Krönika: En oförglömlig kväll i svartgul regi
Om Kubikenborgs IF, att komma hem, ideella föreningssverige, Hallenius och en folkfest i Sundsvall.
Kubikenborgs IF, mer kända för oss som känner klubben som Kuben, ställdes igår mot mäktiga AIK i svenska cupen. Min fotbollskarriär hämmades av en knäskada, ty annars hade jag varit proffs, men spenderades uteslutande i just Kuben tills jag la handskarna på hyllan vid 18 års ålder. Jag spelade då i Kuben P90 och i mina yngre år fanns det ett fantastiskt Kuben P89 som körde över allt och alla i regionen, GIF Sundsvall inkluderat. I det laget fanns många lirare som slutligen skulle bli proffs, de mest anmärkningsvärda var förmodligen Robert Lundström och Linus Hallenius.
I det laget fanns även Stefan ”Lagga” Lagergren som trots att han var född 1990 ställdes mellan stolparna för de äldre killarna. Igår stod Lagga vid sidlinjen på NP3 Arena när han coachade sitt Kuben mot Sveriges största klubb med Linus Hallenius i startelvan. Kuben är en väldigt liten förening i Skönsmon i södra Sundsvall. Där växte många av oss upp och Kuben har varit hjärtat i området så länge jag kan minnas. Kuben är en tydlig slice av det ideella Sverige, ett led av idrottsrörelsens mobilisering i början av 1900-talet och det har varit och kommer alltid vara hemma.
Igår efter jobbet satte jag mig i bilen och körde de drygt tre timmarna ner till Sundsvall från Umeå för att beskåda ett division tre-gäng, mitt division tre-gäng, möta självaste AIK. Det var David mot Goliat sades det i Sundsvalls Tidning inför matchen. Jag träffade och såg folk på läktarna som jag inte sett sedan min tid i staden. Jag pratade med min gamla ungdomstränare inför matchen som fortfarande var aktiv i föreningen. Han är numer materialförvaltare för a-laget och nu parafraserar jag lite men på frågan om hur han kände inför matchen sa han till mig: ”Jag har hållit på med fotboll och Kuben i 100 år, men det här är det största jag någonsin upplevt”. Han hade, precis som alla ideella eldsjälar runt om i vårt avlånga land, varit på plats och ordnat på arenan med allt som inte syns. Matchen började 18.30, han hade varit på NP3 Arena sedan 07.30.
De tre timmarna ner till Sundsvall har sällan varit så tydliga: nu skulle jag hem. Kubens publikrekord från 1953, mot Fagerviks GF, med 3,324 åskådare slogs med råge igår. 7,410 (!) människor slöt upp för en oförglömlig kväll för alla som någonsin haft med Kubikenborgs IF att göra. Jag tänker tillbaka på alla de människor som hjälpt till ideellt i klubben genom alla år. Jag minns Pelle, jag minns dig ”Kina”, Kuben-Kalle och många fler. Det var en smått surrealistisk upplevelse och jag kan alltid säga att jag var där – jag var på plats och var med när historia skrevs.
Gårdagens publikfest på NP3 Arena med lilla Kuben i division 3 i fokus
Kuben förlorade matchen mot AIK med 1-7 men det var i det stora hela trivialt. Det var en fotbollsfest som staden Sundsvall inte sett på väldigt länge. Det var en mobilisering för en liten kvartersklubb som levt i periferin genom decennier. I Medelpad har uppstickare genom åren avancerat i seriesystemen för att sedan försvinna. Jag tänker exempelvis på IFK Timrå, Ånge och Stöde. Kuben har inte haft den typen av omedelbar succé, förrän i år. Äntligen.
När Linus Hallenius gjorde Kubens första och enda mål någonsin (?) mot ett allsvenskt lag i en tävlingsmatch lyfte taket på NP3 Arena. Den lilla skara barn som försökte sjunga ”Kom igen Kuben” eller ”Vi älskar Kuben” överöstes av ett jubel och firande som gjorde Kuben odödliga. Man kunde tro att Kuben precis avgjort en viktig final, här reducerade man till 1-5. När Hallenius sträckte sina armar i luften och vinkade till läktarsektionerna var det förmodligen hans sista insats på den här nivån men bilden kommer vara ikonisk i generationer i lilla Kuben. Efter matchen sa Linus Hallenius det allra bäst själv:
– Jag är smått tagen, det är lite overkligt faktiskt. Jag hade på känn att det skulle bli lite tryck i alla fall. Vi hade hoppats på 3,000 (åskådare) och drömt om kanske 4-5,000 men det här var väl i princip fullsatt. Det var onumrerade säten också så man var lite rädd att inte alla skulle få plats. Men det såg smockat ut och det var otroligt kul att få spela en sådan match en sista gång för egen del.
Linus Hallenius fortsatte sedan att hylla det ideella arbetet inom föreningen och påtalade givetvis de enorma styrkeförhållandena mellan de två svartgula-brödraföreningarna. Därefter skickade P89-liraren med en hälsning som satte sig rakt i hjärtat på alla som någonsin varit involverade i en fotbollsförening.
– Jag tycker det är ett viktigt budskap till alla barn och ungdomar som var här och såg att man inte alltid behöver vara i det bästa laget eller i det vinnande laget för att fotboll ska vara kul, fotboll kan vara jäkligt kul om man är i en grupp som jobbar hårt tillsammans och även åker på pisk helt enkelt. Det finns mycket med det här som är vackert ändå, tycker jag.
Linus avslutade sedan att prata om hur Kubikenborgs IF förmodligen aldrig slår det här publikrekordet igen och att man troligen aldrig får uppleva en sådan kväll igen. Efter matchen pratade jag med tränare Lagga och han sa att laget skulle varva ned gemensamt på kansliet – ni vet där i Skönsmon. Resan i svenska cupen har bara börjat för AIK medan det för Kuben varit en lång resa som tog dem genom DM och kvalspel. Cupresan är över men minnena har vi för alltid kvar.
Bilresan för egen del gick raka vägen upp till Umeå igen. De tre timmarna norrut blev snart fyra, nästan fem, när jag anlände 01.30. Bilfärden var en virvel av Kuben-minnen och om en svunnen tid. Lotsbilarna duggade tätt i såväl Älandsbro som efter Höga kusten och strax söder om Nordmaling. Att sitta i bilköer mitt i natten har varit tuffare. I mitt bakhuvud återupplevde jag alla de profiler som präglat Kuben. Vilka hjältar ni varit och se vilken fest ni ordnade igår. Var stolt Lagga.
Fotboll är kul när man är svart och gul, som våra ungdomstränare lärde oss på 90-talet.
Och tack till alla AIK-supportrar som var med och gjorde kvällen oförglömlig. Nästa gång ses vi, hoppas jag, på Kubens IP.