Blogg: Debutårets misslyckande som blev lyckat
Låt mig först och främst blicka tillbaka till en av de bästa upplevelserna jag varit med om inom fotbollen. Spolar tillbaka bandet, året var 2010 och Syrianska hade bortamatch mot Väsby i sista omgången av Superettan. En match där Syrianska behövde minst en poäng för att säkra avancemanget till serien alla vill spela i. Sedan flera omgångar tillbaka hade Väsby redan åkt ut serien och i mångas ögon var matchen en enkel sådan för Özcans gäng. Samtidigt hade vi chansen att vinna serien om Norrköping tappade poäng hemma mot Sundsvall och vi vann vår match. Jag spolar fram bandet lite och går till slutminuterna av denna match där Syrianska hade en 3-0 ledning och Norrköping hade 1-1. I detta läge ledde vi Superettan och minuter senare var första platsen enbart vår, helt rätt och välförtjänt. Att få vara på plats och vara med om något så unikt och underbart har gått in i minnet bland upplevelser jag aldrig lär glömma. Glädjen bland spelare, ledare och supportrar hade inga gränser och det märkte vi ju alla när vår coach i en intervju med TV4 sport under matchens gång saknade orden men visade en oerhörd glädje.
Sedan kom då debuten i Allsvenskan, ett år alla länge sett fram emot. I första matchen mot Gefle var jag en av ca 4700 supportrar som var på plats för att uppleva den historiska premiären. Man kan tycka att publiksiffran var en besvikelse men det var inget man tänkte på när man satt där på läktaren och såg Ijeh spräcka nollan efter knappa fyra minuter. Trots att matchen slutade 1-1 så var vi ändå i Allsvenskan och förhoppningarna var höga. Dock skulle det dröja lite mer än en månad innan vi kammade hem vår första vinst. Detta avgjordes tyvärr på ett skrivbord men med all rätt förstår man också förbundet då man har klara och tydliga regler. Matchen mot AIK hemma i Södertälje den 25:e april fick många konsekvenser efter Syrianskas ledningsmål samt AIKs utvisning. Men oavsett vad som sägs så vann vi matchen helt rättvist. Man kan inte ha en fotbollskultur där man öppnar dörrar för problemen och inte tar tag i dem. Förhoppningsvis blir reglerna "ännu" mer tydliga inför nästa säsong och hårdare straff mot dem som orsakar problemen.
Säsongen gick vidare och den kantades av mycket problem inom laget där skadorna blev värre och värre. Är det någon som vet om vi använt samma startelva två gånger om? Många anser att mattan på idrottsplatsen inte håller och att den bör bytas. Jag vet inte hur kommunen resonerat kring detta men man måste göra något åt problemet. För min del hade jag gärna sett en riktig matta med naturligt gräs. Visst har det sina fördelar men också nackdelar. Om säsongen börjar tidigt in i april där snön och isen ligger kvar kanske plastmattan är bra. Men om man nu baserar allt detta för att sätta igång säsongen tidigare så bör man tänka till en extra gång. Som sagt, mattan bör fixas till eller förnyas.
Men i år fick jag ännu en upplevelse som jag alltid kommer att minnas. Låt oss glömma bort det negativa för en sekund och spola fram bandet till den 30:e oktober 2011. Syrianska skulle ta emot Ängelholm i kvalmatch nummer två, också den matchen som skulle avgöra var vi spelar i nästkommande säsong. Gänget som skulle vända ett underläge på 2-1 lovade att ge allt man hade kvar för i år och samtidigt visa hela fotbollssverige att vi är ett lag att räkna med i framtiden. Första halvlek tog slut och dörren för halvlek nummer två öppnades. Läktaren var välfylld med människor, en av dem var jag. Med mobilen i handen för att spela in ett ögonblick av glädje satt jag redo trots att händerna darrade. Inte av kylan, utan av rädslan. Åtta minuter senare ledde vi med 1-0 efter Abgars distansskott. Tyvärr blev glädjen kortvarig lik den i Ängelholm. Bortalaget gjorde 1-1 och nu visste många att allvaret blev värre, i alla fall för en stund. Arneng som inte gjort ett enda mål i Allsvenskan i år valde rätt tillfälle att döda den nollan. 2-1 via en nick följdes av ett byte som skulle visa Syrianska bland lagen i Allsvenskan 2012. Nahir lämnade planen för sista gången (?) iklädd den vackra rödgula tröjan och lämnade plats för Saleh som via sin vänsterfot avgjorde matchen med sitt skott mot den högra stolpen. MÅL! Okej att det var självmål, men jag förstår inte rubrikerna där man skrev att självmålet räddade oss kvar. Om dessa smarta journalister hade sett bilderna en gång extra så hade man förstått att Ijeh ändå hade petat in bollen. Men vi alla vet hur journalister fungerar! 3-1 till vår fördel och vi är kvar i serien!
2011 blev ett år med flera negativa kapitel. Sagor har alltid lyckliga slut och man kan väl kalla vårt debutår för en saga med mycket sorgliga dagar som i slutändan slutade lyckligt för oss. Vi har ingen prins som fick sin prinsessa eller tvärtom. Vi har Özcan Melkemichel som under hela året varit säker på att vi kommer bli kvar i serien och som lovat detta gång på gång. Özcan fick sin säsong nummer två i Allsvenskan. Även om vår ledare kanske lämnar är han anledningen till att vi befinner oss i Sveriges bästa serie. Idag kan alla ni som tvivlat på oss vakna till vinterkylan och inse att vi är ett lag att räkna med i fortsättningen. Vi är här för att vi förtjänar det!
Plus och minus i år:
+ värvningarna inför säsongen.
+ vårt mål att stanna kvar blev verkligt.
- publiken, vart befann alla sig?
- skadorna.
- konstgräset, dags att fixa till!
Vi avslutar nu detta kapitel och blickar framåt mot nya sidor i berättelsen om Syrianska FC.
Tack för i år!
