Tabula Rasa
När vårsolen gör sig påmind. Foto: Peter Lind

Tabula Rasa

Gästkrönikören Calle Angerborn berättar här om John Lockes tankar och hur dessa kan appliceras på en fotbollssupporter.

Såhär i efterhand tycks den stora majoriten av den kunskap det var meningen att jag skulle insupa under min gymnasietid ha försvunnit från mitt medvetande i samma stund som dagens sista lektion var avklarad och jag satt på 139:an hemåt. Det mesta av det de oftast fnösketorra lärarna försökta inpränta i mig och mina minst lika studieomotiverade klasskamrater tycktes för oss helt ointressant - och omöjligt att applicera på vår tonårsvardag.
 
När våra föräldrar mässade att ”man lär för framtiden” skrattade vi åt dem, öppnade eftermiddagens fjärde burkcola och fortsatte på vårt Football Manager-save. Därför är det intressant att reflektera över de kunskaper, teorier och ekvationer som trots allt etsade sig fast någonstans långt där bak i hjärnbalken.
 
Ett exempel på en sådan kunskap är den jag lyckades snappa upp under en filosofilektion någon gång under gymnasietidens absoluta slutskede. Lektionen handlade om 1600-talsfilosofen John Locke (ej att förväxla med Lost-karaktären) och hans idéer om att ett barn föds som ett oskrivet blad utan förvärvade egenskaper. Bladet och karaktären fylls sedan under barndomen med egenskaper och personlighet. Teorin fick det latinska namnet ”Tabula Rasa”.
 
Föga anade jag väl då att denna teori för mig skulle få innebörder som den gode herr Locke gissningsvis aldrig hade kunnat förutse.
 
Mina tankar kring detta oskrivna blad brukar dyka upp någon gång i samband med att vårsolen tittar fram för första gången för året och gräset så smått börjar se idrottsdugligt ut. Tankarna på den allsvenska premiären börjar återkomma med allt kortare mellanrum, den ljusblå halsduken blir åter en fast pelare i det angerbornska vårmodet och göteborgaren i mitt hushåll blir lika glenn-dryg som vanligt.
 
Den optimism som börjar gry vid samma tidpunkt varje år ser för mig alltid likadan ut oberoende av den föregående säsongens framgångar och fiaskon. Det spelar ingen roll om säsongen slutat i moll eller i dur. Det spelar ingen roll om vi avlutat året med guldfirande - med en Perikles-tolkande Olof Persson på Stortorget - eller med en meningslös kamp om sjätteplatsen med Örebro.
 
Den optimism som gror i mitt bröst är helt omedveten om logik och realism. Den baseras enbart på känslan av att Malmö FF alltid ska sitta på sin rättmättiga plats högst upp på den allsvenska tronen, överlägset leende mot de lag som undrar vad fan som hände när de för länge sedan blev frånsprungna av en himmelsblå version av Usain Bolt, när de själva hängde i startblocken med Robert Kronberg.
 
Varje år startar från noll, oberoende av de resultat och arv vi har från gångna tider. Det är i år misstag rättas till, fel korrigeras, stolpe ut blir stolpe in och Erik Friberg klipper sig. Det är i år vi visar Sverige vem vi är.
 
Så här, John Locke. Så här förklarar du lämpligast dina teorier för en fotbollsfanatiker utan verklighetsuppfattning och vilja att skaffa en.

Calle Angerborn2013-01-13 14:15:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF