Semester med Bankboken
Gästskribenten Björn Hellberg har under sommaren funderat över fotbollens framtid efter att ha läst Simon Banks senaste bok.
Semestern är oåterkalleligen slut. Jag är åter på arbetet sedan några veckor, men det är som att jag inte riktigt förstår vad jag ska göra än. Det brukar ordna sig när hösten börjar på allvar.
Sportsligt är jag tillbaka till att omgång för omgång våndas över Örebro SK. Det är sällan fast mark under fötterna, även om de i skrivande stund precis inkasserat tre blytunga poäng mot Östersund och för tillfället har fast mark under fötterna, om fast mark innebär 2p till negativt kval med en match mer spelad är flera av de jagande lagen. Gungfly blir inte stadigare än så.
Under sommaren har jag tagit mig an Simon Banks bok Vem dödade min fotboll? Boken har undertiteln "En uppgörelse med världens mest älskade sport" och handlar om just det. Bank är fundersam och ganska besviken på den moderna fotbollen. Det är han inte ensam om. Fler böcker har kommit de senaste åren som sätter den moderna fotbollen och dess utveckling under lupp: Olof Lundhs Templet i öknen närgranskade Qatar-VM och Expressenjournalisten Noa Bachners Den sista utposten tog ett tydligt avstamp i en diskussion om och ett försvar av den svenska modellen, med utblickar bland annat till Newcastle och deras nya ägarstruktur.
Banks bok, å sin sida, tar en avstamp i tvivlen. Vart är fotbollen på väg, och är den riktningen rakt igenom önskvärd? Vad är ens fotbollen idag? Boken går in på resursfördelningar, försöket med den pan-europeiska Super League - som tacksamt nog somnade in och blev ett exempel på när supportrar kan gå samman och påverka - VAR, lite 51%-regel och vad alltihop egentligen är värt. Det är på många sätt en bra bok. Bank är en bra skribent och han lyckas måla upp stora skeenden med enkla men effektiva penseldrag.
Bank pekar på flera punkter där den moderna fotbollen verkar fjärma sig från själva sporten. För mig blir den största ögonöppnaren, den där känslan av att "just det, så är det", när pengarna runt klubbarna diskuteras. Jag tror att många anar det han skriver, men Bank är väldigt bra på att klä det i ord. Den stora clashen blir mellan sportens oförutsägbarhet - exempelvis att ett mindre lag kan slå ut ett större, finansiellt starkare, lag - och kapitalets krav på ordning, reda och tillväxt. Med det i bakhuvudet är det inte konstigt att en sådan tanke som Super League lyfts. Det skulle vara mycket bekvämt för alla iblandade: alla deltagande klubbar är redan storlag, de garanteras ständiga möten med andra storlag (tänk vad skönt att slippa Ipswich!) och de kommer aldrig behöva känna nedflyttningsplatser hota dem.
Som kontrast till det här ägnade jag en del av sommaren åt Jens Linds och Albert Svanbergs Fotbollens historia på SVT. Gunnar Nordahl portades från det svenska landslaget för att han blev proffs i Italien. En sådan grej hade tett sig mer än löjlig idag. Men idealen och modeller ändras. Trots allt kanske man måste följa med sin tid lite, men ändå våga vara skeptisk. VAR kommer jag till exempel alltid att vara en motståndare till, så är det bara. Matchen ska spelas och dömas på planen.
Simon Banks bok är ett dokument i tiden över fotbollen, som är i någon sorts vägskäl nu. Det återstår att se åt vilket håll den tar vägen. Den kompletterar Olof Lundhs och Noa Bachners böcker på ett bra sätt: de granskar alla delar av samma fenomen, men har tyngdpunkterna på olika saker. Böckerna kompletterar varandra, snarare än konkurrerar med varandra, och de är allesammans väl värda varsin genomläsning.
Så semestern bidrog till mer grubblerier om fotboll. ÖSK och det lilla lokala laget i de lägre divisionerna kommer säkerligen inte få mig att grubbla mindre ju längre hösten lider. Så kan det vara, så får det vara. Vi är någonstans i fotbollsmaskinen allesammans.
