Anders Svensson - en gulsvart gud
'Jag är ateist. Jag är stöpt i världens mest sekulariserade land. I min bokhylla står böcker skrivna av kända religionskritiker. För mig är det självklart att djupa övertygelser behöver övertygande bevis. Dina idéer och åsikter om människor, saker och fenomen ska vara rationellt grundade. De ska inte enbart vara formade i affekt.'
När jag tänker på Anders Svensson struntar jag i allt det där. Anders Svensson är Gud. En gulsvart gud. Eller kanske inte Gud. Snarare en jesusfigur som mot Irland förlät alla våra synder. Han förlät dem som i 10 års tid hatat honom. De som i ett decennium inte tyckt han är vatten värd. I fredags tog han dem, oss andra och sig själv ett litet steg närmare VM i Brasilien. Den sortens lojalitet Anders Svensson visat landslaget är nästintill biblisk.
Sveriges meste landslagsman ska ha allas tacksamhet och kärlek. Mot Irland gjorde han ännu en stark prestation på Sveriges mittfält. Precis som han alltid gjort, men som få velat ekänna. Låt honom vara i fred ett tag. Låt honom vara 37 år och Sveriges bästa mittfältare. Han har förlåtit er. Det är läge för er att be honom ursäkt. Är han inte värd er kärlek efter fredagens insats är ert förakt på en bisarrt banal nivå bortom all vettig kritik. Å andra sidan - när gav den engagerade fotbollssupportern intellektet en high-five? Vi gör sällan det.
Min kärlek till Ander Svensson är gränslös. Så klart färgad av faktumet att han är Elfsborgs största fotbollsspelare genom tiderna. Något som andra lags supportrar självfallet påpekar i diskussioner kring landslagets mittfält. Det är sant, men så skönt att kunna luta sig mot en match som den mot Irland. För hur okritisk min beundran än är, är det ett faktum att Anders Svensson alltid är bra i landslaget. Min kärlek är kanske rationellt grundad ändå?
@Uralbergen på Twitter
