag kunde gå in i en studio och se alla dessa hyperprofessionella "musiker" (ja, med citattecken) sitta vid sina bärbara datorer. Hur de såg ett piano på en skärm och programmerade sina låtar, men att de inte spelade dem. De kunde inte spela ett instrument, än mindre kunde de "känna" när en låt var riktigt bra. Den nya generationen var besatt av att "det var rätt i datorn", snarare än att de lutade sig tillbaka, slöt ögonen och försökte lyssna med magen. Låter det här bra? Känns det bra? Får jag gåshud?
Detta fick mig osökt att tänka på den så kallat "moderna fotbollen".
Missförstå mig rätt, det var inte bättre förr. Det var annorlunda absolut, men rent tekniskt sett har ju fotbollen tagit hur många sjumilakliv som helst. När pandemin hägrade visade SVT repriser från VM 1994 och jag slogs av hur extremt långsamma matcherna var. Detta gäng, som är framröstade som nationalikoner, spelade i ett tempo som knappt hade hållt i Division 3 Östra Svealand idag. Än mindre i EM 2024.
Däremot är det onekligen många saker som gått förlorade idag. Förr kunde vi se dem så kallade "artisterna", spelarna som var lite lönnfeta och var loja på topp men som alla visste kunde trolla på ett ögonblick och göra något fantastiskt. Lirare som Preben Elkjaer, Maradona eller Antonio Cassano hade aldrig haft en chans idag. Idag har ingen spelare råd att ha laster eller brister, då ses de som oseriösa, omotiverade och lata. Jag vet att det var många som skrattade åt Lionel Messi när han var sur över att behöva sluta dricka Coca Cola, men framtidens Lionel Messi (vem det nu blir) kommer knappt få dricka mjölk utan att det måste kollas med hans specialdietist förr.
När jag tittade på helgens allsvenska premiärer slogs jag över hur många skärmar som fanns på plats. Och då menar jag inte i publiken, utan på tränarbänkarna. Det var ställ med surfplattor och mobiler som mätte allt från löpmeter till puls. Stundtals kändes det som att de tittade mer på sina skärmar än på matchen som utspelade sig framför dem.
Mitt syfte med den här texten är inte att låta som en digital stenåldersman. Det finns många bra saker att ta med sig med digitalisering av fotbollen, något som jag inbillar mig började med Moneyballs intåg. Istället för att bara "gå på känsla" började fakta väga tyngre, vilket var en direkt nödvändig motreaktion i en tid då den enda statistiken som överhuvudtaget mättes var poäng och mål, men som nu fått slagsida åt andra håller. Allt ska kontrolleras, planeras och vara noggrant in i minsta detalj. Inget får lämnas åt slumpen och det finns det onekligen stora faror med. Förvisso kan en pulsmätare se om en spelare är nära sitt max och borde enligt alla regler bytas ut, men om han "ser het ut", är det verkligen läge att byta? Och ska vi verkligen ändra i vår startelva för att vår ena forward har dåligt XG, han bidrar ju otroligt mycket till vårt passningsspel?
Jag är orolig för att vi hamnat i en tid där vi inte vill utelämna oss åt mirakel. Björn Natthiko Lindeblad (ni vet, han den där munken som bodde i Thailand men sedan kom hem till Sverige) brukade prata om att möta livet med "en öppen hand" och att "ge utrymme åt mirakel". Att allting inte går att kontrollera och inte heller ska det. Ibland måste man bara ha tillit och lita på sin magkänsla, även om alla siffror säger motsatsen. Precis som Jocke Berg i Kent är orolig för att vi kommer hamna i en tid då vi har "musiker" som inte längre kan spela instrument är jag orolig för att vi kommer få tränare som inte kan göra beslut utan statistiska underlag. Som blir verktygsblinda och känner sig nakna utan sina kalkyler. Eller spelare som inte kan bryta mönster eftersom "det inte passar i vår game plan".
Fotbollen har alltid varit en sport som handlar om mirakel. Ett skådespel som ingen riktigt vet hur den ska sluta. Självklart ska vi använda verktygen för att förbättra upplevelsen, men vi ska behandla dem just så - Som verktyg. Vi kan klara oss utan dem och kan ta beslut även om de visar något annat. Den dagen vi slutar göra det kan vi lika gärna se robotar spela fotboll istället.
Eller förresten, då är vi nog inte längre här.
