Tack för allt Janne, men nu behövs nytänk!
Under åren jag producerat Taktikpodden har jag pratat med en rad tränare som ställt sig tveksamma till Andersson/Wettergrens taktiska färdigheter. Jag blev en aning förvånad först. Det här landslaget hade trots allt slagit ut Italien i ett VM-kval och tagit sig vidare från gruppspel i två mästerskap. Men nu har polletten trillat ner. När jag ser detta landslag slås jag av att samma fruktlösa spelsätt upprepas match efter match. Det räcker nu.
Det är helt klart att Andersson/Wettergren 2016 kom in som en välbehövlig brytpunkt efter Erik Hamréns förbundskaptenstid. Från att vi sett ett landslag utan struktur fick vi ett landslag där varje spelares roll blev tydlig. Vi gick från inspiration och frihet, till ett gammalt hederligt hårt arbetande kollektiv. I detta kollektiv var bland annat spelare som Sebastian Larsson, Andreas Granqvist, Mikael Lustig, Gustav Svensson och Jacob Johansson välbehövliga ingredienser.
Att Robin Quaison under Sveriges VM-kval och VM-spel var ordinarie och van målskytt i Bundesliga spelade ingen roll. I truppen 2018 platsade han inte. Jag tog vid ett tillfälle upp saken med Erik Niva som menade att Quaison inte passade in i Andersson/Wettergrens spelmetodik, där forwards hellre skulle sjunka lågt och stänga ytor än vara tillgängliga för kontringar.
Redan vid EM 2020 (spelades 2021) syntes det att det svenska herrlandslaget hade problem med att hitta sin identitet. Janne och Wettergrens trupp besatt helt andra spetskvalitéer än 2018 års upplaga, men spelsättet var detsamma.
Samma sak är fortfarande lika tydlig. Med de tekniska och explosiva spelare som finns att tillgå i september 2022 skulle det svenska landslaget kunna spela mycket kvickare, med snabbare kontringar, högre bolltempo, aggressivare försvarsspel. För första gången på länge finns det uttagbara svenska spelare som är ordinarie i de stora ligorna i Europa.
Det är helt enkelt därför det krisar. Om Andersson/Wettergren ska spela till truppens styrkor, så tvingas de ut på okänd mark. Ja, för då måste de spela en typ av fotboll som de aldrig stått för.
När jag pratar med fotbollstränare runt om i landet är det främst tre brister som stryks under:
1. Offensiva omställningar. Andersson/Wettergren har försökt att skapa ett landslag där bollinnehav är en dygd. Och de ska de ha en eloge för. Vi har kunnat föra spelet mot länder som är jämbördiga med oss på rankingen. Men, det går på tok för långsamt. Vi ställer sällan om särskilt snabbt från försvar till anfall, och anfaller oftast mot samlat försvar. Vi skapar därför inte särskilt många klara målchanser.
2. Defensiva omställningar. När vi ställer om från anfall till försvar är vi inte tillräckligt drillade för att kunna stoppa motståndarnas progression i planen. Det här blev tydligt redan under förra årets EM, men än mer accentuerat under VM-kvalets playoff mot Polen. För att inte tala om hur det sett ut i Nations League. När motståndarna vinner boll behövs det inte särskilt många passningar för att snabbt ta sig fram i banan och såra oss.
3. Oförmåga att förändra en matchbild. Andersson/Wettergren har sin metodik. Fungerar den, så är det svenska landslaget delaktigt i matchbilden. Men fungerar den inte finns det så gott som aldrig en plan två. Som mot Slovenien. In med Gyökeres istället för Quaison, in med Elanga istället för Claesson. Jaha, men sedan då? Du åstadkommer sällan en förändrad matchbild genom att byta anfallare mot anfallare, mittfältare mot mittfältare, om spelarens uppdrag på planen är densamma.
Så. Stort tack Janne Andersson för dessa sex år. Men nu behövs en förbundskapten som har fler strängar på sin lyra.
