Fotboll till vilket pris?
Albin Hagman diskuterar vilka faror det finns med den moderna fotbollen och dess kapitalistiska inslag.
Det finns mer pengar i dagens fotboll än någonsin tidigare. De största fotbollslagen drivs mer som transnationella företag än som idrottsföreningar, de minsta lagen kan bli de största med en givmild och generös ägare som är beredd att investera omänskliga summor i klubben. De bäst betalda spelarna i England tjänar mer än vad de flesta svenska klubbar omsätter på ett år. Vilka är fördelarna respektive nackdelarna? Jag som allsvensk fotbollssupporter som är helt neutralt inställd till fotbollen utanför Sveriges gränser tänkte dela med mig av mina funderingar kring den globaliserade fotbollen. Låt oss börja med den i mitt tycke ljusa sidan.
Nu har det precis spelats slutsspel i Champions League. Vilka matcher vi bjöds på! Den trettonde möttes Real Madrid och Manchester United i Madrid och på planen fann vi världsstjärnor som Wayne Rooney, Cristiano Ronaldo, Robin Van Persie, Karim Benzema och så vidare. Att samla så många världsstjärnor i samma match utanför landslagssammanhang kräver en herrans massa pengar. Veckan därpå mötte Barcelona Milan och samma sak gäller även där, mängden världsstjärnor vi bjöds på är överflödig! När klubbarna får obegränsat med pengar kan de skapa sådana byggen folk för 30 år sedan endast kunde drömma om! Det är ju självfallet inte endast Champions League som är rent fotbollsgodis även för utomstående, Manchesterderbyt, El Classico och de andra toppmatcherna i de flesta toppligorna ute i Europa är klassfotboll av bästa sort, just för att klubbarna har lyckats knyta till sig så många världsstjärnor.
För mig som brinner för fotbollsallsvenskan men samtidigt ser på, men främst beundrar Europas stormatcher, vilka nackdelar ser jag?
I svensk fotboll är det den s.k. ”51 % regeln” som stoppar investerare från att pumpa in hutlösa summor pengar i valfri klubb. Förutom en enorm passion för ett allsvenskt lag är det just 51 % regeln som får mig att tycka att Allsvenskan är den mest intressanta ligan i världen att följa. Vi får se nya vinnare varje år, vi får se hur lag som Sundsvall eller Degerfors lyckas ta sig upp i landets högsta serie utan att ha en ägare som pumpar in miljoner och åter miljoner i klubben. Även om det finns undantag så måste klubbarna lyfta fram mycket underifrån eftersom pengarna inte finns att köpa in stora namn på löpande band. I de flesta svenska lag är spelarna som representerar laget killar som för några år sedan sprang runt arenan och tiggde autografer. Just den lokala patriotismen runt klubben som man i de flesta fall har anknytning till är enligt min åsikt på väg att försvinna i den moderna fotbollen som huserar ute i Europa för tillfället.
”Min största skräck är att den moderna fotbollen skulle hitta sin väg innanför Sveriges gränser.”
Vi har alla en romantiserad bild av hur vi som små knattar går med pappa på fotboll, en far och son-grej helt enkelt. Jag har lite kontakt med några killar ifrån England, en av dem bor utanför London och är Tottenhamsupporter. När jag satt i Skype och pratade med honom och ämnet fotboll kom upp frågade jag hur ofta han besöker ”the Lane”, han svarade att han och hans familj brukar gå på en eller två matcher per år. Jag blev ganska förvånad och frågade varför han inte gick oftare, han svarade då att biljettpriserna var så höga att de helt enkelt inte hade råd att gå oftare. Tottenham bjuder på fin fotboll, men till vilket pris? De lokala fansen som byggt upp klubben i generationer får helt enkelt acceptera att fotboll handlar mer om pengar än passion, sporten som en gång var folkets har nu blivit tjänstemännens. Samtidigt är det viktigt att ha en sak i åtanke: smakar det så kostar det. Klubbägarna ska tjäna sina pengar. Min största skräck är att den moderna fotbollen skulle hitta sin väg innanför Sveriges gränser.
För mig är fotboll mer än bara matchresultaten. När jag och min pappa åker iväg på bortamatch och spenderar flera timmar i bil och diskuterar transfers, gamla klubblegender, startelvor och kommande matchen så blir det genast ett gemytligt ”far och son-ögonblick”. Även om jag numera är myndig och har skäggväxt är det samma känsla som infinner sig i kroppen när man går med pappa på fotboll då som nu, just den där nervositeten man upplever när man står på arenan med sitt egna lags supportar och motståndarlaget pressar för att få in en kvittering på övertid, den känslan som man delar med alla andra runt omkring sig skulle jag få uppleva en till två gånger per år om den moderna fotbollen fick fäste i Sverige på allvar.