Sverige bärgade bronsmedaljen
För tre veckor sedan hade jag aldrig trott att Sverige skulle ta ett VM-brons. Men de svenska tjejerna var bäst när det gäller igen, och tog hem bronsmedaljen till Sverige.
17.00 den 6 juli. Det var dags. Bronsmatch mot England och nerverna var på spänn. Vinst, och världsmästerskapet skulle ses som en vinst. Förlust, så skulle vi snubbla på målsnöret.
Och vilken match det blev! Redan i den 11:e minuten steg Kosovare Asllani fram och tryckte in 1-0 efter en slarvig rensning av engelska backen Alex Greenwood i straffområdet. 2-0 kom inte långt efter och tio minuter senare kunde Sofia Jakobsson enkelt curla in bollen bakom Carly Telford i mål, efter ett märkligt passivt försvarsspel av de annars så starka engelska backarna.
Men en slutspelsmatch i ett världsmästerskap tillåter förstås aldrig ett lag att slappna av, även vid en tvåmålsledning. I den 31:a minuten satte Fran Kirby reduceringsmålet och bara minuter senare dök målsprutan Ellen White upp i straffområdet, vände bort Linda Sembrant, och tryckte in kvitteringen. Oturligt för White, men turligt för Sverige, blev målet bortdömt för hands efter VAR-granskning. (Förmodligen första och enda gången jag har gillat VAR och FIFA:s nya handsregel.)
2-1 stod sig både i halvtid och i resten av matchen, trots stundvisa hårda påtryckningar. Nilla Fischer räddade bland annat ett skott med pannan på mållinjen. Men till slut Sverige kunde pusta och fira bronsmedaljen efter en mycket stark laginsats, och trots tidiga skador på både Rolfö och Asllani i matchen.
Jag skulle kunna analysera matchen och hela mästerskapet i all evighet. Men kanske räcker det egentligen med den här analysen: Sverige var som bäst när det gällde, och det känns så jävla gött med en bronsmedalj!